Kom ihåg det här Lis:

Ingen kommer någonsin älska dig på riktigt.

Aldrig.

{LP, jag kan inte kommentera din blogg men om du byter så vill jag veta! Puss på dig!}

Sitter och har precis tryckt i mig massa mat. Ska snart göra mig i ordning för att åka till skolan igen. Är där hela tiden känns det som. Och det går väl bra. Känner mig bara så himla värdelös. Känns som att allt är så svårt. Man förstår nu vad folk säger om att det är annorlunda och det spelar ingen roll om man var ett MVG-barn under gymnasietiden. För du kommer känna dig dummare än dummast när du börjar gymnasiet. Det håller jag med om. Har en tenta jag måste börja skriva på, den ska vara inlämnad om två veckor. Har haft all tid i världen, men jag kan inte börja.

Det känns nästan som att jag försöker få mig själv att misslyckas, även fast jag inte klarar av fler misslyckanden i mitt liv. Jag misslyckas ändå med allt. Varför försöker jag inte kämpa för att klara det här? Jag vet att jag kan skriva, iallafall ibland. Men det här är universitetet, det är helt annorlunda. På gymnasiet kunde man bara "flumma" iväg när man skrev, men nu måste det vara vetenskapligt skrivet. Vetenskapligt? Jag ska bli lärare, inte forskare. Lärare för små barn.

Jag känner att jag har valt rätt. Det är det här jag vill bli. Det är här jag hör hemma. Men alla andra som går med mig är så mycket bättre. De kan så mycket mer än vad jag kan. Jag får kämpa så mycket hela tiden. Inte bara med skolan. Jag kämpar för allt.

Jag kämpar för att hålla tillbaka tårarna när jag inser hur tjock jag är. Jag kämpar med ilskan över att jag tillåter mig själv att bli tjockare. Jag kämpar med min psoriasis som gör mig dubbelt så äcklig. Jag kämpar med att försöka acceptera att jag är jag. Jag kämpar med att försöka få mig själv att inse att utseende är inte allt. Alla är inte vackra. Men vi kan ha något annat.

Under en längre period har jag smsat med en kille som jag lärde känna för ett tag sen. Han bor inte här så jag behöver inte oroa mig för att springa på honom. Han är helt fantastisk. Däremot inte min stil när det gäller utseendet. Han är alldeles för lik Mr X och jag vill inte ha någon som Mr X. Aldrig igen. Mr X är en avslutad historia. Han är det förflutna. Men den här killen, han är snäll. Han kan driva med mig så jag får gallfeber men jag vet att han bara driver. Sen kan han säga något som gör att det blir helt annorlunda. Han har aldrig anspelat på sex och kallar mig sötnos. Jag gillar grejen. Han vill träffas, jag vågar inte. Allt kommer förstöras. Han kommer försvinna. För det gör de alltid. De försvinner så fort de känner mig på riktigt. Alltså han känner mig på riktigt, jag har aldrig ljugit (förutom när S sov över och jag hade sex med en annan kille en annan gång - de gångerna har jag inte nämnt för honom) men för honom är jag en fantasi. Med mina facebook-bilder och det vaga minnet han har av mig den kvällen vi träffades. Jag vill vara en fantasi. För i fantasin är man alltid bra. Och om han försvinner så kommer allt bli så tomt, eller ÄNNU värre.. Tänk om jag faller? Det är det värsta. Jag vill inte falla. Han bor långt bort (Dock inte lika långt bort som E men han är ju borta nu.. Igen..)

.. och jag är inte värd att älskas.