Jag är så blåögd. Och då handlar det inte bara om mitt utseende. Jag är naiv. Jag tror oftast det bästa om människor tills jag alltid blir bevisad motsatsen. Det är inte många jag har i mitt liv som ALDRIG svikit mig..

.. och på tal om ingenting så erkände en kär vän till mig igår att hon tror att hon är deprimerad. "tror"? men ja, hon kanske inte mår bra. hon är inte djupt deprimerad iallafall. men vad är jag att döma? jag mår inte heller bra, och jag orkar ändå fortsätta leva. skulle iofs inte kalla mig deprimerad, även om tester på internet sa det. jag orkar inte heller varje dag gå upp, eller göra vardagssysslor, eller tvätta håret, eller raka mig, eller bry mig om mitt utseende. Äta gör jag oavsett. Äta för mig är tröst. Det är fel. Mat är inget substitut. Mat är INTE något man ska ersätta känslor med. Men det gör jag. ibland önskar jag att jag tappade matlusten som alla andra när de mår dåligt, men jag är snarare tvärtom. trist. och jag har blivit jättefet nu. PLUS förkyld. FML, är allt jag säger.