Morgonvikt: 61.8

"hur kan du alltid vara så glad hela tiden?"
jag fick den frågan nyss. jag? glad? är jag glad? jag vet inte själv längre. just nu är jag inte glad, men ändå sitter jag och pratar med en bekant på msn och gör glada gubbar. det han säger är inte intressant, men han är nere. därför spelar jag den glada personen. man brukar ju säga att om man ger ett leende får man ett leende tillbaka.

jag är en sån person som hatar att öppna mig. hatar att prata om MINA känslor. jag hatar det. för berättar jag, då är det jag som blir sårbar. då är det lättare att låtsas som problemen man har handlar om skolan, eller om jobb eller om pengar. såna problem som egentligen inte är viktiga.

att ta upp problem som att jag tycker att jag är tjock vet jag hur folk skulle reagera. "nej, du är inte tjock, skärp dig". för de kan inte säga annat. man kan ju inte vara ärlig om en sån sak. det är nästan en oskriven lag att man INTE får säga att någon är tjock. det är bara meningen att man ska säga emot, säga att personen är fin oavsett hur man ser ut och yadayadayada.

det är som sagt därför jag har den här bloggen. för jag vet att här kan jag vara ärlig. jag kan skriva exakt vad jag vill och känna och tycka. det känns bra att kunna skriva av sig. eftersom jag ALDRIG i hela mitt jävla liv skulle kunna sitta och berätta allt det jag skriver här. ALDRIG. då blir jag den sårbara. den som måste öppna mig.

det är bara bita ihop, le, skriva av sig här och fortsätta leva med smärtan.

Mitt hem.

Denna plats.

det känns inte som mitt hem. platsen jag bor på. där jag ska känna mig trygg. för det gör jag inte. jag känner mig inte trygg i mitt eget hem. ibland vaknar jag fortfarande upp och undrar vart fan jag är. är det här mitt hem? det känns konstigt att inte vara trygg i sitt eget hem. där jag antagligen kommer bo en tid framöver. här är jag inte trygg.

det är något som gör att jag inte är trygg. jag börjar tro att det beror på mig. Mig. inte hemmet, utan att jag inte är trygg i mig själv. jag har jättelåg självkänsla och dåligt självförtroende. jag är inte värd någonting som händer. jag är inte värd att man bryr sig om mig. för det är ju det jag blivit visad, att jag inte är värd det.

man ska försöka fokusera på det positiva och på det man har, inte på det man inte har. men det känns inte som jag har någonting i mitt liv som jag är stolt över. jag var stolt över skolan, men nu är mina betyg inte lika bra. jag var stolt över mina vänner och min familj, men jag vågar inte längre vända mig till dem eftersom jag är rädd att bli sviken.. jag är inte stolt över min kropp, jag är inte trygg i mig själv.

jag är rädd. för jag inte har kontroll över framtiden. jag har inte längre kontroll över mina känslor, eller över vad jag vill. mitt hjärta vill ta massa risker medan min hjärna säger NEJ. jag är inte värd det, för jag är inte tillräckligt modig. hur har jag tänkt klara av alla mina drömmar? jag klarar knappt av att prata med kassörskan på ica.

det finns alltid ett val att förändra detta. att göra någonting åt det. men jag gör inte det. för jag tror inte att jag klarar det. jag vågar inte ta den risken. att bli mer besviken på mig själv. min kropp har återigen byggt upp muren som Mr. X rev. nu är den där. större och starkare. den står där. stoppar mig för att nå mina mål.

jag har nu två val: ta en slägga och slå sönder den eller stanna kvar bakom och låta livet fortsätta som det gör.

Godmorgon.

Det är stressigt nu. Måste springa till bussen! SHIT!

61.1 kg iallafall.

Jag har en vän (bör jag kalla henne FD vän?) som jag har stöttat. stöttat henne genom all hennes jävla skit. jag har försökt finnas där oavsett vad. jag har varit ledsen för hennes skull, glad för hennes skull och ja, alltid hjälpt henne. ALLTID!

Nu när livet börjar gå bättre för henne har hon inte ens vett att hälsa. Alltså, nu snackar vi en av mina BÄSTA vänner. Som jag känt i kanske.. 2-3 år? Jag är inte ens värd att smsa med. Allt jag har gjort för henne. ALLT, verkar bara som det var ingenting.

Jag har aldrig fått ett litet tack. Ingenting. Alltså, jag är inte den enda som hjälpt henne. Men jag har alltid försökt. Hon har fler som hjälpt henne, pojkvän o andra  vänner (trots att hon sa att hon inte kunde lita på någon av dem till mig..) o de har föfan fått flertal inlägg i både blogg, bilddagbok o facebook.

Va fick jag? INGENTING! Jag är inte ens värd ett hej. jag är inte värd någonting för henne. Trots allt jag gjort.

Visst, jag kräver inte att hon ska dyrka mig. Men efter allt jag gjort tycker jag ändå att jag skulle kunna få någon slags uppmärksamhet. Ett sms som tack. En kram. Vafan som helst.. Men nej..

För vet ni vad?

Jag är tydligen inte värd det.

Jag förstår inte hur jag kan vara så misslyckad

jag VÄGDE fan 60kg häromdagen

men nu..

JÄVLA FETTO!

det gick inte bra idag

vill inte gå in på varför

varför är jag en sån drömmare? för drömmar som aldrig slår in. E har nog tröttnat. har inte hört av honom på hela dagen. jag har varit för på. det suger. alltså suger. :(

61.7 gjorde mig inte direkt lycklig. Tyvärr

Jävla lång skoldag idag vill jag påpeka, slutar 16.45 :(

Jag kommer dö, haha

Vad ska man säga?

Livet känns jättejobbigt igen

Jag är trött hela tiden

Orkar ingenting

10 dagar till sportlovet.

Underart

.. så förlåt för dålig uppdatering. Ni är fina ändå! och jag läser era bloggar. Er som jag vet om. Nya läsare, skriv gärna en kommentar med eran blogg, så.. får jag lite nytt att läsa.