Jag satt och läste i min gamla blogg, som jag skapade för att kunna skriva av mig. Jag har alltid haft lättare att skriva än prata, jag hatar att prata om mig och mina problem. jag verkligen hatar att gnälla så folk hör, när jag skriver skiter jag i vad folk tycker. Då är det inte samma sak.Hursomhelst Nu ska jag komma till det jag egentligen vill klaga om idag. Killar. Dessa hemska människor som man ändå inte vill leva utan, eller vill man det?

I Januari, eller ja, snarare Februari önskade jag bara att jag blev kär och att jag fick en kille. Jag ville ha en kille som jag hade strulat med förut, jag trodde tillochmed att jag var kär i honom ett tag. Det jag egentligen ville ha var nog bekräftelse från en kille, en som inte riktigt var min vän. Och det fick jag. En kväll. Jag ångrar iochförsig att vi gick in i det där rummet, ja, ni kan ju lista ut vad som hände. Jag insåg sen efter detta att jag inte alls ville ha honom. Han var inte något för mig.

Efter påsk började jag umgås med en kille som jag lärt känna genom att han gillade min kompis, en av denna kille innans bästa vän, och jag började gilla honom. Mycket. Okej, jag blev kär i honom. Är fortfarande. Det flöt på så bra ett tag och det verkade faktiskt som att han gillade mig då. Förstår ni hur glad jag blev då? Jag hade hittat en kille som gillade mig, trots att vi inte hade gått speciellt långt. Han sa att han kommit över min kompis och gillade mig.

Men någonstans gick det fel. Jag kommer fortfarande ihåg när min vän berättade att han var osäker på sina känslor. Jag slängde fort som fan iväg ett sms där jag skrev att jag inte ville vara mer än vän med honom. Grät hela natten. Efter det pratade han inte med mig på två veckor. Jag förstod inte varför. Han ville ju inte ha mig. Jag var för fet. För ful. För äcklig.

När jag sen pratade med honom berättade han att han blivit sårad av smset, att han saknade mig. Och inte långt efter det var vi tillbaka i samma situation innan vi slutade. Vi var som ett par. Jag var så otroligt glad. Sen blev det likadant som innan. Och han sårade mig så hårt. Jag är fortfarande sårad. Det har gått en månad ungefär sen han sårade mig.

Efter det har han ringt till mig, kommit över, vi har myst och han har sovit över. Han har vetat att jag gillar honom, att jag inte riktigt kommit över honom under den tiden och ändå kommit hit och varit med mig.

Han har inte erkänt det - men han gillar min vän igen. Jag vet det. Jag är inte blind. Men hon vill inte ha honom, inte bara för min skull utan hon vill inte ha honom. Jag vill. Jag skulle inte tveka en sekund till att få tillbaka honom. Den han va förut. Den jag blev kär i. Den senaste tiden har han inte varit den personen. Kanske för att få mig att inse att han inte vill ha mig. Allt gick så fort. Om jag bara fick 1 minut av det jag kände då, ja, mitt liv skulle vara värt något då.

Nu har jag sagt till alla (han, min familj, mina vänner osv) att jag gått vidare. Att jag inte alls är kär i honom. Och det känns inombords. För när jag sa det så insåg jag att jag saknar honom men aldrig kommer få honom tillbaka och att jag måste gå vidare i livet. Det var/är min första kärlek, och jag har svårt att släppa taget. Det är därför jag mår som sämst nu. För jag måste inse att jag inte kan få honom, jag måste släppa taget. Nu.

 

somjag

27 juni 2008 21:34

jag har letat och letat efter receptet, jag tror att jag hittade det på tasteline men nu är det borta, men jag har det upp skrivet någon stans men jag ska leta upp det imorrn, så får du det då!

Kram

http://somjag.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sist jag skrev så berättade jag att jag nyligen fått veta att en släkting var döende i en sjukdom. En person som alltid varit en stor del av mitt liv och min uppväxt. En perso som alltid stöttat mig.   På lördag är det en vecka sen hon gick bor...

Godkväll Update sen senast: Fyllt 25, flyttat hemifrån. Det var det.   Alltså jag visste ju att den här dagen skulle komma. När jag skulle inse att jag inte betyder någonting för A. Det är klart jag visste att dagen skulle komma. Men någonstans...

Senaste gången jag skrev var den 13 maj 2015 Nu är det den 16 januari 2016   Jag trodde ingen läste det jag skrev, men ändå har jag fått två kommentarer om varför jag inte skriver. Svaret är egentligen simpelt. Jag har inte haft något att skr...

Suttit i snart två timmar i soffan utan att ta tag i mitt livDet är ju knappast så att jag inte har någonting att göra nu Jag har bara ingen lust   Ingen motivation. Ingen inspiration.   Borde skriva klart diskussionsdelen i min c-uppsats, ...

  Jag är inte perfekt. Jag är egentligen rätt normal. tror jag. Jag har tidigare under min tid på den här bloggen ändrat väldigt mycket på min historia. Inte om det jag vart med om eller hur jag känt, utan snarare namn och släktrelationer oftast....