mamma: varför gör du sådär, jag har ju sagt....

jag: jag är väl dum i huvudet?

mamma: ja, man börjar ju undra

jag orkar inte. att hon alltid klagar på mig. vad jag än gör så är det inte rätt. det tär så jävla mycket. det tär så jävla mycket på mig. jag vill bara gråta. men jag kan inte. orkar inte. jag förstår inte hur jag ska göra mamma glad? varför kan jag inte få vara perfekt så hon kan skryta om mig som alla andra föräldrar gör. jag skulle göra allt för att få beröm - NÅGON GÅNG.

nu kom tårarna. jag gråter. vet ni hur ovanligt det är att jag gråter? jag gråter över något som jag inte vet vad jag ska göra åt saken. vet ni hur dåligt skolan går? vet ni hur rädd jag är för helgen? rädd för allt. för mr x. för att slösa pengar. det fattas över 200:- nu till mitt badkort. allt känns så hårt.

mamma kanske har rätt, jag kanske är dum i huvudet.

jag är rädd för döden. jag är rädd för att inte hinna göra allting jag velat göra, säga allt jag velat säga. jag ryser av bara tanken att inte få prata med alla igen. jag har aldrig upplevt att någon av mina nära har dött. därför känns det värre. man kan ju inte leva föralltid, men jag kan inte tänka mig ett liv utan t.ex mormor, farfar, farmor, morfar, mamma, pappa.. Även om jag inte pratar med dem varje dag, som jag egentligen borde, så finns de ändå där. Vad händer när de inte gör det? Då finns de inte. Då är de borta. Föralltid.

Då kommer jag ångra att jag inte sa allt det där jag ville säga. Ändå kan jag inte bara ta telefonen, slå deras nummer och ringa. Det tar emot. Jag vet inte varför. Hur mycket jag än vill så går det inte. Kanske är det för att jag vet att de inte kommer leva för alltid. Att samtalet kan vara det sista. Nu sitter jag här och gråter. Fan, jag hatar att gråta. Det blir inte bättre av att gråta. Jag blir bara svagare av att gråta. Jag vill bara kunna göra allt jag vill göra.

Nu för tiden har jag tänkt på döden ofta. Sen läser man i expressen att jorden ska gå under. Man bara mer orolig. Folk skämtar om det. TÄNK OM DET HÄNDER?  Jag önskar ibland inget annat att jag ska dö, men jag vågar inte dö. Jag vill inte lämna alla. Nu mår jag ännu sämre. Jävla fittor som inte kan låta såna här expriment vara. Vad är meningen? Åh. Jag blir frusterad.

Så allihopa - om jorden nu går under idag så är det här mitt sista inlägg. Annars hörs vi imorgon. Och det hoppas jag. Annars vill jag säga tack till alla som stöttat mig och peppat mig. Ni är finast i världen. Ni är min lilla hemlighet. Tack för allt. Ni är bäst. Fan. Jag hatar att säga hejdå. Det här funkar inte. Vi hörs imorgon, ingenting kommer hända.

Jag har hört att om man dras till killar som är lite lika sin pappa. Alltså min pappa, inte hans. Det finns nästan alltid någonting i sin pappa som det finns i sin pojkvän. Nyss satt jag och tänkte på Mr X och pappa. Om de har några likheter. Jag kom faktiskt på några.

Pappa och Mr X konsumerar öl som det vore vatten. Båda röker. De är ungefär lika långa. Ungefär samma gångsstil. Krångliga relationer till sina föräldrar.

Jag skulle kunna komma på fler saker. Men grejen är att jag inte orkar. För jag orkar inte tänka på Mr X. Jag skiter i honom. Fullständigt. Nu ska jag gå och dö. För jag är ful. Och fet. JAG ORKAR INTE.

jag har stått framför spegeln, försökt intala mig att jag inte behöver honom. att jag är så mycket bättre än att vänta på honom, precis som ni säger och som mina vänner säger. men vet ni vad? jag tror inte det.

jag tror jag måste ta en paus från bloggen (igen..) för allt handlar bara om mr x nu för tiden. tråkigt för er att läsa. men bloggen är till för mig att skriva av mig, för jag kan inte uttrycka mig verbalt som jag kan i skrift.

Sköt om er allihopa. Jag kommer tillbaka - DET kan jag lova. Då hoppas vi att Mr X inte är med i min vardag lika mycket som nu. Förlåt mig. Men ni är bäst där ute, tack för allt för ett tag <3 jag kommer självklart fortsätta följa era bloggar.

Ni kan märker tydligt vart jag är påväg? Jag kan inte stoppa det. Det är hemskt. Jag känner hur känslorna svämmer över när jag läser hans namn. Hjärtat pumpar extra hårt. Ögonen fylls av tårar. Själen blir svart av avundsjuka när han prata med andra tjejer. Snyggare tjejer. Hur han ser på smalare tjejer med större bröst.

Jag håller på att bli KÄR i Mr X. igen..

Det här är en av de värsta sakerna som kan hända mig nu. Grejen är att jag inte varit kär i honom sen länge. Men känslorna har funnits där. De har aldrig riktigt svalnat. Men nu.. Nu är det värre än innan. Nu kan jag inte sluta tänka på honom. På hur han va förut.

När han höll mig i handen och tryckte lite sådär speciellt. Hur han såg på mig och sa att jag var vacker. Sa att han tyckte jag var perfekt. Hur han kunde ringa bara för att prata, i flera timmar. Hur han kunde ligga i min säng, utan att röra mig på det sättet utan bara hålla om mig. lät mig ligga i hans famn och andas in doften av honom, lite blandat med cigarettrök.

Jag har skrivit så mycket skit om honom här i. Jag har nästan aldrig sagt något positivt. Här har ni, varför jag inte kan släppa honom. För jag vet hur han var förut. Jag vet hur underbar han kan vara. Han var ju det mot mig, för inte så många månader sen. Sen vet jag inte varför det tog slut. Ingen vet. Jag vågar inte fråga honom vad han vill. Om vi bara är kk's, för isåfall lägger jag ner. Jag vill inte bara vara kk. Jag vill vara mer. Jag vill vara hans.

Men jag måste ge upp mina tankar om det. Det är inte värt att kämpa för något man inte kan få. Så jag ger upp nu. No more Mr X for me.

Trodde jag verkligen att det kunde bli mr x och jag igen? hur kunde jag tro det? vi är kk's, tydligen. igår rökte han på. han hade sagt till sina kompisar att han kände sig avslappnad och kåt, och sen frågat var jag va. alla hade skrattat. fan vad dum jag känner mig. och ändå.. ändå kan jag inte säga att jag inte vill ha honom.

morgonvikt: 58.0

Helt ärligt. Jag har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Jag har ingen inspiration till någonting. Jag vill bara gråta hela tiden. Jag kan bli tårögd när jag bara sitter rakt upp och ner utan anledning. Jag mår helt ärligt för jävligt. Och vet ni vad det bästa (läs: värsta) är? - Jag har ingen att prata med. För jag har ingen anledning att må dåligt. Hur ska jag förklara för mina vänner att jag mår dåligt - utan att ha en anledning?

Det gäller allt och ingenting. Mr x, min vikt, all mat, mamma, skolan, kompisar, pappa, alla andra som jag känner osv. Jag känner mig bara så ensam. Jag kan sitta bland flera stycken andra och ändå känna mig ensammast i världen. Ska det vara så? Ska jag behöva känna så? Jag tror fan det. Jag tror det är mitt straff för att jag misslyckas med allt jag gör.

Jag har länge haft högsta betyg i det flesta ämnena. Nu orkar jag inte ens plugga för att få höga betyg. Det har gått 2 veckor i skolan och jag känner mig lika deprimerad som jag gjorde i början av sjuan. När jag ser tåget komma så tycker min hjärna att jag bara kan ta ett steg ut för perrongen. Hamna framför tåget. Men jag kan inte låta mina föräldrar ta den smärtan.

 Jag vill inte att de ska må dåligt. Pappa har sagt att han dör om jag inte finns, han har hotat att ta livet av sig när jag har hört det. Det var när mamma lämnade honom. Han sa ordagrant att han skulle hoppa från Söderbron. Hur ska jag låta honom ta den smärtan? Jag vill bara härifrån. Jag vill inte vara ensam, samtidigt som jag vill inte träffa någon.

så, jag var bara tvungen.

Grejen med Mr X är nog att jag tror att jag egentligen inte vill ha honom - utan att jag vill att han ska vilja ha mig. Jag vill att han ska ångra sitt beslut och kriga för att få tillbaka mig. Fast jag vet att han aldrig kommer göra det. Det kommer aldrig bli jag och mr x igen. Det vet jag. Men jag vill. Jag vill ha honom för att han inte vill ha mig. 

Sen att jag tycker att han är underbar, det kan jag inte rå för. Han är allt jag vill ha, även fast sexet suger. Känslan jag har när han håller om mig är värd att låta allt annat falla för. Jag vet inte om det är HAN eller om det är känslan. I guess att det är känslan. Men vad vet jag? Jag är svartsjuk på andra när han pratar med dem.. Fan. Varför kan jag inte släppa honom. Jag måste satsa på att gå ner i vikt. Jag ser hur de kollar på smala tjejer, så som de aldrig kollat på mig. Det ger mig peppning.

Är jag sjuk i huvudet? Eller är jag sjuk i huvudet?