Nästan första morgonen jag inte vägt mig direkt. Jag tittade på vågen, men valde att låta bli. Jag tror inte ens att jag skulle vilja veta, om jag ska vara ärlig.

Jag kan inte riktigt hålla mig från bloggen. Men detta inlägg kommer inte handla om min vikt. Som jag förresten inte har en aning om nu.

Jag har fått en massa kommentarer om att jag är sjuk. Jag är inte sjuk. Jag äter, precis som alla andra gör. Jag äter både frukost och middag. Och något mål däremellan. Jag äter för mycket tom. Jag är inte sjuk. Jag har kanske en snevriden syn på mat och min kropp - men vem har inte? Kom inte och säg att ni någongång tyckt att ni varit feta? För det har alla. Det kan jag lova min heder på. Jag har bara skapat en blogg där jag klagar om det. Jag skriver upp min vikt och äcklas. Jag har ju ingen att prata med. Mina kompisar skrattar bara bort ämnet när jag sa att jag tror att jag lider av en ätstörning (dvs BED, eller vad den hette)

Här får jag stöd. Jag får fina kommenterar (även dåliga, men nu bortser vi från dem). Jag har fått höra att jag är stark, att jag kan klara vad som helst. Har mina "normala" vänner någonsin sagt det? NEJ! Aldrig i hela mitt liv har jag hört det. Här har jag fått komplimanger som aldrig existerat i mitt liv.

Här kan jag skriva vad jag vill och ni kan inte se mig i ögonen och fråga om jag är cp och sen skratta bort det. Här kan jag ventilera mina känslor. Här kan jag få vara mig själv. Sen att jag klagar på min vikt. JA, det är allt jag tänker på oftast. Min vikt. Hur jag ser ut. Hur andra uppfattar mig. Jag bryr mig.

Är jag sjuk då?

Eller vad det här beviset på att jag faktiskt är sjuk på något vis?