Jag har inte riktigt haft tid att blogga som ni kanske förstår

Har mitt första sommarlov från universitetet och gör allt för att få jobba så mycket som möjligt.

Som ni kanske märkte så är jag rätt arg på min pappa i den här perioden av mitt liv. Jag känner mig så himla sviken av honom. Och man brukar säga att ens pappa är den enda mannen i sitt liv man kan lita på. Precis som Frenchy i Grease säger "The only man a girl can depend on is her daddy". Så om det HÄR är det som är det "bästa" så inser jag nu att jag kommer aldrig kunna träffa en kille. Om min pappa inte ens går att lita på - vem kan man då lita på?

Jag är så himla ledsen över att det blivit såhär, men jag kan inte göra någonting. Jag har ingenting mer att säga honom. Det här är så typiskt min pappas släkt/sida. Så fort man själv inte ringer så ringer inte de heller. Har inte pratat med pappa sen innan förra lördagen. Minns inte ens vad vi sa då.. Minns att han sa "Ja det är ju några månader sen vi träffades". Ja och vems fel är det? Mitt? Nejdu. Han kanske ringer idag. Kanske inte. Jag tänker inte ringa.

När mamma och jag pratar om det här så är det tydligen såhär det alltid varit. Fast i min värld har det inte varit så. Visst har pappa svikit mig x antal gånger, men aldrig såhär... Det gör så JÄVLA ont.

Jag är så arg just nu

Arg på hela livet. Jag fattar inte hur allt kan gå så jävla fel.

Hur fan kan ens egen pappa inte ha tid med en?

Jag trodde aldrig den här dagen skulle komma. När jag inser.. Att man är så jävla utbytbar. Det spelar ingen roll vilken relation man har. Jag kommer alltid hamna på andra plats. I allas liv. Jag kan inte bli omtyckt ens av mina egna föräldrar, jag kommer aldrig hitta någon som tycker om mig. För mig. Jag är bara ett sexobjekt som man kan leka lite med. För jag har inga känslor. Jag bryr mig helt enkelt inte.

Jag bryr mig så jävla mycket ska ni veta. Varje gång ni pratar om P så får jag ont i hjärtat. För vad har alla andra som jag inte har? Vad har alla tjejer som får S? Som får E? Som får alla. Som jag alltid velat ha på ett eller annat vis, men aldrig kommer få. Jag hatar att aldrig få vara kär. Jag är alltid hon på sidan av.

En tjejkompis har fått en kille på halsen, som hon iofs inte är jätteintresserad av. MEN han ger ALLT. AAAAAAALLT för henne. Jag har aldrig fått någon som ger mig allt. Varför nöjer man sig alltid med det man får? Varför satsar man aldrg på det som faktiskt kanske kan bli bra? Nej.

För det är inte meningen att jag ska bli älskad.

Jag insåg precis en sak. En sak som faktiskt gör rätt ont.

Jag vet inte inte eran relation till era föräldrar. Mina föräldrar har vart skilda i många år, ungefär sådär 16 år. Sen har de försökt fixa allt några gånger efter det. Sista gången de separera måste jag varit runt 11-12 år kanske? Jag minns inte exakt hur  gammal jag var. Men jag minns exakt vad som hände den dagen. Jag minns exakt känslan. Jag hade sovit hos en kompis och kom hem när pappa stod och packa sina saker i svarta sopsäckar. Han sa ingenting. Jag satt vid datorn. Han kom och sa "hejdå, jag flyttar nu". Efter det här har hejdå varit ett av de svåraste orden för mig. Hejdå för mig är ett avslut. Säger man hejdå så är det slut. Då kommer det aldrig bli som vanligt igen. Därför har jag jättesvårt att säga hejdå. Det spelar ingen roll om det handlar om en vecka eller föralltid. Ett hejdå är ett hejdå. Och hejdå gör ont.

Sen pappa flyttade har vi inte haft någon direkt bra relation. Eller jag har alltid älskat min pappa. Och uppskattat den helgen i månaden som han hade tid med mig när jag var yngre. Var tredje helg.. Då hade han tid. Då fick jag åka dit på eftermiddagen och sen hem på söndageftermiddag. Sen blev jag äldre. Pappa-helgerna var inte lika välanpassade. Jag ville göra annat på helgerna, och han kunde ju inte byta helg. Kunde jag inte en helg då blev det ingenting. Det är så jag minns det. Helgerna blev alltmer sällan. Till slut inga alls. Träffades nästan ingenting. Alls. Sen började vi gå på bio lite då och då. Fick en fin kontakt som rann ut i sanden för att han träffade sin tjej. Åkte till Thailand i tre månader.

Sen nu när jag blev äldre började vi övningsköra. Vilket gick bra faktiskt. Vi träffades nästan 3-4 gånger i veckan. Även om det bara handlade om en liten stund, så var det ändå en liten stund. Vi började skapa en kontakt som vi inte haft på många år. Vi skrattade och hade kul. Sen kom hon tillbaka. Tjejen. Han åkte dit. Hon kom hit. Han åkte dit. och till slut flyttade hon hit.

Jag minns inte senast jag träffade pappa. Jag minns inte senast bara han och jag gjorde någonting. När hans tjej inte var med. Vi har inte övningskört sen i vintras, innan han åkte till Thailand en sista gång. När hon flyttade hit. I mars någongång måste det ha vart. Sen har vi pratat i telefon kanske en gång i månaden. Ibland mer, ibland mindre.

Missförstå mig inte. Jag älskar min pappa. FRAMFÖRALLT så saknar jag min pappa. Haha fjantig jag känner mig som börjar gråta när jag skriver det. Men det är sant, jag saknar honom. För han finns inte här längre känns det som. Han försvann så fort hon kom. Och jag försöker leka som att jag inte bryr mig. För jag borde inte bry mig. MEN FÖRIHELVETE, det är väl för fan klart att jag bryr mig. MIN fucking pappa har valt en jävla tjej framför mig. Ännu en gång har en person satt mig som ett andrahandsval. PRECIS SOM VANLIGT.

Jag saknar dig så jävla mycket pappa. Och ändå finns du inte längre än 40 minuter bort OCH ändå glömmer du bort mig. Hur fan går det till? Är det så jävla svårt att tycka om mig?!

ligger i sängen. borde egentligen sova. har inte sovit så mycket på senaste tiden egentligen, är trött hela dagen men senare på kvällen blir jag pigg. jag som alltid varit morgonpigg är nu nattpigg. förstår inte hur det gick till egentligen.

inser hur mycket jag hatar att vara ensam. när man är ensam tänker man. luktar på mitt täcke. luktar P. ja, han var här inatt. igen. fina han. eller jag vet inte. eller jo, jag vet att han är fin. trots att han är tre år yngre. han luktar gott och är jättemysig. trots att han är tre år yngre. ja, jag har hakat upp mig på det. men det här är ändå bara ett ligg. precis som det alltid är. detta kan ha varit det sista också, vem vet. 

jag vet att jag bara duger till ligg. även fast jag inte ens är bra på att ligga. jag är typ bra på förspel, och det är det. jag är skitdålig på själva liggandet. eller hur man ska säga. jag förstår inte varför jag aldrig får träffa en kille som faktiskt tycker om mig. varför ska det vara så svårt? eller iallafall som är villig att lära känna mig. som kanske vill tycka om mig. förstår inte varför ingen vill det.. är jag så ful? eller är det min personlighet? för den är ju svårare att ändra.

jag är sånt behov av närhet. hela tiden. jag vet inte varför. det är helt sjukt. och jag vet att jag aldrig kommer få en närheten som jag behöver. eller jo. den dagen det kommer en idiot som kanske tycker om mig för mer än sex. Men jag förstår inte vad jag gör för fel. Känns som jag gjort allt. Och ändå finns det aldrig någon som vill tycka om mig.

Jag säger ju att jag är värdelös.

Förresten så hörde herr P av sig igår.

Så jag har antagligen ett ligg i helgen. Det är ju helt fantastiskt bra måste jag säga.

Kan fortfarande inte fatta att jag dissade S för P. Jag trodde aldrig jag skulle dissa S för någon annan. Faktiskt. But I did. Sen är tydligen E i stockholmsområdet. Och han sa ingenting. Varför är det alltid så att man alltid har massa att välja på vissa perioder och då måste man dissa vissa sen vissa perioder vill INGEN. och då snackar jag ingen. Jag hade ändå en "torrperiod" på 4 månader nu för inte så länge sen. Ja, den bröts ju i helgen. Sjukt. Fast det är ju verkligen så att i början är det jobbigt sen slutar det bara vara jobbigt. Sen när man haft sex en gång så blir allt förstört och det är allt man tänker på. Haha. You feel me, aight? Haha. Jobbigt att vara mig. Eller. Näe. Egentligen inte. Men lite komiskt är det.