tror min våg fick något konstigt ryck imorse

annars väger jag 58.9 kg en dag som denna

och det är inte så värst troligt

träffade U igår. och det var tyvärr väldigt meningslöst

han kom innan vi ens hade börjat ha sex. visst, jag borde ha hänsyn.

det är jävligt pinsamt kanske för en kille att komma så fort.

Men aa.. det gör mig inte lyckligare. Så näe. Kanske inte mer.

Gjorde bara att jag saknade S nätter mer. Och E. Fan de va så mycket bättre.

Men åh. Speciellt herr S. Vilken karl. Gosh..

U ringde när jag satt med min mamma och hon störde som fan, vi kom iallafall överens om att ses imorgon..

Får se om jag inte gör det, men jag skulle behöva lite närhet. Lite klia på ryggen, lite kramar, lite mys.
Vet egentligen inte om jag vill ha sex med honom, men jag vill ändå träffa någon nu. Känner mig så jävla ensam.

Gör jag fel?  Gör jag något jag inte borde?

Har suttit och tittat länge på skärmen nu och jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva. Jag känner mig tom. Jag vet inte alls vad jag vill i mitt liv, förutom bli snygg. Jag vill bli eftertraktad. Jag vill bli älskad. Egentligen för den jag är, men jag tillåter ingen att älska mig nu. För jag tycker inte att jag förtjänar att bli älskad. En tjockis på 60.4 kg förtjänar inte att älskas. Jag tycker inte att alla som väger samma sak som mig är tjocka, absolut inte, för det sitter inte i siffrorna. Vikten sitter på kroppen. Det är fettet. Fettet som dallrar när jag går. Benen som går ihop när jag står.

Jag är ful. Jag är äcklig. Imorgon ska jag fan börja mitt liv.

Just nu känner jag mig sviken

Men jag vet faktiskt inte varför

En kille jag har legat med har blivit vän med min kompis på facebook, men inte mig. Så jävla fjantigt. Han tycker att hon är snygg, varför låg han med mig? VARFÖR? Av alla? Alltså det är Mr X bästa kompis. Det var kaos ett tag där. Men varför mig om han tycker min kompis är snygg? Sviken. Eller nej. BEsviken. Inte hennes fel. Inte hans fel.

Allt är mitt fel. För att jag är tjock. För att jag är ful. Inte deras fel.

Bara bara mitt fel.

Tjocka fula jag.

för övrigt gick första skoldagen super bra. jag är nöjd faktiskt. tror det här kan bli bra. jag kanske kan bli bra på någonting i mitt liv. antagligen inte, men man kan ju hoppas.

Hej min vän. Eller ska jag kalla dig föredetta vän?

Jag vet inte ens själv vad du är till mig längre.

Jag skriver det här för att jag är sårad. Jag känner mig bortglömd. Jag känner mig utstött. Av dig. Från ditt liv. Du var en av mina närmaste, jag berättade nästan allt för dig. Allt jag vågade berätta. Jag saknar dig. Jag saknar oss. Jag saknar när det var en självklarhet att berätta roliga saker för dig. När det var en självklarhet att du berättade saker för mig. Nu har jag fått veta allt genom facebook. Du har inte berättat en enda sak för mig. Du har inte ringt. Du har inte smsat. Inte ens skrivit ett meddelande på facebook. Jag har sett statusar. Samma statusar som alla dina andra vänner. Samtidigt som de fått se det har jag fått veta. Jag som trodde vänner fick veta såna stora saker innan alla andra. Innan allmänheten fick. Att du skaffat hund, att du flyttat, att du ska förlova dig och skaffa barn. Även om vi pratat om det förut, så fick jag inte veta någonting. Din ursäkt var att du inte ville berätta innan det var klart. Jag förstår inte.

Jag är seriöst ledsen. För jag saknar dig. Oss. Jag förstår inte hur du kunde försvinna. Hur en vän kan försvinna så fort. Hur man kan lämna någon som alltid funnits där. Känns så jävla meningslöst att gråta. Men jag kan inte göra annat. För nu gör det ont. För nu orkar jag inte mer. Nu vill jag bara spola tillbaka tiden. Bara ett tag. Jag har förfan en julklapp till dig som ligger här. Jag köpte en jävla julklapp till dig. Och du finns inte ens här längre. Du är borta. I en annan värld.

Och här är jag kvar. Vågar inte säga något. I min säng. Med tårar forsandes.

Hur fan gick det här till?

Imorgon börjar det

Det jag sett fram emot

och samtidigt är så rädd för

Universitet.

Hur ska jag klara det? Den enda jag känner som inte hoppat av, som jag sett upp till, hon ska ta ett uppehåll. Hon känner inte att hon klarar det. Hon vet inte vem hon är säger hon. Vem vet det? Vem bryr sig? Jag har tagit en paus från livet, kommit tillbaka och nu vet jag ändå ingenting. Allt är ju likadant, även jag. Jag hade bara en paus från verkligheten. Nu är jag tillbaka och mer förvirrad än förut. Alla säger att jag kommer klara det. Jag vill tro att jag kommer klara det. Men hur vet man? Jag vill bara klara det. Jag vill inte misslyckas. Som jag gör med allt annat i mitt liv.

Jag försökte ta en paus från allt. Från känslor. Från press. Från E, S, U, R.E Där ni. Där har vi ett av mina största problem. E som jag alltid kommer tycka om, men som har så mycket snyggare tjejer i sin värld. Samma sak med S. Herregud, de två männen som jag tyckt så mycket om, som jag varit så attraherade av. Eller varit? ÄR! Fantastiska killar med sånt underbart utseende. På så olika sätt, men så bra. Såna killar jag VILL ha. Som inte vill ha mig.

Sen har vi R.E som har tjatat i evigheter på att vi ska ses. Hann knappt komma innanför dörren innan han ville ses. Samma sak med U. Han tjatade på att jag skulle komma dit och att han skulle "ta hand om mig". Se på film. Allt jag ser är LIGGA LIGGA LIGGA. Jag är inte attraherad av någon av de här killarna och de vill ändå träffa mig. Men jag har inget intresse alls egentligen. Känns som att jag skulle träffa dem för DERAS skull. Inte för min.

Nu är jag hemma iallafall. Tillbaka från min paus.

Nu ska jag försöka ta tag i min kropp också. Min hälsa.

Men framför allt..

.. Mitt liv!