Just nu känner jag mig sviken

Men jag vet faktiskt inte varför

En kille jag har legat med har blivit vän med min kompis på facebook, men inte mig. Så jävla fjantigt. Han tycker att hon är snygg, varför låg han med mig? VARFÖR? Av alla? Alltså det är Mr X bästa kompis. Det var kaos ett tag där. Men varför mig om han tycker min kompis är snygg? Sviken. Eller nej. BEsviken. Inte hennes fel. Inte hans fel.

Allt är mitt fel. För att jag är tjock. För att jag är ful. Inte deras fel.

Bara bara mitt fel.

Tjocka fula jag.

för övrigt gick första skoldagen super bra. jag är nöjd faktiskt. tror det här kan bli bra. jag kanske kan bli bra på någonting i mitt liv. antagligen inte, men man kan ju hoppas.

Hej min vän. Eller ska jag kalla dig föredetta vän?

Jag vet inte ens själv vad du är till mig längre.

Jag skriver det här för att jag är sårad. Jag känner mig bortglömd. Jag känner mig utstött. Av dig. Från ditt liv. Du var en av mina närmaste, jag berättade nästan allt för dig. Allt jag vågade berätta. Jag saknar dig. Jag saknar oss. Jag saknar när det var en självklarhet att berätta roliga saker för dig. När det var en självklarhet att du berättade saker för mig. Nu har jag fått veta allt genom facebook. Du har inte berättat en enda sak för mig. Du har inte ringt. Du har inte smsat. Inte ens skrivit ett meddelande på facebook. Jag har sett statusar. Samma statusar som alla dina andra vänner. Samtidigt som de fått se det har jag fått veta. Jag som trodde vänner fick veta såna stora saker innan alla andra. Innan allmänheten fick. Att du skaffat hund, att du flyttat, att du ska förlova dig och skaffa barn. Även om vi pratat om det förut, så fick jag inte veta någonting. Din ursäkt var att du inte ville berätta innan det var klart. Jag förstår inte.

Jag är seriöst ledsen. För jag saknar dig. Oss. Jag förstår inte hur du kunde försvinna. Hur en vän kan försvinna så fort. Hur man kan lämna någon som alltid funnits där. Känns så jävla meningslöst att gråta. Men jag kan inte göra annat. För nu gör det ont. För nu orkar jag inte mer. Nu vill jag bara spola tillbaka tiden. Bara ett tag. Jag har förfan en julklapp till dig som ligger här. Jag köpte en jävla julklapp till dig. Och du finns inte ens här längre. Du är borta. I en annan värld.

Och här är jag kvar. Vågar inte säga något. I min säng. Med tårar forsandes.

Hur fan gick det här till?

Imorgon börjar det

Det jag sett fram emot

och samtidigt är så rädd för

Universitet.

Hur ska jag klara det? Den enda jag känner som inte hoppat av, som jag sett upp till, hon ska ta ett uppehåll. Hon känner inte att hon klarar det. Hon vet inte vem hon är säger hon. Vem vet det? Vem bryr sig? Jag har tagit en paus från livet, kommit tillbaka och nu vet jag ändå ingenting. Allt är ju likadant, även jag. Jag hade bara en paus från verkligheten. Nu är jag tillbaka och mer förvirrad än förut. Alla säger att jag kommer klara det. Jag vill tro att jag kommer klara det. Men hur vet man? Jag vill bara klara det. Jag vill inte misslyckas. Som jag gör med allt annat i mitt liv.

Jag försökte ta en paus från allt. Från känslor. Från press. Från E, S, U, R.E Där ni. Där har vi ett av mina största problem. E som jag alltid kommer tycka om, men som har så mycket snyggare tjejer i sin värld. Samma sak med S. Herregud, de två männen som jag tyckt så mycket om, som jag varit så attraherade av. Eller varit? ÄR! Fantastiska killar med sånt underbart utseende. På så olika sätt, men så bra. Såna killar jag VILL ha. Som inte vill ha mig.

Sen har vi R.E som har tjatat i evigheter på att vi ska ses. Hann knappt komma innanför dörren innan han ville ses. Samma sak med U. Han tjatade på att jag skulle komma dit och att han skulle "ta hand om mig". Se på film. Allt jag ser är LIGGA LIGGA LIGGA. Jag är inte attraherad av någon av de här killarna och de vill ändå träffa mig. Men jag har inget intresse alls egentligen. Känns som att jag skulle träffa dem för DERAS skull. Inte för min.

Nu är jag hemma iallafall. Tillbaka från min paus.

Nu ska jag försöka ta tag i min kropp också. Min hälsa.

Men framför allt..

.. Mitt liv!

Tänkte bara tala om att jag åker bort på fredag. Två dagar kvar. Kommer hem nästa söndag. Så jag kommer att vara väldigt frånvarande. Måste ta en paus från mitt vanliga liv. Ladda upp mig inför det som kommer hända. Jag kommer sakna att skriva. Nu när jag kommit in i det igen. Tänkte att jag talar om det innan jag glömmer bort det.

60.9 väger jag en morgon som denna.

Den här pressen som har satts på mig nu, i mitt liv, i mitt huvud. Eller som jag skapat i mitt huvud har gjort att jag inte har lust att äta. Jag äter mer än jag behöver precis som vanligt MEN jag har ingen matlust. Vill bara ha saker som jag inte borde äta. Men inte godis. Jag kommer ihåg när godis var mitt största problem. Nu tycker jag knappt om godis.

Så ja, tjockis forever. Jag vill fortfarande ner till 50kg.

{i've missed you too LP! <3 massor. sjukt. sjukt att du alltid förstår. det är så skönt att se dina kommentarer, att veta att någon i den här sjuka världen förstår. Och det känns verkligen som att du gör det, inte bara säger det.}

Jag hatar den här ångesten över att sluta jobba, stressen för att jag ska börja universitet, det jobbiga i magen över dessa killar som säkert skulle vara bra för mig. Precis som jag har tjatat om de senaste dagarna. Den här U har inte hört av sig idag, och det finns två alternativ varför:

1. Han var bara ute efter att ligga. Nu är jag inte intressant längre när jag sa att jag inte hade tid att träffas i veckan.

2. Han leker svår och väntar på att jag ska höra av mig (just för att jag sa att jag var upptagen i veckan)

Det jobbiga är att jag VET att det här är det jag vill. Jag vill inte ha honom. Så varför bryr jag mig? Jag vet egentligen inte om jag bryr mig. Jag hatar bara såna här saker. Som att någon försvinner bara helt plötsligt. Utan anledning. Eller att det finns en anledning som jag inte vet om.

Detta gör ju bara att jag grubblar mer. Precis som när E försvann, och hans anledning hade inget med mig att göra. S har jag aldrig fått en förklaring varför han ens köpte en present från USA till mig. Sen träffas ett tag. Sen borta. Wtf happend?

Hur försvinner folk bara? Peyton i One Tree Hill ritade en teckning i säsong ett där det stod "People always leave" och jag har insett att det stämmer. Och man kommer antagligen aldrig får veta varför. Eller okej - skulle jag fråga så kanske jag skulle få svaret men jag är inte säker på att jag hantera sanningen.

Herregud. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Ni minns killen som jag gick hem med på nyår, numera U,  okej. Han ringde nyss. För att prata. PRATA. Förstår ni?! Det här är hemskt. Jag vill inte. Wtf? Och han skrev i ett sms när jag sa att han skulle sluta ragga på mig ÅT sina kompisar och fick till svar "no youre mine" VADÅ DIN?! JAG ÄR INTE DIN. JAG ÄR MIN. Nu blev det här jobbigt. Hur ska jag kunna säga att jag inte vill ha något? Att jag kanske inte ens vill träffa honom igen? 

Missförstå mig inte.. Han är super trevlig. Men jag fick bara en känsla av att jag ville därifrån. Att jag kvävdes. Att jag önskade att han var någon annan. Det låter inte riktigt som en kille man vill träffa mer. Första träffen ensam och man vill därifrån.

Jag måste säga ifrån.

Men hur gör man det?

På ett fint sätt.

Så han inte blir ledsen.

Fuck.

Gott nytt år!

Jag har precis insett att imorgon börjar jag min sista vecka på förskolan. Måndag till torsdag ska jag jobba. Sen är det över. Sen ska jag lämna min trygghet. Mitt älsk-hatade jobb. Med mina fina barn och fin personal. Med alla stunder vi skrattat. Alla stunder vi varit stressade. Nu ska jag överge det. För något helt nytt. För något jag inte ens vet om jag klarar. Det här är jättejobbigt för mig. Jag vet inte om jag kommer klara det.

Nu sitter jag och gråter. Igen. Jag kan helt enkelt inte sluta. Jag är så jävla rädd. Ni förstår inte. RÄDD. Helt fucking jävla vettskrämd. Och det värsta är att jag vet inte vem som förstår mig. Antagligen ingen. För alla jag borde prata med vet jag vad de kommer säga. Det kommer säga "Det är lugnt, du klarar det". Vadå klarar det? Hur vet alla det? Alla förutom jag? Varför förstår inte jag att jag kommer klara det?

Hur ska jag klara det? Jag vet inte hur man gör. Hur fan pluggar man? Hur fan ska jag klara det? Jag vet inte. Jag vågar inte. Men jag måste.

Nyårsafton vet jag inte alls hur den gick. Smsade S och fick till svar "Detsamma" och "ok". Tack. Gjorde livet roligare. Jag vill så gärna fråga honom VARFÖR jag fick en tröja och VARFÖR han gick hem med mig på sin födelsedag. Varför? Varför allt?

Sen gick jag hem med en kille. Som jag inte känner. Bara träffat två gånger. Fast jag hade inte sex med honom. Jag kunde inte. Han är för snäll. Hur mycket han ville så kunde jag inte göra det. Han fick ta lite på mig och jag tog lite på honom. Han verkade nöjd ändå. Men han skrev ett sms att "nästa gång". Jag vet inte om någon nästa gång. Han sa för fina saker. Höll om mig när vi sov. Kliade mig på ryggen och armen. Han frågade om mitt liv. Jag kan inte ha en kille som bryr sig. Det förstår väl alla. Det förtjänar inte jag. Så enkelt är det. Jag kan inte ha en kille som kan lista ut vad jag gillar för filmer utan att jag säger något. Någon som säger att jag har fina ögon och låtsasbråkar med mig sådär som jag egentligen gillar. Jag kan inte. Jag vill inte ha honom. Han är för enkel.

Jag saknar E så jävla mycket. Vi pratade i telefon inatt. Den killen kommer alltid ha en jävla plats i mitt hjärta. Fina E. Som försvann och sårade mig. Som gjorde en spricka i mitt hjärta. Mr X är jag helt över - trots att jag tror att han nu raggar på mig. Och S.. Ja, ni vet ju lika mycket som jag. Han är borta. Han är något jag aldrig kommer få. Men E. E som jag nästan hade. Tror jag. Jag vet inte. Tyckte han verkligen om mig? Som jag tyckte om honom? Antagligen inte. Bjöd upp honom i januari. Men jag tror inte han kommer. Och vore det bra egentligen? På riktigt.. Nej. Men vem fan bryr sig?

Hela jag ska bli någon annan. Lämna allt jag känner.

Saknar nästan att vara lite självdestruktiv mot mig själv. Precis som jag är med de här pojkarna. Jag vill inte ha de som kan vara bra för mig. Jag vill ha någon som behandlar mig fel. Så jag vet hur man gör. Jag är inte bra på nya saker. Jag hatar nya saker. Jag är bara bra på att vara sårad. Jag vill nästan svälta lite. Bara för att jag vill ha lite ont.  För smärta kan jag. Jag kan inte hantera lycka. Jag behöver smärta.

Lite ont så jag vet att jag lever.

Jag har förlorat en vän också.. Har jag sagt det? Ja. En av mina bästa. Hon är borta ur mitt liv. Helt. Antagligen föralltid. Hon berättade inte ens att hon skulle flytta till en annan stad. Så har hon mage nog att kalla mig hjärtat. Jag hade förfan köpt en julklapp till henne. (den behåller jag f.ö själv).

Jag behöver smärta. Nu. Ge mig ett destruktivt förhållande.