Hur accepterar man att det finaste man har i sitt liv inte längre kommer vara där på samma sätt? Det kommer aldrig bli vi igen. Även om jag önskar att tiden bara gick och att han insåg att han är kär i mig, att han älskar mig och vill spendera sitt liv med mig. Men någonstans vet jag att den dagen aldrig kommer. 

Han kommer hinna hitta någon annan, han kommer gå vidare. Och jag kommer få se min stora kärlek vara med någon annan. Hur accepterar man det? Hur fan går man vidare från det?

Som sagt. Jag vet att den här är det bästa för att han ska hitta sig själv. Få känna kärlek. Få veta vad kärlek är. Det här kanske bara är en fas för mig. Att jag tror att han är min stora kärlek. Men hur många gånger i livet kan man hitta någon som är ens bästa vän, som man har bra sex med och fungerar med och blir lycklig av? Det är kärlek för mig. Men han känner ändå inte så så han kommer hitta sin stora kärlek i någon annan. Och det gör ont.

Så fysiskt jävla ont alltså. Just nu, idag, i den här sekunden dör jag hellre ensam än lever med någon annan.

Sa ju det.

Han var inte kär i mig. 

Alls.

Nu är det slut.

Nästan nio månader av inbillad kärlek. 

Tack.

Att min fina A lider av ångest är ingen nyhet.

Varken för mig eller för honom.

Men igårkväll när vi skulle sova sa han att han återigen hade ångest. Över oss. Såklart. För att han är rädd att han ska sluta älska mig, för det vill han inte. Men hans hjärnspöken säger att det är mitt fel att han har ångest, vilket gör att han alltså borde dumpa mig för att bli av med sin ångest. Det känns alltid som tusen knivar i mitt hjärta när han pratar om det. Även fast det är bra att jag vet. Jag vet att ångesten inte har med mig att göra från början, för han hade ångest redan innan han träffade mig, och att det antagligen inte skulle bli bättre för honom att lämna mig. 

Samtidigt så känns det som att han bara har ångest över oss. Aldrig något annat. Vilket gör att jag känner att jag borde förbereda mig på att han lämnar mig, eller att jag borde lämna honom för att göra honom lycklig. OCH det, mina damer och  herrar, gör ont i mitt hjärta. Ont i min själ. Jag visste inte vem jag var innan honom, inte för att jag vet det nu eller men jag är på god väg att lära känna mig. Tack vare honom. 

Jag vet att jag skulle överleva utan honom, det har jag ju gjort innan. Men att leva efter honom känns värdelöst. Det känns som att det livet inte är något alls. Det här känns verkligen som mitt livs kärlek, och jag vet inte om jag bara är naiv eller om jag faktiskt hittat honom.

Men jag är inte den för honom. Jag önskar att jag var det. Men jag är inte det. Vi kommer ha kul ett tag till, sen kommer han lämna mig. Jag är inte den som han vill vara med. Det gör ont. Hur förbereder man sig på att ens kärlek lämnar en? Hur förbereder man sig på att hela ens liv kommer krascha? Att allt som gör att livet är värt att leva, just nu, inte längre kommer vara den anledningen? Hur gör man sig redo på att inte ha personen i sitt liv? Hur hanterar man alla minnen? Alla drömmar, förhoppningar, önskningar - som inte längre kommer finnas kvar.

Sitter hemma i hans lägenhet nu. Gråter lungorna ur mig medan han är på äventyr. Vi har snart 9 månader tillsammans, varav 3 av dessa har jag väntat på att han ska lämna mig. Medan i andra stunder minns jag inte den där dagen. 9 mars. Jävla dag. Jag är arg för att jag hittat någon jag vill leva med, men som antagligen inte vill leva med mig. Någon som "vet" att han älskar mig, men han känner det nästan aldrig.

Jag fick inte ens en hejdå puss nu när han gick..

Önskar det vore annorlunda, att jag älskade mig själv lika mycket som jag älskar dig. Som jag behöver dig. Jag önskar man kunde garantera en livslång kärlek, att man själv kan kunde styra sin lycka. Om du lämnar mig kommer jag falla. Hårt och fort. Ner där jag än gång var, där jag är påväg ifrån. Bara hälsar på ibland. Men de gångerna gör det så ont. Och jag kan inte sluta gråta. Varför fantiserar jag fram ett problem som egnetligen inte ens finns?

Måste. Sluta. Tänka.

Länge sen nu. Redan maj.

Sommaren är snart här

Jag känner mig tjockare än vanligt (inte ovanligt)

Valborg var trevligt, helgen var trevlig. Bästa av allt så var ju A här i över en vecka. Mina fina A. Tänk att jag haft sån tur. Att träffa någon som jag kan prata så öppet med som jag kan göra med A. Vi kan prata om allt. Och det gör vi också. Vi pratat öppet om svartsjuka och vår kärlek. Jag är fortfarande glad att vi kan prata om allt, även fast vissa saker gör ont. Som när han säger att vissa personer är snygga. Jag måste bara förstå att bara för att han tycker att andra är snygga betyder det inte att han inte tycker att jag är snygg. Det är det svåra att få in i hjärnan. Jag är fortfarande rädd att bli sårad, men samtidigt så orkar jag inte oroa mig för det längre. Jag har en pojkvän, som gör allt med mig och för mig. Han kämpar för oss, precis som jag kämpar för oss. Fast vi behöver inte direkt kämpa. Det går så lätt.

Träffade hans ena ex i söndags och den andra i måndags. Inte med mening någon av gångerna men vi sprang in i dem på stan. Pinsamt. För dem. För honom. För mig. Speciellt den tjejen i måndags. De träffades när A och jag lärde känna varandra. De hade träffas på studenten och hållt på i typ två månader (men aldrig haft sex, hon är tydligen oskuld och luktade illa) Jag minns att han smsade med henne den kvällen som vi träffades. Sjukt egentligen. Den tjejen dumpade han för att han skulle flytta till sin studentstad, men blev tillsammans med mig typ 3 veckor efter. Pinsamt för honom. Han insåg, när vi pratade om henne, att han betett sig rätt illa mot henne egentligen. Men ja, that's life. Jag är glad att han valde mig.

Just idag mår jag inte helt bra. Jag har en tenta snart och jag är rädd att den kommer gå åt helvete. Jag orkar inte plugga. Ingenting i mitt liv känns riktigt kul. Eller jo, så fort A är här så känns allt mycket lättare. Antaligen är det p.g.a tentan och att A åkte hem igår som gör att jag mår lite sisodär. 

Jag saknar dig A, vi ses snart igen mitt hjärta. Jag älskar dig. 8 månader med dig nu. 

När jag är med dig känner jag att en evighet är värd att offra, om jag får vara med dig.

Jag är inte samma person som jag var för ett år sen, två år sen eller tre år sen.

Jag vet att jag har förändrats. 

För nu vet jag att jag har ett värde som jag inte trodde jag hade förut.

Allt i mitt liv har förändrats sen jag träffade min pojkvän (ja, vi är fortfarande tillsammans). Jag har börjat se på mitt liv från ett annat håll, jag har börjat se på mig själv på ett annat sätt. Jag kanske inte är så smal som alla andra men jag har ett värde. Jag är värd så mycket mer än vad jag intalat mig när jag var yngre. När jag låg runt (okej, åtta personer från 16-21 år kanske inte är att ligga runt) för att få bekräftelse, när jag mådde dåligt och grät mig till sömns för att jag mådde dåligt. Nu mår jag också dåligt. Ibland. Inte på samma sätt som förut, men ändå av samma anledning.

Sen jag träffade A har jag gått upp 5 kg. Det är 7 månader sen. Det är mindre än ett kilo i månaden men ändå alldeles för mycket. När man träffar någon med samma passion till godis och läsk, som jag har, så är det väl inte konstigt. Skillnaden är att han har en ämnesomfattning som.. Jag vet inte vad som har bra ämnesomsättning, men han har grym. Går inte upp ett gram.

Jag älskar mig själv mer nu än vad jag gjorde förut. Kanske för att jag har insett att jag har ett värde. Kanske, kanske inte. Kanske för att jag blivit äldre och visare. Jag va 16 när jag började skriva, nu är jag 22 år. 

Jag är fortfarande rädd att jag inte ska vara tillräcklig för A. Kommer antagligen alltid vara det. Kommer alltid vara rädd att han ska träffa någon annan. Speciellt efter han erkände att han inte älskade mig lika mycket längre. Sen har vi inte pratat om det mer. Mer än att jag varit mer nojjig. Jag försöker att inte vara det. Men det känns som en rimlig känsla. Nu har hans bästa klasskompis blivit singel också. Hon bor i samma stad som honom. Jag bor 20 mil bort. Förstår ni? De är egentligen alldeles för olika för att funka - men saker har chockat mig förr. T.ex att jag valde en person som är två år yngre än mig, det trodde jag aldrig skulle hända. Men det är jobbigt att veta när hon lägger upp bilder på instagram, och skriver statusar på facebook och säger att "hon saknar att plugga med honom" eller att hon vill att de ska ha en bakdag tillsammans.

Ja, skitsamma. Massa ordbajs. 

Jag ska festa nu. Ha en bra helg.