För tre år sen vägde jag 65 kg idag.

Idag väger jag 60.5kg

Det är inte så stor skillnad. Men jag vet också att det är annorlunda. Allt är annorlunda än vad det var för tre år sen. Mitt liv är så mycket finare nu. Även fast jag har så många perioder jag bara vill ge upp så vet jag att det kommer bli bättre. Och blir det inte det, så får jag leva ett dåligt liv. Jag säger inte att jag mår bra, för vissa stunder kommer känslan tillbaka. Ni vet klumpen, klumpen som bara finns där. Den går inte att svälja, inte att spotta ut. Den stannar där den är tills den förstört en lite.

Jag kan inte förstå att jag bloggat i snart 4 år. När jag går tillbaka och läser kan jag inte förstå att det är jag som skriver. Det är verkligen känslor som jag inte berättat för någon annan. Saker som ingen, förutom ni och jag, vet. Men jag är så glad att jag har den här bloggen. Och ändå fått kontakt med så fina människor. Nu handlar det kanske inte om att peppa varandra till att gå ner i vikt som det var förut. Men jag är så glad att ni alltid funnits här och aldrig dömt. Eller aldrig dömt så jag vet det iallafall. Vad ni gör i erat riktiga liv kan jag inte svara på. Tack speciellt till dig LP, för att du alltid funnits kvar. För att du alltid funnit DÄR. Tack. Seriöst.

Jag har ju en regel att aldrig bli kär. Det är den viktigaste och jobbigaste regeln jag har i mitt liv. Däremot har jag väldigt lätt att fastna för folk. För personer som säger fina saker. Även om det bara är småsaker. Det spelar ingen roll. Bara själva grejen. Jag behöver det. Jag fastnar för det.

Det värsta är att jag, som inte anser mig vara svartsjuk, blir ju egentligen extremt svartsjuk. Ta den här pojken (P) jag träffat nu. Träffade ju honom första gången för exakt en månad sen nästan. Eller fredagen den 13 april. Då var vi hemma hos en kompis och hade en slags hemmafest. Full som ett as var jag. Länge sen jag var så full. Hela rummet snurrade. Sen hamnade jag i en säng med P. Pussades och myste (inget innanför kläderna - kom igen, vi låg i min kompis säng. Lite respekt!).

Summan av kardemumman var att vi sov tillsammans fredagen efter. Och fredagen efter det. Och nu i fredags med. Och då hade vi sex för första gången. Och här kommer det "roliga".

Minns ni att jag hade sex i januari? Ja, det var ju senast innan P. Det gick ju inte så bra då eftersom den killen kom alldeles för fort. Ja, precis sådär innan vi knappt börjat. Sen nu i fredags. Jo vad händer? Exakt samma sak!

Alltså visst. Vi hade ett bra långt förspel, så jag förlåter honom för det. Det är okej. Men sen när vi skulle ha sex igen så händer det IGEN. Förstår ni? Det här är alltså tre sexakter och under ALLA kommer killen för tidigt. Två olika killar. Två olika tillfällen. Men ändå samma sak.

Snacka om självförtroende-down. Det måste ju vara mitt fel. Alltså det låter ju som att jag borde ta det som en komplimang och ba "yey, han kom". Men så fort? Alltså jag dömer inte honom (eller dem.) för det händer alla. Men kan man ha sån otur att man träffar TVÅ killar där det händer samma sak? Det är en fucking förbannelse. Nu kommer jag aldrig mer få ha riktigt sex igen.

Btw så dissade jag S förra helgen pga P. Sjukt. Ångrade mig nästan lite. Men P är fin. Även fast det aldrig kommer bli något mer. Och det suger. För jag VILL vara kär, även fast jag lovat mig själv att aldrig bli kär. För blir man kär blir man sårad. Jag vill aldrig bli sårad. Thats it.

Förlåt för långt uppehåll. Glömmer bort ibland att jag mår dåligt. Och det känns bra.

LP!
Jag har inte kunnat logga in på min blogg på hundra år! Är du där fortfarande? Jag vill självklart ha din nya blogg! Skriv den i en kommentar så publicerar jag den inte bara? :) Så får ingen den. För mail känns som att det blir så.. personligt. Det känns som att det blir för mycket in på mitt riktiga privata liv. Det här är ju mitt RIKTIGA liv, exakt hur jag känner och allt. Men min mail hör till den snälla rara Lis som inte klagar. Som bara har ont.

Om man träffar en snygg 94a, som är asbra på att kyssas..
Är man för gammal om man är 91a?

(jag visste inte att han va 94 förrän efter vi börjat pussas så varför sluta då när misstaget redan är gjort?)

Kära mamma.

Jag vet att du aldrig kommer se det här, men jag behöver ändå skriva det efter kvällens bråk. Precis som vanligt när du sovit dåligt och druckit alkohol. Precis som varje gång. Det börjar som en vanlig diskussion, sen kommer det. Hatet. För det är det jag hör. Det är hatet mot mig. Det spelar ingen roll vad du säger. För allt jag hör är "Du är sämst, jag hatar dig. Du är värdelös". Och det värsta är att idag när du skrek så mådde jag bara sämre och sämre. Jag kände mig misslyckad. Värdelös. Det spelar ingen roll vad du säger, för det är så jag känner. Du kan därefter försöka intala mig att du "älskar" mig, men jag tror dig inte. För jag tror inte att den man älskar skriker man så åt. Även om du inte säger det jag hör, så är det det jag hör. Och ju mer du skriker desto mer hatar jag mig själv desto mindre gör jag sakerna du ber mig om.

Ser ni cirkeln?

Jag försöker göra något bra - mamma nöjd - mamma trött/alkohol - mamma skriker - jag hör bara hat (oavsett vad hon säger) - jag känner mig värdelös - jag gör inget det mamma säger - mamma ännu argare - jag försöker göra något bra - mamma nöjd - mamma trött/alkohol etc etc. Ni förstår grejen?

När jag hör hatet så orkar jag inte ta tag i mitt liv och försöka bygga upp mig utan allt raseras. Jag blir trött och likgiltig, mamma ännu argare. Sen försöker man göra något bra för att mamma ska bli nöjd. Och ja, same story every month. Det värsta va när jag sa att jag försökte och hon hånskratta. Sen anklaga hon mig för saker pappa gjorde som jag var med på. Jag var 7-9 år. Min pappa sa "här bär den här" och jag bar. Det får jag NU i 21 års ålder skit för.

Det gör så jävla ont. Så jävla ont.

Förlåt att du mötte pappa, förlåt att du knullade utan kondom, förlåt att du födde mig.

Återigen är det en sån där dag när jag mår riktigt dåligt

Jag vet inte riktigt varför. Eller jag kan komma på många saker. Egentligen.

- Jag ska på släktträff = massa mat =  tjock = äter man för lite börjar de leta efter ätstörningar (pga av tre i släkten som haft anorexi/bulimi)

- Jag saknar att ligga med S. Varje gång jag ser honom, hör att han legat med någon annan så gör det så jävla ont.

- Jag saknar även E. Fast på helt andra sätt. Hatar att vi inte möttes vid ett annat tillfälle i livet. Hatar att han inte kan älska mig.

- Jag har gjort en liten förändring i håret, vilket gör att jag har blivit ännu fulare. Vilket gör att jag bara vill gråta varje gång jag ser mig i spegeln.

- Mamma bråkar med mig hela tiden för att jag är bitchig (för att jag mår dåligt - vilket jag inte kan berätta)

- Pappa har inte tid med mig pga sin "nya" flickvän

Och det värsta av allt att jag har ingen i hela världen att prata med.

Ingen som jag kan vara 100% ärlig med. Och det gör så jävla ont

Inte ens full kunde jag bli i fredags, ville bara bli full så jag kunde däcka

Men nej. Små lullig låg vaken och hatade sig själv hela natten.

Hur fan ska man orka hela livet? Blir det någonsin bättre?

5 minuter

I ett baksäte

Visst, detta kan låta som något väldigt kul. Sexuell-kul så att säga.
Men det är inte så jag menar.
Det var all tid jag fick med min far idag. Har inte träffat honom sen, ja februari någon gång..
Och jag fick sitta i baksätet i 5 minuter och få lite saker och sen va DE tvunga att åka.
Pappa och hans tjej.

Tack.

Men visst, kan du inte älska mig så behöver du väl inte det. Jag bad aldrig om att födas heller.

Haha sjukt

Jag har gått upp i vikt, 62 igår.

MEN

Jag har minskat 22 cm på hela kroppen.

Suger med vikten, älskar cm-minskningen.