Ibland kan man få frågan om "Vad är ditt första minne".

Jag vet inte om ni också fått den frågan någon gång?

Jag brukar alltid svara att mitt första minne, som jag har, är när jag bodde i vårt första hus. . Pappa, mamma och jag. Jag måste ha vart 3-4 år eller något. Där hade vi en trappa från nedervåningen till övervåningen. Jag minns att jag håller i handtaget som satt på väggen. För mamma sa alltid åt mig att gå på den tjocka delen av trappan så att jag inte skulle ramla, vilket iofs hände rätt ofta. Så när folk säger att jag blivit tappad brukar jag skratta, jag kastade mig förfan ner för trappan. Åter till minnet. Minnet är att jag vet att jag stod högst upp och tittade ner. Sen märker jag att jag kan ändra rösten från mörkt till ljust och intalar mig att jag kan göra film. För det är det man behöver kunna som skådespelare. Kunna prata ljust och kunna prata mörkt. Jag var rätt beroende av Pippi Långstrump som liten så jag antar att jag ville vara med i en Pippi film. Därav att jag ville göra film i den stunden.

Ett annat minne jag har, som jag precis faktiskt kom ihåg. Jag vet att det är i samma hus, så det måste varit i ungefär samma ålder. Kanske precis innan vi flyttade när jag var 5 år. Året minns jag inte. Jag vet att jag satt med pappa, mamma och mormor i köket. Jag hade ett eget lågt bord där jag fick sitta och pyssla (ni vet såna bord man ska ha i förskolan i dagens läge, ja, det hade jag för 15 år sen - tack mamma och pappa!). Helt plötsligt vill jag ha isglass. Så jag frågar pappa snällt och han säger väl antagligen ja eftersom jag får ta den. Pappas flicka vetni. Mamma sa ingenting, inte mormor heller. Det är en sån där piggelin som jag får ta.
Men det är kallt att hålla i glassen så jag gnäller. Och pappa ger mig den geniala ideen att stoppa in min isglass i micron. Vet inte vart mamma var då, men mormor försöker intala mig att det går INTE att lägga in en isglass i micron för den kommer smälta. Men jag var bestämt. PAPPA HADE SAGT ATT DET GICK, och då går det! Så jag fick en tallrik att lägga glassen på (eftersom mormor visste att den skulle smälta), la in glassen i micron, 2 minuter.

Micron plingar, såg pinnen och pölen i tallriken och jag började storgråta. Min egen far hade lurat mig. Jag vet idag att det bara var på skoj, men i det läget var helt förstörd. Jag hade ingen glass, och min pappa låg i soffan och skrattade. Idag kan jag se det som en rolig grej, men då var hela min dag förstörd. Men jag fick en ny glass. Så det löste väl allt. Men jag vet att mormor sa "va vare jag sa".

Hatar de orden än idag, haha.

Ibland brukar jag fråga mig "varför?", eller egentligen är ibland lite underdrivet (eller vad man ska kalla det). För det är rätt ofta jag brukar fråga mig "varför?"

Varför är jag så tjock?

Varför gör jag inget åt det?

Varför tror jag aldrig på när folk säger att jag är fin?

Varför tror jag att alla killar är ute efter att såra mig?

Varför tror jag alltid att mina vänner vill vara med någon annan när vi umgås?

Varför tror jag alltid att det blir bättre om jag dricker lite till? Trots att det var bra för ett tag sen

Varför tror jag att man måste vara bäst i skolan för att vara bra?

Varför tror jag alltid att jag är så dålig?

Varför dricker jag så mycket alkohol?

Varför har jag så lite ork till att leva vissa dagar medan andra dagar vill jag aldrig lämna?

Varför tror jag att alla nya personer kommer lämna mig när de lär känna mig?

Det finns hundra frågor till. Minst. Säkert tusen frågor jag ställer mig rätt ofta. Det är inte ofta jag tror att någon raggar på mig för att de faktiskt tror att jag är snygg, eller för att jag är trevlig. Utan det finns alltid en anledning. Är han ute för att såra mig? För ett one night stand? Har han slagit vad med sina kompisar?

Jag faller alltid för folk som egentligen inte är bra för mig. Det har jag sagt förr. Jag tror att jag måste skada mig själv. Fast jag vill inte visa det. Inte så att folk faktiskt förstår att jag nog inte mår helt bra inombords. Därför säger jag emot eller fnyser när folk säger att jag är fin. För jag tycker ju inte det, hur kan andra tycka det? Att man måste älska sig själv för att älska någon annan är nog sant. Eller det är nog väldigt svårt att älska någon annan när man hatar sig själv.

För att ta ett exempel som händer i detta exakt nu. Killen jag smsar mycket med, ja, hela tiden. Han har sagt nu att han raggar på mig. Och då kommer tankarna "varför?". Jag har faktiskt frågat honom varför. Men antingen säger han "varför inte" eller så byter han samtalsämne. Så därför tror jag inte att det är på riktigt. Det här är ingen kille som jag egentligen faller för, han är för lik Mr X. Fast ändå tvärtemot. Ja, alltså jag har ju inte fallit för honom nu heller. Men ja, you know what I mean.

Han är med sina kompisar nu. Så frågade han vad jag gjorde och jag sa att jag läste. Låg i den sekunden och läste BlondinBellas "Egoboost" (kan inte direkt säga att jag gillar den. Än. Den är bra skriven. Hon är duktig alltså, men inte min smak på bok.) Så skrev han att han inte skulle störa mig. Vilket jag alltid säger att han inte gör. Men då klicka det! Det handlade inte om att han inte ville störa, det var ju att han ville vara med sina kompisar. Så jag sa att vi hörs sen. Att han kan höra av sig när han har tid.

Det är klart. Han hade inte tid med mig, men ville lägga det som att han var snäll mot mig. Att inte störa mig. Som att det vore mitt fel att han inte skulle smsa. Att jag aldrig lär mig. Det är KLART att han ska umgås med sina vänner, helt klart. Säger ingenting om det. Men nu har jag ännu tråkigare än jag hade innan. Smått svartsjuk kanske man kan kalla det? Jag vet inte. Grejen är att jag älskar det där citatet "att ha kakan kvar samtidigt som man vill äta den". För jag vill ju inte att han raggar på någon annan samtidigt som jag vill kunna göra vad jag vill med vem jag vill. Tror att det handlar om att jag inte vill bli lurad. Jag vill inte att han ska kalla mig sötnos samtidigt som han gör det till någon annan.

Då är jag hellre utan.