Haha LP!

"Ta hans om dig tills vi hörs låigen" lät mycket roligare än "tand om dig tills vi hörs igen". DET fick mig att le såhär en tråkig tisdag! Du är så himla bra.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tänkte precis på en sak med hur skönt det är att ha en anonym blogg. Man behöver aldrig bry sig om vad andra tycker. Jag tänker på t.ex storbloggarna som Paow och Kissie. De måste hela tiden tänka på vad de skriver, hur de skriver, om de skriver. De måste tänka på vad annosörerna tycker. De måste bry sig om vad alla tycker. För det är de tjänar pengar på.

Jag behöver däremot inte bry mig om någonting. Förutom att jag inte kanske bör nämna namn, för då är det inte så anonymt längre ifall någon av mina nära skulle läsa. Jag kan vara totalt jävla grymt ärlig. Jag står för allt jag skrivit. Det här är jag. Det här är mina riktiga känslor. Känslor som inte alla vet om. Känslor jag inte vågar berätta. Saker jag i vanliga fall skrattar bort, saker jag aldrig säger. Men här kan jag vara brutalt ärlig. För det är ändå ingen som kommer kunna döma mig. 

Det är så himla skönt att skriva. Jag älskar att skriva. Skriva exakt det jag känner. Det jag känner just nu. I denna sekund. Låta fingrarna flyga över tangentbordet och låta alla känslor kommer ut på en och samma gång. Det är skönt. Lättande. Sen finns de fina människorna som alltid har stöttat mig, t.ex LP. Trots att vi inte känner varandra i det verkliga livet, så finns det människor som vet om mina innersta känslor. Jag vet nu att det finns folk där ute som känner likadant som mig. Även fast det inte alltid är så himla bra. För vissa av de här känslorna skulle jag inte önska min värsta fiende. För det är inte kul.

Tack. Jag uppskattar att ni alltid funnits. Tack för att ni aldrig dömer.

Tack för att jag för en gångs skull får vara jag.