Tänkte bara tala om att jag åker bort på fredag. Två dagar kvar. Kommer hem nästa söndag. Så jag kommer att vara väldigt frånvarande. Måste ta en paus från mitt vanliga liv. Ladda upp mig inför det som kommer hända. Jag kommer sakna att skriva. Nu när jag kommit in i det igen. Tänkte att jag talar om det innan jag glömmer bort det.

60.9 väger jag en morgon som denna.

Den här pressen som har satts på mig nu, i mitt liv, i mitt huvud. Eller som jag skapat i mitt huvud har gjort att jag inte har lust att äta. Jag äter mer än jag behöver precis som vanligt MEN jag har ingen matlust. Vill bara ha saker som jag inte borde äta. Men inte godis. Jag kommer ihåg när godis var mitt största problem. Nu tycker jag knappt om godis.

Så ja, tjockis forever. Jag vill fortfarande ner till 50kg.

{i've missed you too LP! <3 massor. sjukt. sjukt att du alltid förstår. det är så skönt att se dina kommentarer, att veta att någon i den här sjuka världen förstår. Och det känns verkligen som att du gör det, inte bara säger det.}

Jag hatar den här ångesten över att sluta jobba, stressen för att jag ska börja universitet, det jobbiga i magen över dessa killar som säkert skulle vara bra för mig. Precis som jag har tjatat om de senaste dagarna. Den här U har inte hört av sig idag, och det finns två alternativ varför:

1. Han var bara ute efter att ligga. Nu är jag inte intressant längre när jag sa att jag inte hade tid att träffas i veckan.

2. Han leker svår och väntar på att jag ska höra av mig (just för att jag sa att jag var upptagen i veckan)

Det jobbiga är att jag VET att det här är det jag vill. Jag vill inte ha honom. Så varför bryr jag mig? Jag vet egentligen inte om jag bryr mig. Jag hatar bara såna här saker. Som att någon försvinner bara helt plötsligt. Utan anledning. Eller att det finns en anledning som jag inte vet om.

Detta gör ju bara att jag grubblar mer. Precis som när E försvann, och hans anledning hade inget med mig att göra. S har jag aldrig fått en förklaring varför han ens köpte en present från USA till mig. Sen träffas ett tag. Sen borta. Wtf happend?

Hur försvinner folk bara? Peyton i One Tree Hill ritade en teckning i säsong ett där det stod "People always leave" och jag har insett att det stämmer. Och man kommer antagligen aldrig får veta varför. Eller okej - skulle jag fråga så kanske jag skulle få svaret men jag är inte säker på att jag hantera sanningen.

Herregud. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Ni minns killen som jag gick hem med på nyår, numera U,  okej. Han ringde nyss. För att prata. PRATA. Förstår ni?! Det här är hemskt. Jag vill inte. Wtf? Och han skrev i ett sms när jag sa att han skulle sluta ragga på mig ÅT sina kompisar och fick till svar "no youre mine" VADÅ DIN?! JAG ÄR INTE DIN. JAG ÄR MIN. Nu blev det här jobbigt. Hur ska jag kunna säga att jag inte vill ha något? Att jag kanske inte ens vill träffa honom igen? 

Missförstå mig inte.. Han är super trevlig. Men jag fick bara en känsla av att jag ville därifrån. Att jag kvävdes. Att jag önskade att han var någon annan. Det låter inte riktigt som en kille man vill träffa mer. Första träffen ensam och man vill därifrån.

Jag måste säga ifrån.

Men hur gör man det?

På ett fint sätt.

Så han inte blir ledsen.

Fuck.

Gott nytt år!

Jag har precis insett att imorgon börjar jag min sista vecka på förskolan. Måndag till torsdag ska jag jobba. Sen är det över. Sen ska jag lämna min trygghet. Mitt älsk-hatade jobb. Med mina fina barn och fin personal. Med alla stunder vi skrattat. Alla stunder vi varit stressade. Nu ska jag överge det. För något helt nytt. För något jag inte ens vet om jag klarar. Det här är jättejobbigt för mig. Jag vet inte om jag kommer klara det.

Nu sitter jag och gråter. Igen. Jag kan helt enkelt inte sluta. Jag är så jävla rädd. Ni förstår inte. RÄDD. Helt fucking jävla vettskrämd. Och det värsta är att jag vet inte vem som förstår mig. Antagligen ingen. För alla jag borde prata med vet jag vad de kommer säga. Det kommer säga "Det är lugnt, du klarar det". Vadå klarar det? Hur vet alla det? Alla förutom jag? Varför förstår inte jag att jag kommer klara det?

Hur ska jag klara det? Jag vet inte hur man gör. Hur fan pluggar man? Hur fan ska jag klara det? Jag vet inte. Jag vågar inte. Men jag måste.

Nyårsafton vet jag inte alls hur den gick. Smsade S och fick till svar "Detsamma" och "ok". Tack. Gjorde livet roligare. Jag vill så gärna fråga honom VARFÖR jag fick en tröja och VARFÖR han gick hem med mig på sin födelsedag. Varför? Varför allt?

Sen gick jag hem med en kille. Som jag inte känner. Bara träffat två gånger. Fast jag hade inte sex med honom. Jag kunde inte. Han är för snäll. Hur mycket han ville så kunde jag inte göra det. Han fick ta lite på mig och jag tog lite på honom. Han verkade nöjd ändå. Men han skrev ett sms att "nästa gång". Jag vet inte om någon nästa gång. Han sa för fina saker. Höll om mig när vi sov. Kliade mig på ryggen och armen. Han frågade om mitt liv. Jag kan inte ha en kille som bryr sig. Det förstår väl alla. Det förtjänar inte jag. Så enkelt är det. Jag kan inte ha en kille som kan lista ut vad jag gillar för filmer utan att jag säger något. Någon som säger att jag har fina ögon och låtsasbråkar med mig sådär som jag egentligen gillar. Jag kan inte. Jag vill inte ha honom. Han är för enkel.

Jag saknar E så jävla mycket. Vi pratade i telefon inatt. Den killen kommer alltid ha en jävla plats i mitt hjärta. Fina E. Som försvann och sårade mig. Som gjorde en spricka i mitt hjärta. Mr X är jag helt över - trots att jag tror att han nu raggar på mig. Och S.. Ja, ni vet ju lika mycket som jag. Han är borta. Han är något jag aldrig kommer få. Men E. E som jag nästan hade. Tror jag. Jag vet inte. Tyckte han verkligen om mig? Som jag tyckte om honom? Antagligen inte. Bjöd upp honom i januari. Men jag tror inte han kommer. Och vore det bra egentligen? På riktigt.. Nej. Men vem fan bryr sig?

Hela jag ska bli någon annan. Lämna allt jag känner.

Saknar nästan att vara lite självdestruktiv mot mig själv. Precis som jag är med de här pojkarna. Jag vill inte ha de som kan vara bra för mig. Jag vill ha någon som behandlar mig fel. Så jag vet hur man gör. Jag är inte bra på nya saker. Jag hatar nya saker. Jag är bara bra på att vara sårad. Jag vill nästan svälta lite. Bara för att jag vill ha lite ont.  För smärta kan jag. Jag kan inte hantera lycka. Jag behöver smärta.

Lite ont så jag vet att jag lever.

Jag har förlorat en vän också.. Har jag sagt det? Ja. En av mina bästa. Hon är borta ur mitt liv. Helt. Antagligen föralltid. Hon berättade inte ens att hon skulle flytta till en annan stad. Så har hon mage nog att kalla mig hjärtat. Jag hade förfan köpt en julklapp till henne. (den behåller jag f.ö själv).

Jag behöver smärta. Nu. Ge mig ett destruktivt förhållande.

Jag vet inte vad jag gör här inne egentligen

Den här bloggen ger mig ångest. När jag läser hur jag mådde förut.

Eller okej. Fortfarande mår.

Att det inte blivit någon skillnad på då och nu.

Att jag fortfarande hatar mig själv. Och mitt liv. Och min kropp.

Jag har inte gjort någonting med mig själv förutom mår dåligt.

Gott nytt år.

Hoppas ni mår bättre än jag gör.

Eller kommer göra nästa år.

(Just nu saknar jag S som jag vet inte vad. Jag saknar allt. Allt jag inte heller fick. Allt jag ville ha. Jag saknar honom.)

Idag har jag haft så många tillfällen att vara glad vid.

Och jag har bara velat gråta. Hela dagen.

Jag har insett att mitt liv kommer förändras så sinnessjukt mycket nu.

Jag ska börja plugga

Jag kommer inte få vara kvar på jobbet jag älskar att hata, eller hatar att älska.

Jag ska inte få träffa mina sötnosar varje dag. Eller höra dem skrika mitt namn.

Jag ska inte längre få rynka näsan åt en äcklig blöja, eller skratta med personalen i personalrummet

Jag ska inte längre få säga "Det där va inte kul" när jag är arg, eller bli glad när de kommer fram och vill kramas.

De kommer glömma bort mig. Jag kommer vara en tjej på en bild. Vars namn inte kommer minnas.

Mina fina ungar. Min fina grupp som jag sett utvecklas så otroligt mycket på den tiden jag varit där.

Mina fina ungar som fyller 3 år nästa år. Och jag kommer inte vara där och fira dem.

Känns som jag ska dö. Usch. Det här är jobbigt ska ni veta. Har lite svårt att sluta gråta just nu.

För det känns helt sjukt. Här kommer alla känslorna på en och samma gång, kan man ju lugnt säga.

Det är så svårt att förklara det här i ord.

Igår var det ett år sen jag fick min psoriasis kollad av en läkare för första gången. Första gången de konstaterade att det var psoriasis. Det var mycket. Det var hemskt. Men jag fick salvor som inte funkade. Fick remiss till hudläkare. Hon fixade det.

Nu är det bara mitt dåliga levene som förstör. Men jag kan inte sluta dricka.

 Längtar redan till fredag och den fyllan. Fan vilken dräggig fylla det ska bli.

Hej

Ville bara tala om att jag lever. Klart jag gör. Ifall någon skulle få för sig att bry sig. Såg att några läser fortfarande. Förstår egentligen inte varför, jag har väl ingenting att ge er? Men ändå glad att någon bryr sig. Eller jag inbillar mig att ni kanske bryr er. Någonstans. Ibland.

Angående livet. Okej. Vad har jag att delge. Vad har hänt sen sist?

Hm. Ingenting. Verkligen ingenting.

Däremot har jag blivit uppraggad TVÅ gånger på krogen med två OLIKA killar som velat dansa med mig. När hände det sist? Typ aldrig? Vad hände lixom? Tråkigt nog vare bara värt att dansa med. Jag menar.. Man behöver ju inte släpa hem något som inte är värt att släpa hem, och ingen av de vare. Men det var kul att dansa.

Jag har gett upp S. I stort sett helt. Han vill inte ha mig. Alls. Han svara inte på sms när jag smsade honom. Vi pratade knappt när vi träffades. Han visade bara sin tatuering och det var det. Sen vet jag att han gick hem till en fjortis den kvällen. Och han har skickat ett hjärta på facebook till en annan tjej. En äldre tjej. Eller hon är ett år äldre än mig, dvs två år äldre än honom.. Plus att han skriver "söt" till en annan fjortis.

JA, ni ser ju. Ingenting som kommer komma tillbaka till gamla tråkiga mig.

Det var väl det. Ska typ åka och köpa julklappar på onsdag. Kul va? Ja. Javisst. Jul snart serni. Bästa.

Jag lovar att bli bättre här! Jag saknar att skriva.