Men rubriken kanske man tror att jag ska ta upp något (igen) om mr X. Men nej ni, jag försöker komma över honom. Det gör jag. Men nu handlar det här lite mer om en person som ligger mig varmt om hjärtat, en släkting till mig.

Vi har alltid haft bra kontakt. Vi har kunnat prata om allt, förutom ja - det här. Hon har alltid funnits där för mig och låtit mig ringa för att bara klaga, gråta, skratta och när jag träffade henne var allt så bra. Vi bakade bullar, kakor, lagar mat och ja, jag struntade i allt som var skit när jag träffade eller pratade med henne. Vi kunde prata i timmar, varje dag.

Sen för ungefär två somrar sen så åkte vi iväg på husvagnssemester. Hon följde med. Hon betedde sig lite konstigt, och fick för sig annorlunda saker. Hon blev mer och mer indragen i sig själv. Slutade ringa. Hon pratade fort. Hade inte tid att prata med mig mer. Alla började undra vad som händer med henne, jag speciellt. Varför ville hon inte prata med mig mer? Hade jag varit för behövande? För jobbig? Det var då mitt liv förändrades. Hon fick tabletter mot depression. Hon började leta problem istället för lösningar. Vi gled ifrån varandra mer och mer.

Det här är alltså två somrar sen. Två år. Visst pratar vi fortfarande. Men det är inte samma sak. Jag kan inte nämna problem. För då kanske hon blir mer deprimerad. Jag får bara berätta bra saker. Hon som nu alltid varit mitt stöd gottar sig nu i mina problem. Vi har glidit ifrån varandra så mycket nu att det kan gå dagar tills vi pratar. Och ändå bara prata i några minuter. Som max 10.

Det här är en av sakerna som tär mest på mig. Varför just hon? Varför kunde inte hon få vara frisk. Jag vill vara hennes lilla flicka igen. Jag vill vara hennes hjärtegull. Jag saknar henne. Mer än alla andra som är bortresta. Som mamma sa: "Hon är inte hemma längre, men hon kanske kommer tillbaka till oss". Just nu skulle jag göra allt för at få tillbaka det vi hade förut.

Åh, jag håller nästan på att börja gråta nu. Det är fan svårt att prata om det här. Jag kan inte prata med någon om det. Ingen förstår. Jag har försökt prata med mina vänner, men de bryr sig inte. Varför skulle de? Bryr jag mig om deras släktingar? Ibland. Ytligt kanske. Grejen var att jag inte vill börja gråta, bättre att skriva. Orkar inte ta det med mamma. Vill ha tillbaka den där bra tiden när vi kunde prata.

 

themana

31 juli 2008 10:26

Smal? Herregud, kolla min fet lår :( Hur stora som helst :(

Synd med din kusin, jobbigt att glida ifrån varandra sådär :(

Hur lång är du föresten?

http://themanas.blogg.se

 

Alexandra

31 juli 2008 11:54

Jag känner igen vissa delar där. Jag och min kusin ( vi är lika gammla) hade en jätte bra kontakt förut när vi var små, hon brukade vara till mig varje onsdag osv. Men sen hände någonting jag vet inte och nu hälsar vi högst i skolan. Vi kanske pratar någonting smått men inget mera. Saknar den tiden då vi umgicks. En del av orsakerna till att de gick som de gick är kanske de att vi blev i två olika "gäng" hon bland de populära och jag bland de "icke populära". Kanske inte riktigt på samma nivå som din relation till din släkting men jag vet du det känns! Hoppas de ordnar upp sig för dig o din släkting :)

http://thasandra.bloggagratis.se

 

Sara

31 juli 2008 17:02

Tack!:) Sjukt trist det där med din släkting... :(

http://kladdigtejp.bloggagratis.se

 

somjag

31 juli 2008 20:46

naaw tack, jag hoppas inte att jag håller på att bli sjuk, men det skulle inte förvåna mig med alla dagisbarn;)

Tråkigt det där med din släkting:( Jag önskar att jag hade haft någon sån kontakt med någon när jag växte upp, någon man kan snacka med om allt:)

Så du åker på husvagns semester imorgon då?

http://somjag.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sist jag skrev så berättade jag att jag nyligen fått veta att en släkting var döende i en sjukdom. En person som alltid varit en stor del av mitt liv och min uppväxt. En perso som alltid stöttat mig.   På lördag är det en vecka sen hon gick bor...

Godkväll Update sen senast: Fyllt 25, flyttat hemifrån. Det var det.   Alltså jag visste ju att den här dagen skulle komma. När jag skulle inse att jag inte betyder någonting för A. Det är klart jag visste att dagen skulle komma. Men någonstans...

Senaste gången jag skrev var den 13 maj 2015 Nu är det den 16 januari 2016   Jag trodde ingen läste det jag skrev, men ändå har jag fått två kommentarer om varför jag inte skriver. Svaret är egentligen simpelt. Jag har inte haft något att skr...

Suttit i snart två timmar i soffan utan att ta tag i mitt livDet är ju knappast så att jag inte har någonting att göra nu Jag har bara ingen lust   Ingen motivation. Ingen inspiration.   Borde skriva klart diskussionsdelen i min c-uppsats, ...

  Jag är inte perfekt. Jag är egentligen rätt normal. tror jag. Jag har tidigare under min tid på den här bloggen ändrat väldigt mycket på min historia. Inte om det jag vart med om eller hur jag känt, utan snarare namn och släktrelationer oftast....