jag har aldrig tänkt på det. men jag är utnyttjad. så jävla hårt. av mina egna vänner. jag har inga vänner. fan heller, jag kommer alltid i sista hand. ifall jag inte har något att erbjuda. om jag inte kan sälja sprit, eller fixa en fest i närheten. då är jag ingenting att ha. ingen har ringt mig ikväll. ingen jävel. alla vet att jag inte kan fixa något ikväll.

inte ens jävla mr x har ringt. han har säkert hittat någon jävla fjortis som han kan knulla nu. jag behövs verkligen inte. jag grät fan nyss. ÖVER DET HÄR. jag gråter inte. jag gråter nästan aldrig. nyss grät jag, inte mycket. men ändå. jag känner mig utnyttjad. smutsig. fan. att jag inte kan säga nej till mr x när han ringer är en sak. men att mina vänner inte ens hör av sig, en fredagskväll. det är beviset. fan. jag är så jävla arg på mig själv. jag borde inte få finnas nu. jag borde isolera mig så ska de jävlarna få se hur det är att ALDRIG prata med mig. fuck era "jag älskar dig", fuck er alla. 

jag är så arg. jag är så besviken. och jag blir så trött på den här skiten. att jag inte orkar någonting. att jag inte klarar någonting. fan. jävla piss liv. helt ärligt. jävla klagoblogg. jävla tankar. jävla känslor. jävla "vänner". 

Jag blev besviken igår. Är det okej att bli besviken för att någon säger att dem ska ringa och inte gör det? Jag vet inte. Jag borde insett att han inte skulle ringa. Han kom iofs hit med några, men han ignorerade mig totalt. Eller inte totalt. Men en hel del. Sen blev han full. Skit packad. Efter det blev han skit sur för att min kompis strulade med en annan.

Hur kunde jag tro att han ville ha mig över henne? Han har gillat henne länge nu. Grejen var att jag blev så förväntansfull när min andra kompis hade pratat med honom. Och hon sa att det verkade inte som att jag var helt körd. Att det kanske var så att han kände något för mig fortfarande. Även fast jag säger att jag inte bryr mig. Att jag inte alls gillar honom. Men jag har insett att jag gör det.

Men jag var bara ett fylleknull. Jag ÄR bara ett fylleknull. Jag är inte värd mer än en fästing. Jag är så jävla värdelös. Helt ärligt. Jag kan inte ens få en kille att gilla mig. Han gillade mig vid valborg. Då vägde jag 5 kg mindre. Förstår ni - 5 KG! Jag har mycket att gå ner för att bli vacker.

det finns så många anledningar till varför jag är rädd för alkohol. först och främst är det för att större delen av mina släktingar är alkolister. pappa. morfar. farfar. bara män i och för sig. men att farfar var det fick jag reda på på husvagnssemstern. att pappa är det vet jag, och morfar med. men farfar.. hade jag aldrig kunnat tro det. min älskade farfar.

en annan anledning är kalorierna. jag kan inte sluta tänka på dem. speciellt när man ska blanda vodka med läsk. eller med något annat. det lär ju bli mer än 1000 kcal ikväll.

sen är jag rädd för vad jag säger när jag är full. eller att jag ska börja gråta igen. de fick trösta mig tills jag däckade en gång. då var jag så rädd att jag skulle berätta allt. jag grät på grund av mr X. jag vill att han ska vilja ha mig, och det gör han inte. jag är för FET. 

jag är nervös. för att jag kommer gå upp ännu mer. jag är redan så fet. jag måste gå ner i vikt. det är inte bara ett vill nu. det är ett måste. det är på liv och död.

Men rubriken kanske man tror att jag ska ta upp något (igen) om mr X. Men nej ni, jag försöker komma över honom. Det gör jag. Men nu handlar det här lite mer om en person som ligger mig varmt om hjärtat, en släkting till mig.

Vi har alltid haft bra kontakt. Vi har kunnat prata om allt, förutom ja - det här. Hon har alltid funnits där för mig och låtit mig ringa för att bara klaga, gråta, skratta och när jag träffade henne var allt så bra. Vi bakade bullar, kakor, lagar mat och ja, jag struntade i allt som var skit när jag träffade eller pratade med henne. Vi kunde prata i timmar, varje dag.

Sen för ungefär två somrar sen så åkte vi iväg på husvagnssemester. Hon följde med. Hon betedde sig lite konstigt, och fick för sig annorlunda saker. Hon blev mer och mer indragen i sig själv. Slutade ringa. Hon pratade fort. Hade inte tid att prata med mig mer. Alla började undra vad som händer med henne, jag speciellt. Varför ville hon inte prata med mig mer? Hade jag varit för behövande? För jobbig? Det var då mitt liv förändrades. Hon fick tabletter mot depression. Hon började leta problem istället för lösningar. Vi gled ifrån varandra mer och mer.

Det här är alltså två somrar sen. Två år. Visst pratar vi fortfarande. Men det är inte samma sak. Jag kan inte nämna problem. För då kanske hon blir mer deprimerad. Jag får bara berätta bra saker. Hon som nu alltid varit mitt stöd gottar sig nu i mina problem. Vi har glidit ifrån varandra så mycket nu att det kan gå dagar tills vi pratar. Och ändå bara prata i några minuter. Som max 10.

Det här är en av sakerna som tär mest på mig. Varför just hon? Varför kunde inte hon få vara frisk. Jag vill vara hennes lilla flicka igen. Jag vill vara hennes hjärtegull. Jag saknar henne. Mer än alla andra som är bortresta. Som mamma sa: "Hon är inte hemma längre, men hon kanske kommer tillbaka till oss". Just nu skulle jag göra allt för at få tillbaka det vi hade förut.

Åh, jag håller nästan på att börja gråta nu. Det är fan svårt att prata om det här. Jag kan inte prata med någon om det. Ingen förstår. Jag har försökt prata med mina vänner, men de bryr sig inte. Varför skulle de? Bryr jag mig om deras släktingar? Ibland. Ytligt kanske. Grejen var att jag inte vill börja gråta, bättre att skriva. Orkar inte ta det med mamma. Vill ha tillbaka den där bra tiden när vi kunde prata.

Jag bryr mig för mycket om vad andra ska tro. Och tycka. Speciellt om mig. Jag tar alltid saker fel när folk säger söta saker till mig. För alla ljuger. Speciellt om min vikt. För jag ÄR fet. Det är ingenting annat. Det finns många som lider av ätstörningar, och tror att de är feta. Jag tror inte - jag ÄR fet. Jag är arg på mig själv att jag låtit mig bli det. Men jag måste klara det här.

Min mens gör att jag blir uppsvullen. Gör att jag blir godissugen. Och jag kan inte stå emot. Jag skulle behöva någon som sa åt mig. Som påminde mig när jag själv inte minns. Jag vet att säkert många av er skulle ställa upp, men jag menar i verkligheten. Här. Som känner mig. Jag vet inte hur jag ska göra det här. Jag klarar det inte själv. Men jag vill inte peppa någon annan, egentligen. För det är ju hemskt fel. Men.. jag behöver någon.. Jag mår illa för att jag är så misslyckad. nu: 58.6 kg

Jag vet egentligen inte hur jag känner. Jag känner mig full. Inte av alkohol. Men av känslor. Av maten jag ätit idag. Det är så mycket att det snart rinner över kanten på den osynliga bägaren inom mig. Det här kommer nog bli ett långt och tråkigt inlägg, bara för att skriva av mig.

Jag saknar Mr X. Så att det nästan gör ont. Eller. Jag saknar inte honom. Eller gör jag det? Jo. Det gör jag. Jag saknar hans närhet. Jag saknar hur han såg på mig. Jag saknar hur han tog på mig. Med kärleksfulla tag. Även fast det ända jag tänkte på var mitt fett. Han verkade inte se det. Han verkade bara se mig. Den som jag vill vara. Den jag egentligen är. Jag kommer aldrig glömma när vi låg och myste i soffan, och han sa att jag var söt. Det var första gången någon sa det till mig. På det sättet. Han menade det verkligen. Även fast jag tvivlar på det ofta.

Varför jag tvivlar är ganska uppenbart. Hur kan en kille säga att han är kär i en. Att han t.o.m älskar en, sen nästa dag komma och säga att det han sa var nog lite överdrivet och sen får man höra att han är kär i ens kompis. Förstår ni? I min kompis. Det är så svårt att inse. När han fortfarande ringer till mig och vill komma över för att ha sex. Ja. Jag är svag. Så jävla svag. Jag låter honom komma hit för att bara få ha sex.

Allt känns så fel egentligen. Men under tiden så rätt. Mina s.k vänner säger att jag måste sluta vara hans bodycall. En som han bara ringer för sex. Jag vill sluta. Jag vill inte vara någon sexleksak. Men jag kan inte. För när han ringer och frågar om han får sova över kommer känslorna tillbaka. Känslorna för honom. Det är då hjärtat tar beslutet och hjärnan kopplas bort. Det kan gå veckor från gång till gång, ändå kan jag inte släppa honom. Jag tror alltid att jag har det - tills samtalen.

Är jag kär i honom? Tveksamt. Nej. Jag tror inte det. Jag VILL inte vara kär i honom längre. För jag är för fet. För ful. Vem vill ha en tjockis som mig egentligen? Jag är misslyckad. Klarar inte ens av att säga nej till sex. Klarar inte ens av att släppa en kille. Men han var min kärlek. Han kanske fortfarande är. Jag vet inte. Känslorna bubblar. Jag vet inte vad jag känner för denna herre.

Det är nästan exakt en månad sen jag skrev om Mr X här i bloggen. Han lär få följa med. Jag vill visa honom att jag är vacker egentligen. Jag ville visa honom vad han gick miste om. Men jag klarar inte ens av att gå ner i vikt. Jag är så jävla misslyckad. 

Jag är en sån person som helst sätter mina vänner framför mig själv. Jag har alltid gjort det. Jag är en sån person som säger åt folk att inte förstöra sina liv genom att göra vissa saker medans jag själv gör det. Jag kan sitta och säga till mina vänner att man inte ska räkna kalorier, bara träna i lagom mängd, äta nyttigt, att man ska vara nöjd med hur man ser ut och liknande saker.

Vad gör jag själv? Varje tugga tänker jag på kalorier. Visst, jag tränar inte så mycket. Mindre än jag borde. Äta nyttigt gör jag oftast, iochförsig, men inte tillräckligt nyttigt. Och att jag skulle vara nöjd med hur jag ser ut är skamsligt. Jag har nog aldrig tyckt att jag ser riktigt bra ut. Kanske sist när jag gick ner några kilo så började jag bli nöjd. Men sen gick det åt helvete. Nu är jag mer än missnöjd.

Jag lever inte som jag lär.

Har du någonsin känt känslan av tomhet? av likgilthet? har du någon gång tittat på någon i din familj och absolut inte känt någonting? varken kärlek eller hat? har du någonsin känt att allt du gör blir ändå fel, och att alla som umgås med dig inte gör det gör att de vill. eller att din familj älskar dig på riktigt - för vem kan älska en sån misslyckad person som dig?

det är så jag känner nu. jag tittade på mamma idag, min älskade underbara mamma som alltid ställt upp för mig, och kände ingenting. verkligen ingenting. jag kan inte förklara känslan, det går inte. men när jag såg henne stå i hallen och dammsuga så kände jag ingen kärlek, ingen tacksamhet över att hon fött mig eller någonting. för varför finns jag egentligen? för att kondomen sprack när mamma och pappa hade sex, eller glömde de använda kondom. antagligen. mamma ville inte ens ha barn. varför skulle hon vilja ha mig nu? patetiska tankar, egentligen. men det är så jag känner. just nu skulle jag bara vilja vara ensam. åka långt bort eller bara få vara ensam. få tänka. bli lycklig. jag är nog påväg ner i en svacka, och det klarar inte jag. jag är för svag. för patetisk, för misslyckad.