Hej min vän. Eller ska jag kalla dig föredetta vän?

Jag vet inte ens själv vad du är till mig längre.

Jag skriver det här för att jag är sårad. Jag känner mig bortglömd. Jag känner mig utstött. Av dig. Från ditt liv. Du var en av mina närmaste, jag berättade nästan allt för dig. Allt jag vågade berätta. Jag saknar dig. Jag saknar oss. Jag saknar när det var en självklarhet att berätta roliga saker för dig. När det var en självklarhet att du berättade saker för mig. Nu har jag fått veta allt genom facebook. Du har inte berättat en enda sak för mig. Du har inte ringt. Du har inte smsat. Inte ens skrivit ett meddelande på facebook. Jag har sett statusar. Samma statusar som alla dina andra vänner. Samtidigt som de fått se det har jag fått veta. Jag som trodde vänner fick veta såna stora saker innan alla andra. Innan allmänheten fick. Att du skaffat hund, att du flyttat, att du ska förlova dig och skaffa barn. Även om vi pratat om det förut, så fick jag inte veta någonting. Din ursäkt var att du inte ville berätta innan det var klart. Jag förstår inte.

Jag är seriöst ledsen. För jag saknar dig. Oss. Jag förstår inte hur du kunde försvinna. Hur en vän kan försvinna så fort. Hur man kan lämna någon som alltid funnits där. Känns så jävla meningslöst att gråta. Men jag kan inte göra annat. För nu gör det ont. För nu orkar jag inte mer. Nu vill jag bara spola tillbaka tiden. Bara ett tag. Jag har förfan en julklapp till dig som ligger här. Jag köpte en jävla julklapp till dig. Och du finns inte ens här längre. Du är borta. I en annan värld.

Och här är jag kvar. Vågar inte säga något. I min säng. Med tårar forsandes.

Hur fan gick det här till?

Imorgon börjar det

Det jag sett fram emot

och samtidigt är så rädd för

Universitet.

Hur ska jag klara det? Den enda jag känner som inte hoppat av, som jag sett upp till, hon ska ta ett uppehåll. Hon känner inte att hon klarar det. Hon vet inte vem hon är säger hon. Vem vet det? Vem bryr sig? Jag har tagit en paus från livet, kommit tillbaka och nu vet jag ändå ingenting. Allt är ju likadant, även jag. Jag hade bara en paus från verkligheten. Nu är jag tillbaka och mer förvirrad än förut. Alla säger att jag kommer klara det. Jag vill tro att jag kommer klara det. Men hur vet man? Jag vill bara klara det. Jag vill inte misslyckas. Som jag gör med allt annat i mitt liv.

Jag försökte ta en paus från allt. Från känslor. Från press. Från E, S, U, R.E Där ni. Där har vi ett av mina största problem. E som jag alltid kommer tycka om, men som har så mycket snyggare tjejer i sin värld. Samma sak med S. Herregud, de två männen som jag tyckt så mycket om, som jag varit så attraherade av. Eller varit? ÄR! Fantastiska killar med sånt underbart utseende. På så olika sätt, men så bra. Såna killar jag VILL ha. Som inte vill ha mig.

Sen har vi R.E som har tjatat i evigheter på att vi ska ses. Hann knappt komma innanför dörren innan han ville ses. Samma sak med U. Han tjatade på att jag skulle komma dit och att han skulle "ta hand om mig". Se på film. Allt jag ser är LIGGA LIGGA LIGGA. Jag är inte attraherad av någon av de här killarna och de vill ändå träffa mig. Men jag har inget intresse alls egentligen. Känns som att jag skulle träffa dem för DERAS skull. Inte för min.

Nu är jag hemma iallafall. Tillbaka från min paus.

Nu ska jag försöka ta tag i min kropp också. Min hälsa.

Men framför allt..

.. Mitt liv!