Är så trött på Sverige

eller är det Sverige, eller är det människorna, vädret, rutinerna?

Jag vill inte göra någonting för jag vet att imorgon är allt precis som vanligt. Det är måndag vilket betyder jobb, det betyder att gå runt som en zombie och ta hand om massa 2åringar som springer runt (vilket jag egentligen gillar) och vara irriterad på att jag har arbetskamrater som är seriöst dumma i huvudet.

Jag vill komma någonstans med mitt liv. Jag är trött på att bara stå stilla, som jag gör nu. 14 år i huvudet, 20 år på pappret. Hur kommer man framåt? Jag lider av en lätt 20års kris. Jag har nog haft alla års kriser man kan ha fram till 20års åldern. Jag minns speciellt en kris jag hade. 9 års krisen. Jag grät mig till sömns dagen innan min födelsedag. Jag ville inte bli två siffrig. Jag mådde seriöst dåligt över det. Det var sista dagen som jag skulle räknas som liten.

Nu 20års krisen när jag inte vet vart jag är påväg, vart jag vill komma, hur jag ska komma dit och hur jag ska orka komma dit.

I will never regret you or say that I wish I'd never met you

because once up on a time you were everything I needed

Jag kan inte få bort bilden från mitt huvud.

Hur han sitter brevid den där tjejen med armen runt hennes axlar, vänder sig om och tittar på mig och ler. Jag ser att tjejen han raggade på förut sitter vid bordet brevid honom, framför mitt. Men det är inte hon som han är med. Känner inte igen tjejen han är med. Blond är det enda jag minns. Och hur han håller runt hennes midja när de går ut för att röka. När de står och pratar med hennes kompis och hon håller handen på hans höft.

Jävla cp S.

Ring inte mitt i natten och vill komma hit när du sen ska ragga upp en ful fjortis framför mig. För tro mig - hon var inte snygg. Och absolut inte smalare än mig. Det var roligt. Om han ändå skulle ragga upp någon som inte var jag kunde han väl ändå raggat upp någon snygging. Så det hade varit värt det. Jag är inte värd att vara med längre. Jag är gammal vara. Ingenting att ha. Och nu kommer jag alltid ha den där bilden i huvudet - hur ska jag kunna va med honom igen? Eller vänta? Hur ska jag? Jag kommer ändå aldrig. Så vem bryr sig?

Det bästa va när han stod och hängde brevid mig och BV. skrattade. skojade. och jag TROR att han även tog mig på rumpan en gång - men vad spelar det för roll?

Sista dagen i September. Så himla sjukt.

Vad händer ikväll? Vem vet? Ingen antagligen.

Som det känns nu kommer jag bli dissad av BV. Som vanligt brukar jag tyvärr ha rätt när jag säger såhär. Det suger. Våran lokalkrog kommer va full med små 93or ikväll som firar att de tar studenten om 250 dagar. :( Det suger. Jag som vill dit. Helvete, snart 2 år sen jag tog studenten. Så himla sjukt. Det med. Mycket som är sjukt idag. Men det är fredag och jag har fått ta över en stängning fast jag inte ville, men jag hade inte så stort val tyvärr. Ibland får man ta en för laget. Nu ska jag göra mig klar och dra mig till jobbet. CIAO.

Jag seriöst hatar människor som måste va tillsammans med någon. Alltså måste, för annars kan man inte vara lycklig. Som är kvar i förhållanden som egentligen bryter ner en BARA för att man SKA ha ett förhållande. Det spelar egentligen roll med vem eller hur.. bara en person.

Jag har en vän som verkligen är så. Sen jag lärde känna henne har hon haft minst 2 riktigt seriösa förhållanden och däremellan haft någon annan som varit mer än KK men mindre än pojkvän. Hur man nu kan få ihop det. Jag har funnits där och hjälpt henne när det gått dåligt, när den förra pojkvännen dumpade henne, när hennes plika KK-pojkvän dissat henne och nu när det gått dåligt med den nuvarande.

Men jag då? Vad får jag för det? Jag fick veta NU att hon fått ett nytt jobb. Vilket jag inte ens visste att hon sökt, bara att hon funderade på det. Hon var en av de första (Förutom mamma och BV då) som jag smsade och berättade om att jag sökt till universitet nu (Det har jag inte berättat - men det har jag! Wish me good luck!)

Det värsta är inte att hon inte berättade det förrän nu utan att jag VET att hennes pojkvän vetat hela tiden, men hon har STRUNTAT i att berätta för mig?

Men vem bryr sig, vem är jag egentligen? En vän som alltid stannat kvar är väl inget att ha?

"There is a difference between giving up, and knowing when you have had enough."

JAG HATAR MIN KROPP! just nu har jag bara lust att sluta äta, aldrig mer stoppa någonting i min mun. ligger och nyper mig i fettet, tittar på mig själv i webkameran för att se min dubbelhaka. jag minns när jag kunde hoppa hopprep i 40 minuter och ville inte sluta. jag minns när jag inte åt förrän klockan 17. jag minns hur magen kunde skrika av hunger men jag ignorerade det. jag minns hur stark jag kände mig när det visade minus på vågen.

men jag minns också hur dåligt jag mådde när det inte visade minus, eller om jag var trött eller hade ont, jag minns också hur mitt huvud värkte varje dag och hur jag drog mig bort från det sociala bara för att slippa äta med andra, jag minns hur jag försökte stoppa fingrarna i halsen varje gång jag misslyckades.

jag var så nära att komma ner till min målvikt trots att jag mådde så dåligt. sen vände allt och nu är jag 13 kg ifrån min målvikt. Jag kommer aldrig ner dit igen. Jag måste få orken att leva. och jag VET att jag kommer orka mera om jag bara orkade träna lite. För träning gör att man blir piggare.

Så varför Lis, varför ger du alltid upp som en jävla sopa?

Jag smsade S igår och frågade hur långa hans 20 minuter var i hans liv (han skulle ju ringt i fredagsnatt efter 20 minuter - sa han..) så han ringde upp och vi pratade i typ en timme. Sen hände något och det bröts så då smsade vi fram till halv fyra. Jag försökte övertala honom att komma hit (vilket inte gick så bra.. Han "orkade" inte. Bullshit) men det var trevligt att prata med honom ändå. Full va jag iallafall.

Vaknade imorse och vägde 61.8, Kändes helt okej eftersom jag vägde 63 i torsdags. igår vägde jag 62 någonting. Så okej. Hoppas det fortsätter neråt nu. Come on mate..