Jag vet inte egentligen vad jag gör vaken. Jag läste för en stund sen ett blogginlägg hos en av de större bloggarna om kärlek. Vad är egentligen kärlek? Jag vet egentligen inte. Har jag varit kär? Inte sådär heads over heels iallafall. Aldrig tappat andan. Aldrig fått hjärtat att rusa. Var jag kär i Mr X? Mja. Jag vet inte. Kär? Njae. Blev beroende av? Ja. Jag kunde inte leva utan att han bekräftade mig.

Är kärlek bara bekräftelse? För det är det jag egentligen tycker om. Bekräftelsen. "Sötnos", "vad gör du söt?", "då skulle jag kunna vara hos dig". Eller bara en liten " ;) ". Såna saker älskar jag. Även om det bara är ord. Eller bara bokstäver som är ihopsatta. De behöver inte ens mena det. Men bara skriva det. Gosh. Då känner jag mig bekräftad.

Så fort jag ser någon annan få en komplimang av samma person känns det däremot som att personen ljugit för mig. Jag visste ju iallafall att det inte var menat på riktigt. Då är det som allt bara rasar. Jag blir något som liknar svartsjuk. Jag skulle inte kalla det svartsjuk. Möjligtvis avundsjuk på att den personen får min bekräftelse och att den bekräftelsen jag fick känns som en lögn.

Men sen börjar det om igen. Och jag är fast. Hooked. Behöver små ord som gör att jag tror att jag betyder någonting för någon. Som nu. Nu fick jag ett sms där det stod "Jag vet inte om jag kan höra av mig imorgon" och tankarna börjar GENAST rusa. Strömma genom mitt huvud. "Nu efter det här kommer han aldrig höra av sig igen. Det här är våran sista smskväll".

För ja, jag berättade väl snabbt om honom? En kille jag mötte som jag smsar med VÄLDIGT mycket. Alltså jag är inte kär i den här karln, för jag tycker inte att han är en fröjd för ögat så att säga. Men han har en fantastisk personlighet. Eller ja, iallafall så jag smsar med den här killen i stort sett dygnet runt. Oavsett.

 Jag tror det bottnar i hur E försvann förra gången. Eller förra, jag menar första. Han drog ju utomlands, och när han kom hem hörde han inte av sig. På ett tag, tre månader om jag ska vara exakt. Då bad han bara om ursäkt, och sa att han ville ha kontakt igen. Gjorde han någonting för att få kontakt? Nej. Ingenting. Vi sågs i november och hade sex. Thats it. Nu är han borta igen.

Men den här sms-killen är jag rätt beroende av nu. Han gör mig både glad och arg på en gång. Jag tycker om honom, det gör jag. Men jag vill inte träffa honom. För det kommer förstöra allt. Och nu kommer han försvinna imorgon.. Antagligen.. Fuck my life.

Men kärlek var det jag skulle prata om. Jag är en sån här typisk tjej som VILL ha ett förhållande, men jag har varken ork eller tid eller lust att lära känna någon så nära. Jag orkar inte "dejta". Jag orkar inte med den här första sexupplevelsen. Jag tycker ju själv att jag är kass i sängen, vilket gör att jag hatar första gången med någon. För jag är rädd att jag ska vara så dålig att han inte vill träffas igen. Men jag saknar det här mysandet. Jag vill ha någon som jag känner. Även om det bara är ytligt. Helst någon som träffat min mamma också, haha. Då vore det inte lika skumt att ta hem honom. Typ som M i somras, minns ni honom? Träffade honom två gånger förra sommaren så sov han här, sen bråkade vi pga Mr X (vilket är hans bästa kompis, höhö) och så hade vi sex i somras.

Shit jag låter som värsta slampan. Ba "Hade sex med" lala. Men bara för att förtydliga: jag har bara haft sex med 7 stycken. Sen jag var 16 år. Nu är jag 21. 5 år sen alltså. Så det är typ en per år. ja.

Kontentan av de hela: Jag har aldrig varit kär. Är för lat för att bli kär, men VILL vara kär.