Egentligen är det fjantigt.

Men det är dukes of hazzard idag. och det känns lite i magen. vet ni hur första gången jag såg den? jag låg i soffan. på mr x. pussandes. skrattandes. han sa att jag var söt. jag skrattade. han log. jag log med hela hjärtat. hela jag var glad. jag brydde mig inte om att jag vägde 55+ kg. jag var så glad.

att ha så igen skulle jag inte banga på. dock inte med honom. han är ett avslutat kapitel. jag är bara ledsen att jag inte har någon ny. nu på hösten skulle det vara mysigt. jag vill bara ha någon. så jag får bevisat att jag inte är så ful (fet..) som jag känner mig. skulle bara vara skönt. fast.. jag får överleva ändå.

vikt imorgon lär vara skit hög. skiter i skolan. orkar inte.

Fucking jävla bomb. Jag kan inte sluta gråta. Alla tårar jag haft inom mig kommer ut. Jag är så trött på allt. Om jag vågade skulle jag spy. eller skära. eller dö. helst av allt skulle jag vilja dö. då skulle jag slippa allt. orkar inte andas

20.00

nu har jag lugnat ner mig. jag hatar att gråta. därför jag så sällan gör det. men när jag väl börjar - då har jag svårt att sluta. oftast blir det så att jag skriker av tårar också. kul. verkligen. min kväll är förstörd. av en sån dålig anledning som denna. jag orkar inte ta det här, men det är patetiskt. jag vill inte dö på samma sätt längre. men jag orkar inte leva egentligen. men jag överlever. hur ska jag annars bli smal?

Fick nyss en jättestor chock. Min kompis berättade att hennes klasskompis kompis är kär i mr X. Jag blev alldeles stel. Menar hon min Mr X? Jo. Min Mr X. Både förnamn och efternamn. Min Mr X som jag har kommit över. Men ändå. Han kan inte skaffa en ny. Jag har ingen. Har han någon bevisar det hur misslyckad jag är. Då har han gått vidare bättre än mig. Nu känner jag mig illamående. Vet inte om det beror på allt jag ätit, eller för det här.

Jag borde inte bry mig. Jag borde verkligen inte bry mig. Och jag gör inte det egentligen, men.. När jag gått vidare. Men ändå. Jag vill inte att han har någon. Jag vill inte ha honom, men han får inte ha någon annan. Förstår ni hur egoistisk jag är?

Och tänk om bruden är ful. Eller ja, ännu värre - TÄNK OM HON ÄR SÖT OCH SMAL? Förstår ni mitt misslyckande? Jag kommer aldrig klara att han skaffar en tjej som är smal och söt. Allt som jag inte är. Ännu värre är det ju att jag sitter och skriver allt här. Och jag har ätit som fan idag - och har alltså gått upp i vikt. Åh, det här förstörde min fredag.

Jag kanske inte kommit över Mr X trots allt. Men det känns så. Jag har inte samma känslor som förut, ändå bryr jag mig som fan nu. Måste skärpa mig. Jag vill inte ha honom. Men jag vill inte att han ska ha någon annan än mig.

pratade med en killkompis idag. kom in på vikt. sa att jag ville ner några kilo. då han säger: men vadå? du väger ju typ 60 kg.

jag ville helt ärligt dö då. 60 kilo? det är ju mer än vad jag verkligen väger. visst, inte mycket. me ändå. det är mer. jag blev tårögd. visste inte vad jag skulle säga. sa typ: mmh, visst. sen fortsatte samtalet.

kul att man ser ut att väga 60 :( jag MÅSTE ner i vikt.

jag borde inte vägt mig :( nu kännar jag mig inte precis bättre.

jag förstår inte vart jag är påväg. jag hatar mig själv. jag är fet och ful och finnig. jag är äcklig. jag vill helt ärligt dö. jag orkar inte med alla skitproblem som jag måste hjälpa mina kompisar med. de hjälper aldrig mig. för de vet inte. de ser mitt leende, de ser mig inte nu.

det enda jag någonsin varit bra på är skolan. nu orkar jag inte ens med den. jag klarar den inte. jag är så trött på allt. jag har inte vägt mig sen i fredags och jag vet att jag gått upp i vikt. jag skulle vilja straffa mig för att jag inte klarar skolan. för att jag inte klarar någonting. för att jag är ful. för att jag hatar allt.

Jag kan inte riktigt hålla mig från bloggen. Men detta inlägg kommer inte handla om min vikt. Som jag förresten inte har en aning om nu.

Jag har fått en massa kommentarer om att jag är sjuk. Jag är inte sjuk. Jag äter, precis som alla andra gör. Jag äter både frukost och middag. Och något mål däremellan. Jag äter för mycket tom. Jag är inte sjuk. Jag har kanske en snevriden syn på mat och min kropp - men vem har inte? Kom inte och säg att ni någongång tyckt att ni varit feta? För det har alla. Det kan jag lova min heder på. Jag har bara skapat en blogg där jag klagar om det. Jag skriver upp min vikt och äcklas. Jag har ju ingen att prata med. Mina kompisar skrattar bara bort ämnet när jag sa att jag tror att jag lider av en ätstörning (dvs BED, eller vad den hette)

Här får jag stöd. Jag får fina kommenterar (även dåliga, men nu bortser vi från dem). Jag har fått höra att jag är stark, att jag kan klara vad som helst. Har mina "normala" vänner någonsin sagt det? NEJ! Aldrig i hela mitt liv har jag hört det. Här har jag fått komplimanger som aldrig existerat i mitt liv.

Här kan jag skriva vad jag vill och ni kan inte se mig i ögonen och fråga om jag är cp och sen skratta bort det. Här kan jag ventilera mina känslor. Här kan jag få vara mig själv. Sen att jag klagar på min vikt. JA, det är allt jag tänker på oftast. Min vikt. Hur jag ser ut. Hur andra uppfattar mig. Jag bryr mig.

Är jag sjuk då?

Eller vad det här beviset på att jag faktiskt är sjuk på något vis?

Klockan är innan 11 och här kommer mitt 5 inlägg för idag:

När jag föddes var min pappa 32 år. Han var tillsammans med mamma sen x-antal år tillbaka. Mamma och han gifte sig aldrig, men jag fick bara hans efternamn. När de sedan separerade fick jag bo kvar hos mamma. Träffade nästan aldrig pappa. Mamma och jag flyttade. Pappa kom närmare. De blev tillsammans igen. De gjorde slut igen. On and off. Jag minns fortfarande dagen då mamma slängde ut pappa - sista gången. Orkar inte ta det nu. Jag vet inte om jag själv bearbetat det ordentligt. Och inte heller att varför. Jag fick träffa pappa var tredje helg då. Nu har jag inte varit hos honom på nästan ett år. Jag har däremot träffat honom, kortare stunder. Typ en dag eller så, men inte över en helg. Inte för att jag inte velat, utan för att det inte blivit av.

Min pappa är en sån som kan lova saker, men sedan blir det aldrig av. Som det här med övningskörning. Han lovade när jag blev 16 att han skulle hjälpa mig. Snart fyller jag 18 och jag har aldrig övningskört. Jag har inget tillstånd. Jag vet nästan ingenting. Pappa lovar att han ska göra det, fortfarande, men det blir inte av. Samma sak med resor. Eller pengar. Han vill så väl. Men han kan inte. Sen blir han ledsen för det. Och dricker istället. Pengarna som då kunde gått till allt det han lovat mig försvinner. Han får samhetskval och dricker mer. Där har ni min pappa i ett nötskal.