Den här månaden är det ett år sen jag började blogga på webblogg.se. Sen gick jag över till bloggagratis efter ett tag. Ett år kanske inte låter så länge, men det är som bloggare.

Jag har alltid tyckt att jag varit tjock. Sen jag var liten och började jämföra mig med andra. Men jag har aldrig gjort någonting drastiskt åt det. Jag började använda större koftor och gick ALDRIG utan en kofta eller en tjocktröja. Jag gillar att dra lite i dem också så att de inte sitter så tajt över magen. Jag får ångest varje gång någon tar på mig. Alltid fått. Aldrig velat att någon ska bära mig.

Det är småsaker kan tyckas. Men det är ändå förjävla jobbigt. En gång när jag bråkade med min bästa vän så bestämde jag mig för att jag skulle gå ner så mycket i vikt att jag blev vackrare än henne. Jag stod på toaletten och grät och såg mig i spegeln. Då var jag runt 10 år. Sen blev vi iofs vänner igen. Men hon är vacker. Och jag har alltid tävlat indirekt med henne. Även fast hon inte vet det.

Såna saker minns jag från min barndom. Jag minns inte att jag tänkte "vad söt jag är idag", jag tror det har hänt 1 gång. Det spelar ingen roll vad folk säger till mig. Jag hör inte. Jag tar inte till mig. Jag tror folk ljuger. Jag är paranoid. Varför skulle jag vara söt, när min bästa vän finns?

Jag kan kämpa igenom många dagar. Tänker inte på Mr X på flera dagar. Känner att jag byggt upp en mur från honom. Inser att jag klarar mig själv. Intalar mig själv att jag inte behöver honom. För jag är värd något bättre. Han kan inte bete sig som en person bör göra. Han gör som han vill, och det ska vara på hans vis. Annars ska det inte vara någonting.

Men sen kommer det den dagen då jag träffar honom. Då rasar alla murar. Då försvinner allt jag intalat mig under hela veckan som gått. Då känner jag mig bara trygg i hans armar. När han pratar med mig bubblar det inombords. När han tittar på andra, så bubblar en annan känsla inom mig.

Sen försvinner han. Och allting börjar om. Jag intalar mig själv att han inte är värd det. Börjar gå vidare. Och så träffar jag honom. Det är meningslöst. Jag behöver inte honom. Jag ÄR värd någonting bättre. Jag är så trött på honom att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

men den som sa att ensam är stark var dum i huvudet. jag klarar det inte själv.

Anna. Jag hoppas du klarar det. Att du blir lycklig och allt det där. Jag tror att du kan klara det, bara du vill. När man läser din kommentar ser man viljan. jag hoppas för din skull. tack för dina fina kommentarer. :)

Jag är dödsmätt från lunchen, eller middagen, eller vad man ska kalla det. Och det är väl bra det. För då behöver jag inte äta mer idag. Istället har jag BOMBAT med inlägg. Förlåt för det. Jag har tråkigt. Ont i huvudet har jag också :/ för få timmar sömn inatt. För mycket tankar. Men vet ni? Jag förtjänar att ha lite ont i huvudet. Jag svek mig själv när jag låg med mr x igen. Även fast jag ville, så ja, jag har lovat att inte ligga med någon utan att vi har ett förhållande. Jag vet att jag inte klarar det. Mr X är oemotståndlig, konstigt nog.

jag är nyss hemkommen från en fest. jag har druckit max en öl, så jag är inte full någonstans. eller egentligen är det inte festen jag kommit ifrån, utan mr x. jag vet, förlåt förlåt förlåt, men jag klarade inte pressen. han var för fin. så det jag klarat mig utan i över 1 månad, nästan 2 klarade jag mig inte undan idag. men det var åt helvete.

jag kan inte tillfredsställa en kille. hur sjukt är inte det? jag satsar en tia på att det är för att när jag har kläder och bara myser med honom är jag rätt mysig. men så fort kläderna ryker ser man hur jag ser ut. då är det valkar överallt. fett. finnar. jag är äcklig. jag är ful. jag mår dåligt ikväll.

vågen skrattar åt mig

och jag vet att jag har gått upp, massor. för min dubbelhaka är stor som ett hus. jag blir så besviken på mig själv att jag inte kan skärpa mig. jag måste göra det. jag vill inte ha dubbelhaka. jag vill inte vara fet. det är snart jul och nyår. sen fyller jag 18 år. :((

jag måste sluta vara svartsjuk på mina kompisar.

de kan ha andra kompisar utan att sluta tycka om mig.

killar och tjejer har så olika syn på kroppsideal.

jag kan iofs bara tala för mig själv, men om man jämför mig med en killkompis jag har så är det ungefär 50+ kgs skillnad på våra målvikter. Han vill väga 100 kg (vilket är typ en elefant?) och jag vill väga 50, eller mindre.

visst. han vill inte väga 100 kg fett, utan muskler. jag vill väga 50, utan varken biffiga muskler eller fett. sådetså. jag vill bara väga 50 och vara ren. det är 8 kg ifrån. exakt. det är inte så mycket egentligen. jag skulle kunna gå ner det om jag bara kämpade.

men grejen är att jag inte KAN svälta mig, eftersom jag måste äta middag med min mamma. frukost och lunch är jag bara för dålig för att klara utan. jag har så mycket ursäkter, som jag borde lära mig att inte ha. är jag så svag att jag inte kan gå ner i vikt? jag har gjort det förut! varför kan jag inte igen?

jag måste skriva av mig. varför jag är förvirrad. ni behöver inte läsa. jag vet att ni har tröttnat på mr x och tjatet om honom. men det kommer igen, nu, så skit och läs om inte har lust. måste få ut lite känslor.

så många gånger har jag funderat på hans känslor för mig. om det egentligen bara var så att han ville knulla. han har varit full, nästan alla nätter vi haft tillsammans. eller så har jag varit full. jag kan inte komma på en enda gång då vi båda varit nyktra. men..

.. igår när jag låg ensam och tittade på tv fick jag ett sms. Mr X's namn står på displayen "Får vi komma över? Jag och J, A, R och A komma över? :)" Eftersom jag var så uttråkad sa jag okej. Visst. Kom över. Vi satt mest och tittade på tv. Alla var nyktra, men jag hade ändå roligt. Sen gick grabbarna ut på balkongen och rökte. När de kom in igen sa alla, förutom Mr X, att de var tvugna att gå. Jag antog att mr x också skulle gå då. men icke. han stannade.

han stannade kvar. tog min hand. kysste mig. smekte mig över ryggen. på benen. frågade hur jag kunde svara så söt? (jag frågade till svar om han var blind eller om han rökt på - fast det var/hade han inte) vi låg där och kysstes. stämningen hettade till lite. men när vi kom till gränsen om vi skulle fortsätta och ha sex eller inte så sa jag nej. "nej, jag kan inte".

ångesten över min kropp. över att jag lovat mig själv att inte ha sex med honom mer. fast min kropp ville ingenting annat. hjärtat ville ingenting annat. men huvudet vann. då blev han, jag ska inte säga sur, men något liknande. han var inte glad iallafall. sen låg vi kvar. jag bad om ursäkt, han sa att det var lugnt. jag ångrade mig, men jag kunde inte ändra mig. sen gick han hem. jag satt kvar och grät.

hur kan jag vara så dum att missa en sån chans? nu kommer han aldrig mer vilja ha mig. men ändå. han var nykter, jag var nykter. jag är alltså inte bara ett fylleknull. det kanske, någonstans, på någotvis, är någonting mer. men jag vill inte hoppas. jag orkar inte - då kommer jag bara bli sårad. men ändå finns det en glöd i mitt hjärta nu. den är iofs lätt att släcka. han kan blåsa ut den med ett andetag. men ändå. jag säger ju att jag är över honom. i guess im not. men jag kan inte. inte förrän jag väger mindre. jag är för tjock för honom.