Det gör inte ont. Det är mer som en obehaglig känsla.

Det gör inte ont men det är jobbigt. Det gör inte ont.

Det känns som att någonting river i mina ben. Det kryper.

I min mage. Vid mina revben. Vid mitt hjärta. Vid mina lungor.

Det känns som att någonting måste ut.

Det är jobbigt att andas, samtidigt som jag vet att det inte går att sluta.

Jag vill gråta, men någonting sätter stopp för det. Jag har ingen kontroll.

Jag bestämmer inte själv. Men det är som att jag inte kan sluta tänka.

Jag är så jävla korkad.

Varför ger jag alltid upp allt som faktiskt kanske skulle kunna göra mitt liv mer färgglatt?

Varför tillåter jag inte mig själv att testa på att bli kär, bara för att jag är rädd att bli sårad.

Antagligen kunde jag fått träffa världens mest snälla kille - men nej. Då passar inte snäll längre.

Snäll är ingenting jag vill ha. Fast det är det folk letar efter.

Men inte jag. För snäll är inte roligt. Snäll är ju skitkorkad. Varför skulle jag vilja ha någon som är bara snäll?

Varför är jag så jävla rädd att bli sårad?