Har ni någpngång försökt skriva ett personligt brev när nui känner er som mest värdelösa? När man egentligen bara vill skriva "anställ mig inte, för jag är värdelös. Jag kan ingenting och jag kommer antagligen bara förstöra för er".

När alla tjatar om vad man ska göra i framtiden, att man ska sluta vara så jävla lat och bara söka ett jobb när man försöker kämpa för att komma upp ur sängen varje morgon. När man egentligen bara vill ligga kvar och sova. När man inte ens orkar borsta håret eller le längre.

Jag har ingen aning om vad jag vill göra av mitt liv. FÖR JAG ORKAR INTE! Ingen bryr sig ju ändå om mig så vad spelar det för roll om jag går på bidrag och dör i fetma? Ingen vill hjälpa mig och alla bara tjatar. "När ska du börja plugg?". "Ska du inte söka något jobb? Har du inte gjort det? Vafan Lis, ta dig själv i kragen och sök jobb då". "Du är så lat, sök bara ett jobb", "Ska du söka plugg till våren eller hösten?" "Du måste ta körkort". "Hur ska du annars kunna flytta hemifrån?" Jag orkar inte. JAG VET INTE. Låt mig va.

Nu när jag verkligen försökte söka jobb så går allt åt helvete ändå. Fan vad jag hatar livet. JAG HATAR LIVET. Jag hatar alla.

Fan. mamma slutar snart och jag måste sluta gråta. Pokerface Lis. Pokerface.. Andas. Skicka en ursäkt till din mamma för att du skrek. Andas. Du är värdelös men det hjälper inte att vara ännu sämre. Bit ihop och ta skiten. Du förtjänar det.

(visst, det låter inte som något större problem. men för mig är det det och jag orkar inte)