Det här blev en jobbigare kväll än jag skulle kunna tänkt mig.

Vi fick ett telefonsamtal imorse om att vi har en släkting som kommer dö snart. Mormors bror. Mammas morbror. Och egentligen är det inte jobbigt för mig, för jag känner inte honom. Jag minns knappt karln mer än att han var rolig när jag var där. Jag var inte gammal sist jag träffade honom, jag kunde fortfarande rida på pappas axlar. Minns att det var massa harar som grävt hål på deras tomt och jag red på pappas axlar och pappa fastnade med en fot i ett av hålen. Så han ramlade. Med mig på axlarna. Så jag fick på något vis hans arm eller huvud eller något i magen/solarplexus så jag tappade andan. Men det har inte med ämnet att göra.

Han har iallafall cancer. En hel massa cancer. Överallt. Bukspottkörteln, hjärnan osv. Så ja, han kommer dö. Vi vet bara inte när. Och som sagt, för mig är det en karl som ska dö. Jag känner inte honom. MEN jag pratade med min mormor för ett tag sen. Och som ni kanske vet betyder min mormor väldigt mycket för mig.

Och ni vet den där "förkylda" rösten man kan få när man har gråtit? Hela tiden när jag pratade med henne hade hon den. Jag kunde nästan höra hennes tårar rinna ner för kinderna när jag pratade med henne. Jag kunde höra hur ont det gjort när hon sa "Ja, du har kanske hört att brosan (hon sa hans namn men, kan inte riktigt säga det här - för privat) ligger på sjukhus. Han är tydligen riktigt sjuk". Rösten som darrade. Den "förkylda"-klangen.

Jag vet att hon har så ont. Det är hennes bror. Och det gör så ont i mig att jag inte kan göra någonting. Jag kan inte hjälpa henne på något vis. För det här är så det är. Jag har gråtit hela kvällen för att jag vet att hon inte mår bra av det här. Och jag är så rädd att hon ska bli sjuk igen. För min mormor är expert på att inte berätta vad hon känner (oh, sounds like me..) och det gör att hon i slutändan exploderar och blir sjuk. Hon var ju på psyket förrförra året för massa anledningar.

Förstår ni? TÄNK OM mormor börjar må så dåligt att hon hamnar på psyket igen? Bara för att hon inte orkar mer. Tänk om hon försvinner. Jag kan inte ens förklara känslan, rädslan, jag känner för att hon ska försvinna från mig. Även fast jag oftast är irriterad när jag träffar henne så kan jag inte tänka mig ett liv utan henne igen.  Tiden hon var borta förut. När jag fick se henne ligga i sjuksängen (hon opererades samtidigt som hon blev sjuk - så jävla illa att hon höll på att dö i läkarnas händer. Tack goe gu för att hon inte dog) Jag grät i flera timmar. Jag grät när läkarn sa att hon kommer bli helt återställd för jag kunde inte tro på det han sa. Skulle hon verkligen bli densamme? Ne,. Hon blev aldrig den samma mormor som hon än gång var.

Men hon är fortfarande mormor. Och hon gör så mycket för mig, hela tiden. Och nu är hon ledsen. Igen. 

Och jag är helt jävla fucking hjälplös. Jag skulle göra allt för att hon inte ska ha ont. Men jag kan inte göra någonting.

Jag hatar att vara hjälplös. Därför har jag gråtit i flera timmar. Jag kan inte sluta. Det bara kommer mer & mer & mer.

Alltså jag hatar det här. Jag hatar att bli bortglömd. Jag hatar att vara den som är beroende utav någon annan. Jag hatar det. Alltså verkligen hatar. Speciellt eftersom jag inte är kär utan jag har bara ett beroende av att få sms av honom. Hans personlighet är himla bra måste jag erkänna, däremot är utseendet inget jag attraheras av. Men ändå nu sitter jag och väntar på hans sms. För jag vet att han har glömt mig nu. Alla jävla små fina ord som jag fått höra har inte varit sanning. Alla små fina ord. Ja, när ska jag lära mig? Det spelar ingen roll vad det handlar om för realation. Nu har vi kommit till en punkt där ingen av oss smsar. Jag vågar inte för att jag känner mig som största stalkern, och han? Jag vet inte.. Men, vill han inte höra av sig så vill han inte. Vad ska jag göra? Varför har jag så jävla lätt att få ett beroende av någon? Jag är alltid beroende av någon. Han är inne på facebook nu, la precis upp en status. Men kan ändå inte smsa mig. Så ja, jag måste väl inse.

Det finns ingen i den här världen som ärligt bryr sig om mig.