Jag är inte samma person som jag var för ett år sen, två år sen eller tre år sen.

Jag vet att jag har förändrats. 

För nu vet jag att jag har ett värde som jag inte trodde jag hade förut.

Allt i mitt liv har förändrats sen jag träffade min pojkvän (ja, vi är fortfarande tillsammans). Jag har börjat se på mitt liv från ett annat håll, jag har börjat se på mig själv på ett annat sätt. Jag kanske inte är så smal som alla andra men jag har ett värde. Jag är värd så mycket mer än vad jag intalat mig när jag var yngre. När jag låg runt (okej, åtta personer från 16-21 år kanske inte är att ligga runt) för att få bekräftelse, när jag mådde dåligt och grät mig till sömns för att jag mådde dåligt. Nu mår jag också dåligt. Ibland. Inte på samma sätt som förut, men ändå av samma anledning.

Sen jag träffade A har jag gått upp 5 kg. Det är 7 månader sen. Det är mindre än ett kilo i månaden men ändå alldeles för mycket. När man träffar någon med samma passion till godis och läsk, som jag har, så är det väl inte konstigt. Skillnaden är att han har en ämnesomfattning som.. Jag vet inte vad som har bra ämnesomsättning, men han har grym. Går inte upp ett gram.

Jag älskar mig själv mer nu än vad jag gjorde förut. Kanske för att jag har insett att jag har ett värde. Kanske, kanske inte. Kanske för att jag blivit äldre och visare. Jag va 16 när jag började skriva, nu är jag 22 år. 

Jag är fortfarande rädd att jag inte ska vara tillräcklig för A. Kommer antagligen alltid vara det. Kommer alltid vara rädd att han ska träffa någon annan. Speciellt efter han erkände att han inte älskade mig lika mycket längre. Sen har vi inte pratat om det mer. Mer än att jag varit mer nojjig. Jag försöker att inte vara det. Men det känns som en rimlig känsla. Nu har hans bästa klasskompis blivit singel också. Hon bor i samma stad som honom. Jag bor 20 mil bort. Förstår ni? De är egentligen alldeles för olika för att funka - men saker har chockat mig förr. T.ex att jag valde en person som är två år yngre än mig, det trodde jag aldrig skulle hända. Men det är jobbigt att veta när hon lägger upp bilder på instagram, och skriver statusar på facebook och säger att "hon saknar att plugga med honom" eller att hon vill att de ska ha en bakdag tillsammans.

Ja, skitsamma. Massa ordbajs. 

Jag ska festa nu. Ha en bra helg.

Jag är inte samma person som jag var för ett år sen, två år sen eller tre år sen.

Jag vet att jag har förändrats. 

För nu vet jag att jag har ett värde som jag inte trodde jag hade förut.

Allt i mitt liv har förändrats sen jag träffade min pojkvän (ja, vi är fortfarande tillsammans). Jag har börjat se på mitt liv från ett annat håll, jag har börjat se på mig själv på ett annat sätt. Jag kanske inte är så smal som alla andra men jag har ett värde. Jag är värd så mycket mer än vad jag intalat mig när jag var yngre. När jag låg runt (okej, åtta personer från 16-21 år kanske inte är att ligga runt) för att få bekräftelse, när jag mådde dåligt och grät mig till sömns för att jag mådde dåligt. Nu mår jag också dåligt. Ibland. Inte på samma sätt som förut, men ändå av samma anledning.

Sen jag träffade A har jag gått upp 5 kg. Det är 7 månader sen. Det är mindre än ett kilo i månaden men ändå alldeles för mycket. När man träffar någon med samma passion till godis och läsk, som jag har, så är det väl inte konstigt. Skillnaden är att han har en ämnesomfattning som.. Jag vet inte vad som har bra ämnesomsättning, men han har grym. Går inte upp ett gram.

Jag älskar mig själv mer nu än vad jag gjorde förut. Kanske för att jag har insett att jag har ett värde. Kanske, kanske inte. Kanske för att jag blivit äldre och visare. Jag va 16 när jag började skriva, nu är jag 22 år. 

Jag är fortfarande rädd att jag inte ska vara tillräcklig för A. Kommer antagligen alltid vara det. Kommer alltid vara rädd att han ska träffa någon annan. Speciellt efter han erkände att han inte älskade mig lika mycket längre. Sen har vi inte pratat om det mer. Mer än att jag varit mer nojjig. Jag försöker att inte vara det. Men det känns som en rimlig känsla. Nu har hans bästa klasskompis blivit singel också. Hon bor i samma stad som honom. Jag bor 20 mil bort. Förstår ni? De är egentligen alldeles för olika för att funka - men saker har chockat mig förr. T.ex att jag valde en person som är två år yngre än mig, det trodde jag aldrig skulle hända. Men det är jobbigt att veta när hon lägger upp bilder på instagram, och skriver statusar på facebook och säger att "hon saknar att plugga med honom" eller att hon vill att de ska ha en bakdag tillsammans.

Ja, skitsamma. Massa ordbajs. 

Jag ska festa nu. Ha en bra helg.

Jag som började bli lycklig..

Nu känner jag mig mer nere än vanligt. Känner inte den där lyckan jag gjorde. Allt bara känns mörkt, kallt, tomt. Det saknas någonting. Och jag vet vad.. Det gör jag. Men orkar inte göra någonting, jag är rädd för att göra någonting. Jag är rädd att om jag kritiserar honom så kommer han tröttna. Och jag vill inte att han ska tröttna, jag vill att han ska älska mig.

Är så trött på mitt liv. Varför kan det aldrig bara bli bra?

Som jag skrev sist (såg att inlägget blivit helt fucked up, skrev på iPhonen så det är anledningen) så har min pojkvän berättat att han inte är kär i mig längre, han känner inte att han älskar mig lika mycket längre efter 6 månader tillsammans. Men han vill inte lämna mig. Han vill vara med mig för att han blir lycklig med mig.

Ena sekunden tvivlar jag som fan på att det här kommer bli bra, att allt bara är en utdragen break up, att det bara är som ett väntrum. Snart komma det. Varje gång vi är ensamma och han säger mitt namn förväntar jag mig att han ska dumpa mig. Han säger att han inte bara stannar för sexet. Han stannar för att han vill vara med mig. Att han vill att jag ska bli hans barns mamma. Att han vill att vi ska bo i en villa med två barn. Sen. Men ändå känner han inte att han är kär i mig. 

Den andra sekunden, när jag tittar in i hans ögon och han ler mot mig så vet jag att DET HÄR är rätt. Det här kommer lösa sig. Viljan är starkare. Det finns något där. Jag vet att han tycker om mig och det är det viktiga. Han är lycklig med mig. Hans dröm om OSS är viktigare än vad han känner nu. Vi har bara varit tillsammans i 6 månader. Vi har mycket kvar att lära, om oss, om han, om mig, om nuet, om framtiden. 

Men innerst inne så tror jag inte att någon älskar mig längre. INGEN. Och ja, åter igen - det gör ont. Så jävla ont.

Åh LP! Vad jag saknat dina kommentarer! Eller ja, dig!Klart jag vill ha bloggadressen! Hoppas du mår bra fina du <3---Jag och min fina har vår första kris. En kris för att han mår dåligt och känner att det påverkar känslorna för mig. Han känner att han inte kan säga att han älskar mig och mena det. Men han vill inte att vi ska göra slut, för han känner så starkt för mig och vet att han vill ha en framtid med mig. Han tror bara att han behöver jobba med sig själv. I söndags gjorde det så ont. Innan jag insåg att det är inte slut, att det är vi. Det är bara jobbigt nu. Vi kommer lösa det här. Han måste jobba med sin ångest och sin självkänsla. Älskar man inte sig själv kan man inte älska någon annan heller säga det och det är såhär det är tror jag. Jag har alltid litat på min magkänslan när det kommer till oss. Och jag kände på mig att något va fel och jag hade rätt. Men jag känner nu också att det är inte över än. Men det är svårt eftersom det är bådas första förhållande. Vi har aldrig bråkat direkt heller. Vår första kris. Och jag tror vi klarar det. Jag verkligen tror det av hela mitt hjärta. Inte bara vill, jag tror. Och igår fick jag ett sms när han for tillbaka till sin lägenhet där han skrev "jag vill verkligen kämpa för det här, för jag är lyckligast när jag är med dig <3"Jag tror på honom. Jag tror för första gången i mitt liv på mig. Jag tror på OSS! Jag älskar dig A, står vid din sida tills det är kört. Det viktiga är inte känslorna just nu, utan vad man vill. Och jag vet att alla känslor inte är borta. De finns där, under ångesten. Där finner du kärleken till mig. Jag ska kämpa för båda om jag behöver. Vi löser det här. No lego <3

Ungefär en månad sen jag skrev här sist, snart firar vi även 5 månader. 5 månader av kärlek, saknad, lycka, svartsjuka. Bästa månaderna i mitt liv. Fortfarande. Du är den finaste jag har. Den jag litar på till 110%. Den jag vågar vara mig själv med. Som jag sagt förut och säger det igen; Jag älskar dig, A.

Förövrigt suger mitt liv totalt nu. Jag har en tenta i slutet av veckan som jag antagligen inte klarar för att jag inte orkar plugga och PLUS det det känns som att alla mina vänner hatar mig. Jag beter mig tydligen som en bitch som har en dålig attityd och ju mer jag hör det desto mer grinig blir jag. Desto mer bevisar jag att de har rätt, och jag vet inte varför. Jag vill inte vara någon bitch men jag är så trött på att bli behandlad som den man gör sig lustig över eller den som man hela tiden skrattar åt eller hela tiden förnedrar. Det kanske inte är meningen att det ska kännas så, men tillslut måste man förstå att man inte kan dra ett skämt längre. Man måste väl förstå när man gått för långt? Så trött på att alltid vara "the bad guy" (nu är jag ju tjej, men principen) Känns inte som att det spelar någon roll vad jag gör längre, det är alltid jag.

 Känner lite som jag gjorde för två år sen: 

Det känns lite som mitt liv går på lågspararenergi. Eller hur ska man förklara det? Jag har ingenting att säga, ingenting att skriva. Jag bara är. Hela jävla tiden. Börjar nästan känna mig tråkig för att jag inte känner någonting. (...). Och jag har ingenting att säga. Ingenting att skriva. Jag känner mig sådär tom igen, orkar inte le, orkar inte tänka eller kämpa för någontng

Det är så drygt. Jag borde vara så lycklig. Men istället förstör jag mitt liv, mitt självdestruktiva beteende på det viset att jag förstör mitt eget liv för att jag inte tycker att jag förtjänar att vara lycklig. När fan ska det ändras? När fan ska jag INSE att jag FÅR vara LYCKLIG.

Det är fan min tur nu..

För fyra månader skrev jag ett inlägg, här i bloggen, om att jag fått en ny roll i mitt liv. Rollen som flickvän. Denna roll i mitt liv kan nog vara den mest omtyckta sidan hos mig. Att vara någons flickvän är något jag alltid längtat efter, men alltid varit rädd för. Rädd att inte räcka till, rädd att sakna att vara singel. Rädd att jag ska tro att gräset är grönare på andra sidan. Rädd att bli lämnad. 

Men nu när jag har dig, A, så kan jag inte önska mig mer. Fyra månader låter inte så länge, men de här fyra månader har ändrat mig. Gjort mig till en bättre människa. Jag älskar dig. Tack för att du är min.

Idag har jag en riktigt dålig dag.

Har inte orkat mig upp ur sängen, har bara legat här i sängen och gråtit. 

Har varit otrevlig mot mamma, mot mina vänner, mot min fina pojkvän.

Jag orkar inte bara.

Läser en kurs i skolan som jag känner att jag inte kommer klara, hatar avståndet som är mellan mig och min pojkvän och det gör att jag nojjar över att han träffar andra tjejer.. Alltså inte träffar som vi träffas utan träffar, möter, umgås med i skolan. Tänk om han inser att jag, bitchen 20 mil bort, inte är värd att vara med när det finns snälla, trevliga andra tjejer där han bor. 

Jag är ledsen över att tänka så. Jag är ledsen för att min pappa fortfarande inte har tid med mig. Jag är ledsen för att jag försummat tid till mina farföräldrar för att jag inte orkat ringa, för att jag tyckt att min farmor bara gnäller. Jag har dåligt samvete för alla gånger jag inte ringt till dem, även fast jag tänkt det. För att farmor bara gnäller och för att farfar aldrig hör. Jag har inte ens försökt. 

Jag känner mig tjock också. Tjockare än på länge. Känner mig helt rund. Rund som en boll. Som inte orkar någonting. Att jag inte orkar något handlar väl om att jag är sjuk, förkyld och hostar. Ont överallt. Samtidigt som jag inte kan vara borta från skolan så jag kommer behöver åka dit. Men skolan kommer jag ändå inte klara för att jag inte pluggar.

Allt i mitt liv känns fel. 

Och jag saknar A så himla mycket. Det gör verkligen ont i hela själen. Och jag är så rädd att han en dag ska sluta älska mig. För jag vet inte hur jag ska kunna överleva utan honom.