Jag satt och läste i min gamla blogg, som jag skapade för att kunna skriva av mig. Jag har alltid haft lättare att skriva än prata, jag hatar att prata om mig och mina problem. jag verkligen hatar att gnälla så folk hör, när jag skriver skiter jag i vad folk tycker. Då är det inte samma sak.Hursomhelst Nu ska jag komma till det jag egentligen vill klaga om idag. Killar. Dessa hemska människor som man ändå inte vill leva utan, eller vill man det?

I Januari, eller ja, snarare Februari önskade jag bara att jag blev kär och att jag fick en kille. Jag ville ha en kille som jag hade strulat med förut, jag trodde tillochmed att jag var kär i honom ett tag. Det jag egentligen ville ha var nog bekräftelse från en kille, en som inte riktigt var min vän. Och det fick jag. En kväll. Jag ångrar iochförsig att vi gick in i det där rummet, ja, ni kan ju lista ut vad som hände. Jag insåg sen efter detta att jag inte alls ville ha honom. Han var inte något för mig.

Efter påsk började jag umgås med en kille som jag lärt känna genom att han gillade min kompis, en av denna kille innans bästa vän, och jag började gilla honom. Mycket. Okej, jag blev kär i honom. Är fortfarande. Det flöt på så bra ett tag och det verkade faktiskt som att han gillade mig då. Förstår ni hur glad jag blev då? Jag hade hittat en kille som gillade mig, trots att vi inte hade gått speciellt långt. Han sa att han kommit över min kompis och gillade mig.

Men någonstans gick det fel. Jag kommer fortfarande ihåg när min vän berättade att han var osäker på sina känslor. Jag slängde fort som fan iväg ett sms där jag skrev att jag inte ville vara mer än vän med honom. Grät hela natten. Efter det pratade han inte med mig på två veckor. Jag förstod inte varför. Han ville ju inte ha mig. Jag var för fet. För ful. För äcklig.

När jag sen pratade med honom berättade han att han blivit sårad av smset, att han saknade mig. Och inte långt efter det var vi tillbaka i samma situation innan vi slutade. Vi var som ett par. Jag var så otroligt glad. Sen blev det likadant som innan. Och han sårade mig så hårt. Jag är fortfarande sårad. Det har gått en månad ungefär sen han sårade mig.

Efter det har han ringt till mig, kommit över, vi har myst och han har sovit över. Han har vetat att jag gillar honom, att jag inte riktigt kommit över honom under den tiden och ändå kommit hit och varit med mig.

Han har inte erkänt det - men han gillar min vän igen. Jag vet det. Jag är inte blind. Men hon vill inte ha honom, inte bara för min skull utan hon vill inte ha honom. Jag vill. Jag skulle inte tveka en sekund till att få tillbaka honom. Den han va förut. Den jag blev kär i. Den senaste tiden har han inte varit den personen. Kanske för att få mig att inse att han inte vill ha mig. Allt gick så fort. Om jag bara fick 1 minut av det jag kände då, ja, mitt liv skulle vara värt något då.

Nu har jag sagt till alla (han, min familj, mina vänner osv) att jag gått vidare. Att jag inte alls är kär i honom. Och det känns inombords. För när jag sa det så insåg jag att jag saknar honom men aldrig kommer få honom tillbaka och att jag måste gå vidare i livet. Det var/är min första kärlek, och jag har svårt att släppa taget. Det är därför jag mår som sämst nu. För jag måste inse att jag inte kan få honom, jag måste släppa taget. Nu.