Morgonvikt: 63.0

.. Behöver jag säga något mer?

Jag är trött på att känna mig oälskad

Bara en liten stund, snälla.

Några sms, lite meningslösa ord.

Lite närhet, lite kyssar.

Bara någonting.

Snälla..

(just nu saknar jag E's ord. även om det bara var lögner. det var så enkelt. fan, varför va han en idiot. varför kunde han inte tycka om mig? hur FAN kunde jag bli så sårad? HUR fan kan jag sakna honom NU? jag hatar honom. JAG HATAR HONOM. jävla äckel. jävla jävla jävla honom! jävla mig)

Börja träna. Äta rätt. Imorgon.

Jag vet ingenting.

Det känns som att allt som händer inte händer mig

Allt jag gör är inte det jag gör

Jag ser mig själv gå ut och träffa folk

Jag ser mig skratta och le

Men jag är inte där.

Det är inte jag.

Jag känner mig inte som jag ser ut.

Jag vill ha meningslös närhet

Jag vill ha suset i huvudet p.g.a alkohol

Jag vill känna mig närvarande

Jag vill känna att jag lever

För just nu vet jag varken vem jag är eller varför jag lever.

Klockan är tio

jag känner mig redan meningslös

förut brukade jag bara känna såhär på kvällarna

nu är det redan när jag vaknar.

hur fan vet man att man lever?

 "Hur länge har du haft ÄS?"

Jag fick nyligen en fråga här på bloggen som löd precis som ovan. Jag råkade ta bort den innan jag svarade så därför tänkte jag att jag ägnar ett helt blogginlägg som kompensation.

Först och främst så vet jag inte riktigt hur man ska se på att jag har en ätstörning. Jag har varken anorexi eller bulimi, inte heller ortorexi eller något annat. Jag har en störning till maten och jag hatar min kropp mer än något annat i världen (förutom mitt dåliga självförtroende), men jag vet inte riktigt om jag själv räknar det som en ätstörning.

Men OM vi skulle räkna det som en störning så kan jag väl säga att jag ALLTID har tyckt att jag varit tjock. Jag kan inte riktigt sätta någon ålder, men jag vet att när jag gick i femman så började jag sluta ha linnen/t-shirtar i skolan utan att ha en kofta över eller att tröjan inte satt tajt. Just för att jag tyckte jag var tjock. Jag minns det rätt tydligen. Vi stod i kapphallen (eller vad man ska kalla det) och det var i början av sommarn, jätte varmt och jag stod där med min munktröja och sa att jag inte alls tyckte det var så varmt. Medan alla andra sprang runt i tunna tröjor.

Jag minns en annan gång när jag var i samma ålder och  bråkade med min Bästa vän. Den enda tanken jag hade i huvudet var att jag skulle bli så mycket smalare än henne så jag skulle bli mer populär än vad hon var. Jag stod i badrummet och granskade min kropp medan den tanken for runt i huvudet (jag minns även att bråket var pga att hon började umgås mycket mer med en annan tjej och dissade mig totalt).

Men jag har väl aldrig tänkt på det som en ÄS. Utan mer som.. ett behov att vilja se annorlunda ut. Innan jag började gymnasiet 2007 började jag blogga. Med samma namn som nu fast på blogg.se. Där skrev jag absolut inte om att jag var tjock, utan om saker som att jag var oskuld och att jag inte hade någon att prata med. Jag skrev om hur jag ansåg att livet var.

Det var väl i Januari 2008 som jag började ta viktnedgången på allvar. Jag började hoppa hopprep, gå ut och gå och simma ganska mycket. Jag vägde då 56 kg. Gick ner till 51. Sen började jag träffa Mr X och därmed kom p-piller och sveket, tårarna och tröstätandet. POFF så vägde jag 65 kg.

Nu är det 2010 och jag väger säkert 63 kg (jag har inte vägt mig på säkert 2 veckor). Pendlar väldigt mycket i min vikt mellan 61 och 63 annars. Jag hatar fortfarande min kropp, jag är fortfarande singel, jag har fortfarande sugigt självförtroende. Jag har fortfarande ingen att prata med sånt här om, förutom er. Jag måste göra någonting åt det. På riktigt. Jag orkar inte må dåligt. Över mig själv. Om jag bara kommer ner till en bra vikt så har jag iallafall ett problem mindre. Och då kan jag börja bygga på mitt självförtroende.

Så nu ska ni få se på en motiverad Lis!

ehm.. jag hoppas svaret räckte.. förlåt att jag inte skrivit tidigare. jag har varit bortrest, och jag mår fortfarande dåligt. det känns som jag inte har någonting. jag känner mig tom. men jag är tillbaka till bloggandet nu. hoppas ni är kvar <3

Jaha. Då var jag hemma en natt.

Eller jag ska vara hemma inatt.

Sen drar jag utomlands i en vecka

Vikten är åt helvete, 62+. Men det är inte därför jag skriver.

Jag har precis insett att jag är världens sämsta kompis. Alltså VÄRLDENS sämsta. Min kompis ringde här för ett tag sen och var helt förstörd och behövde råd. Råd som en vän borde kunna ge sin vän. Och där sitter jag. Alldeles tyst i telefon och kan inte säga mer än: ehm.. ja..

En vän ska kunna hjälpa. Det är vad det handlar om. Att kunna ge och ta. Just nu varken ger eller tar jag. Betyder det att jag inte är en vän då? Vänner borde kunna säga något när den andra gråter. Jag VILLE få fram något bra att säga, men det gick inte. Jag blev handlingsförlamad. Jag blev sämst. Sämre än jag brukar.

Ja nu vet ni. Mig går det inte att lita på när man är ledsen. Jag suger. Jag är ingen bra vän. Jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö.

Förlåt finisar att jag bara försvann

Men jag åkte iväg med en vän

Vilket var behövligt

Nu väger jag 61.8 efter många dagar med McD, Pizza Hut och annan skräpmat. Hatar det, och nu är jag sjuk så jag orkar inte röra mig. Mitt huvud exploderar varje gång jag rör mig. Därför kan jag inte röra på mig :(

Nästa vecka åker jag iväg igen. Utomlands. Iväg till en sommarstuga. Så vi hörs någon gång i slutet av augusti. Sköt om er. Gör er själva stolta. <3