Har ni någpngång försökt skriva ett personligt brev när nui känner er som mest värdelösa? När man egentligen bara vill skriva "anställ mig inte, för jag är värdelös. Jag kan ingenting och jag kommer antagligen bara förstöra för er".

När alla tjatar om vad man ska göra i framtiden, att man ska sluta vara så jävla lat och bara söka ett jobb när man försöker kämpa för att komma upp ur sängen varje morgon. När man egentligen bara vill ligga kvar och sova. När man inte ens orkar borsta håret eller le längre.

Jag har ingen aning om vad jag vill göra av mitt liv. FÖR JAG ORKAR INTE! Ingen bryr sig ju ändå om mig så vad spelar det för roll om jag går på bidrag och dör i fetma? Ingen vill hjälpa mig och alla bara tjatar. "När ska du börja plugg?". "Ska du inte söka något jobb? Har du inte gjort det? Vafan Lis, ta dig själv i kragen och sök jobb då". "Du är så lat, sök bara ett jobb", "Ska du söka plugg till våren eller hösten?" "Du måste ta körkort". "Hur ska du annars kunna flytta hemifrån?" Jag orkar inte. JAG VET INTE. Låt mig va.

Nu när jag verkligen försökte söka jobb så går allt åt helvete ändå. Fan vad jag hatar livet. JAG HATAR LIVET. Jag hatar alla.

Fan. mamma slutar snart och jag måste sluta gråta. Pokerface Lis. Pokerface.. Andas. Skicka en ursäkt till din mamma för att du skrek. Andas. Du är värdelös men det hjälper inte att vara ännu sämre. Bit ihop och ta skiten. Du förtjänar det.

(visst, det låter inte som något större problem. men för mig är det det och jag orkar inte)

 

Fluck

25 augusti 2010 16:58

Förstår vad du menar... Känner precis samma sak trots att jag fortfarande går på gyumnasiet, allt känns så jävla värdelöst. Försökte också skriva ett personligt brev till ett jobb igår men det gick åt helvete, det enda jag vill är ju att bli smal..

http://flucksblogg.blogspot.com

 

LP

27 augusti 2010 14:25

Varning; novell..

Okej, detta är ingen jag-lovade-att-kommentera-och-därför-gör-jag-det-kommentar, utan detta är verkligen som direkt tagit ur mitt huvud, detta inlägg.

Jag känner igen mig, något så fruktansvärt. Det är sjukt, hur folk kan hålla på och klaga. Att dom orkar! vill man inte söka jobb så behöver man inte söka jobb, man kan vänta lite tills det känns rätt. Det stressar som sjutton för oss med, för att vi "vet att vi måste", det förstår dom inte. Jag får jämnt dom kommentarerna. "Jaha, vad gör du nu då?" "ingenting, går hemma.. myser" "Har du inget jobb?!" "nej, tänkte söka snart, när jag känner mig redo. Har varit skönt med ett litet sommarlov. var så stressad i skolan och har känt att det varit behövligt med en paus. samla mig själv." "Nej nu kommer du inte få tag på något, du måste söka så fort som möjligt.. det är ju så svårt att få jobb. man måste ju ha ett jobb. vart har du tänkt söka? vad vill du bli? du vill inte plugga vidare? fastd det är ju försent nu.." "jag vet inte." "Men det måste du ju veta! oj vad svårt det blir för dig då.." osv osv osv. Det var ett exempel, ett milt exempel. man kan riktigt se hur dom tänker, att de ser en som lat och oansvarsfull.

Men vi då? det finns kanske aneldningar till varför man inte vill ha jobb ännu? inte har sökt? faller inte det dem in? får inte vi göra som vi vill? måste vi göra som alla andra hela tiden? allt hänger inte på jobb, sålänge vi mår bra ska vi få göra precis hur vi vill och vad vi vill - när vi vill det.

Förlåt, långt och trassligt, men jag ville bara ha sagt; jag känner igen mig något så sjukt i det du skriver. Hatar när det är släktmiddagar då jag vet att frågan alltid tas upp. Man orkar inte svara trevligt då alltid, efter tusen "du måste samla dig nu och söka jobb, Lp. du kan inte gå hemma alltid". Alltid? vem sa något om alltid? detta har pågått i 3 månader, allt för att hitta mig själv och försöka må bra och känna pepp innan man söker något. då känner man sig mer tvingad än sugen, vilket resulterar i skitprestationer.

Ah du fattar, haha, förlåt igen. jag är supertrött. Hoppas något makes sense.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sist jag skrev så berättade jag att jag nyligen fått veta att en släkting var döende i en sjukdom. En person som alltid varit en stor del av mitt liv och min uppväxt. En perso som alltid stöttat mig.   På lördag är det en vecka sen hon gick bor...

Godkväll Update sen senast: Fyllt 25, flyttat hemifrån. Det var det.   Alltså jag visste ju att den här dagen skulle komma. När jag skulle inse att jag inte betyder någonting för A. Det är klart jag visste att dagen skulle komma. Men någonstans...

Senaste gången jag skrev var den 13 maj 2015 Nu är det den 16 januari 2016   Jag trodde ingen läste det jag skrev, men ändå har jag fått två kommentarer om varför jag inte skriver. Svaret är egentligen simpelt. Jag har inte haft något att skr...

Suttit i snart två timmar i soffan utan att ta tag i mitt livDet är ju knappast så att jag inte har någonting att göra nu Jag har bara ingen lust   Ingen motivation. Ingen inspiration.   Borde skriva klart diskussionsdelen i min c-uppsats, ...

  Jag är inte perfekt. Jag är egentligen rätt normal. tror jag. Jag har tidigare under min tid på den här bloggen ändrat väldigt mycket på min historia. Inte om det jag vart med om eller hur jag känt, utan snarare namn och släktrelationer oftast....