Glad alla hjärtansdag <3!

Kvällen igår var okej, hade skitkul med en tjejkompis. Däremot har vi Mr X som är dum i huvudet, men han är knappt värd att man tycker det. Sket i hans skitsnack, tänkte lite på E och blev kallad dissare. Men ni, det var så SKÖNT!

Morgonvikten gjorde mig tyvärr inte gladare :( Back på 61.0 kg igen. All jävla läsk, bajs. Lite ledsen är jag allt. Skit. Måste skärpa mig. Ingen mer läsk, inget godis. Måste börja promenera också.. Minst promenera, cykla är också bra. Och pilates. Måste väga 5* när jag ska träffa E!

Ha en bra dag och pussas lite extra (gosh vad jag hatar den här dagen...)

Godmorgon!

Direkt när jag vaknade kändes det som en bra dag, Väger nu 60.5kg, vilket är det lägsta på säkert över ett år! Idag blir det städastädastädastäda och sen party ikväll. Känns bra. Måste dock gå till centrum och köpa lite groggvirke så jag blir lite lullig ikväll :)

Hur mår ni? Går allt bra?

(jag pratade med E igår i telefon. han ringde när han sagt att han skulle ringa! han är inte som mr x, E ringde, han ringde.. <3)

Så ser det ut. Så ser jag ut när jag ligger ner.
Bilderna är tagna inatt. Och ja, det är förjävla äckligt
Se det som.. reverse thinspo, eller något.

Förlåt för det tråkiga överlånga nattinlägget. Det var bara väldigt jobbigt. Tänka på allt. Att inse saker som jag måste förändra. Men det känns  bättre nu om jag får säga det själv. Imponerad över att någon orkade läsa det, och tack för kommentaren.

Godmorgon förresten. Har varit halvvaken sen klockan sex, men det är först nu jag orkat skriva. Skolan blev det som sagt inte, ska åka och spendera lite pengar istället med min Bästa vän. Känns som det är mer tid med henne som behövs nu. Och det är fredag.

Ska inte träffa henne förrän 14 så jag ska snart gå upp och cykla lite tror jag. :) Morgonvikten chockade mig regält! 60.8 kg! Nu är jag 0.8 från mitt första delmål. Det är super. Då kanske jag är nere på 5* innan jag träffar E igen. Det gillas. Mycket. Förstår inte hur det gått till dock. Men det gillas. Oavsett hur.

För ett år sedan exakt vägde jag 62.8 kg idag.

varning för överdrivet långt deppigt nattinlägg.

Just nu känns sängen stor

alldeles för stor för att vara ensam

hjärtat dunkar hårdare än vanligt

tankarna snurrar runt

jag kan inte sova

jag tänker på allt, allt med livet

jag har byggt om en fantastivärld krig E, det är fel och får mig att hoppas. vad händer när jag inser att världen inte är så fantastisk? att E är mänsklig och att han också kommer göra fel? Att han kanske inte alls tänker på mig lika mycket som jag tänker på honom.

varför gör jag alltid såhär? varför är jag alltid i behov av att räddas, och tror att någon kan rädda mig. det är ingen som kan rädda mig. bara jag själv. jag måste sluta ge ansvaret till någon annan och ta på mig ansvaret för allt jag gör och mina beslut. Det är MITT problem. bara jag som kan lösa det.

att lita på en ny person kommer betyda att jag måste vara rädd, ännu en gång, att lita på någon. att vara rädd att bli sårad. det betyder att jag kommer måsta öppna mig. jag vet inte om jag klarar det. ju fler man öppnar sig för desto mer blir man sårad. cuz' people ALWAYS leave. det spelar ingen roll om man vill eller inte. det finns ingen som stannar föralltid.

jag tror att fantasibilden av E är pga att jag behöver någon. någon som kan säga att jag är fin, oavsett hur jag ser ut. jag vill ha någon som bryr sig, och har tid med mig när jag inte orkar med mig själv. jag vill ha någon som kan få mig att le. få mig att må bra.

men i slutändan handlar det om mig själv. jag måste göra mig själv lycklig. problemet är bara att jag inte vet hur jag ska få mig själv lycklig? hur kan man göra sig själv nöjd med det man har, när man vet att man kan få bättre?

just nu är det så mycket som händer psykiskt, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. visst, jag öppnar mig för mina vänner, men de kan aldrig riktigt förstå. här öppnar jag också mig, men det är bara för att jag måste få ut allt. jag klarar inte av det annars. jag går som en tickande bomb. alla vet att bomber exploderar till slut. jag är rädd för att explodera. på fel plats. på fel tidpunkt.

jag behöver någonting som kan få mig på andra tankar, som kan få mig glad. även om det bara är för en liten stund. så behöver jag något. eller någon som kan få mig att glömma alla problem, och bara leva. leva utan att behöva kämpa. jag är så trött på att kämpa och inte får några resultat.

just nu ligger jag och lyssnar på Alicia Keys - try sleeping with a broken heart, och jag borde sova. det är skola imorgon. men jag vet att jag inte kommer komma dit. för jag orkar inte. jag orkar inte gå runt och leka glad. även fast jag vill vara sysselsatt.

jag var nyss uppe och vägde mig. 61.4 kg. Precis som sista morgonvikten. det här är rätt konstigt. jag går ner i vikt, utan att göra någonting. kroppen är väl trött på att vara fet och gör det själv nu. nej, men jag vet inte. antagligen för att jag tappat matlusten ganska regält. jag vet inte. jag är så trött på allting just nu.

jag vill bara härifrån. jag vill bort från mitt liv. bort från mina tankar.

men mest av allt vill jag egentligen sova nu. men det går inte.

det är nu man borde ha lite sömnpiller hemma. men ja, det finns inga.

man måste ta dagen som den kommer, kämpa mot alla odds.

jag har fina vänner

varför glömmer jag bort det?

blir fest i helgen

Mr X ska självklart dit

Men jag är äcklad av honom

jag vill inte göra något med honom

eller med någon annan

E är den enda som jag kan tänka på

Fan vad jag är fjantig.

jag vet inte ens vad han tycker

jag måste bryta bilden jag har

men inte göra något med någon

bara.. ha kul o sen gå hem ensam

Morgonvikt: 61.4kg

Godmorgon.

Läget är som det är.

Det rullar det väl lixom på. Jag har ingen koll på någonting. Jag är rätt trött på livet. Pallar ingenting. Idag ska jag försöka träna lite, städa, plugga, ladda över musik. Typ det. Juste! Träffa två kompisar (inte glömma!)

Igår var min morgonvikt jättehög, men jag tror det beror på hetsen på tisdagskvällen. Igår skötte jag mig. Förresten har jag inte ätit godis på 11 dagar. Vilket är rätt mycket faktiskt. För att heta Lis iallafall.

Jag är sugen på semlor. Alltså SUGEN. Men jag får inte. Inte förrän min kompis failar med vårat godisförbud. Då får jag äta EN semla. Iallafall en liten. Gosh vad gott det vore. Jag gillar inte ens grädde. Men mandelmassa och brödet <3, Fan vad fet jag är!'

Morgonvikt: 62.5 :( :(

Den här bloggen började med att vara ett sätt att reflektera mina känslor. Eftersom jag inte ville störa mina vänner med dem. Så jag skrev. Vad jag tyckte och vad jag kände. Fast jag skrev då på blogg.se. Jag skrev om allt som jag kunde tänka på.

Sen blev jag fascinerad av "gå-ner-i-vikt"-bloggarna, och då blev bloggen ett sätt att stötta mig när jag var  på min jakt mot 50 kg. Jag bytte från blogg.se till den här för jag blev paranoid över att mina vänner skulle hitta bloggen och förstå att det var jag.

Jag träffade Mr. X.. Kämpade på som fan för att gå ner i vikt. Det gjorde jag också. Vid 52 kg sårade Mr. X. mig så otroligt hårt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Så jag åt. Åt. Åt. Åt. Slutade träna helt.

Visst, jag kan egentlien inte skylla på honom. Efter det har jag försökt mycket. Men inte lyckats. Jag vet inte varför. Jag känner mig bara allmänt misslyckad. Just den gången han sårade mig sattes hela min värld i gung. Allt jag trodde på blev tvärtom, och efter det har han och jag försökt, i två år nästan, men aldrig lyckats. Kanske för att jag var rädd att lita på honom.

Nu har jag också svårt att lita på folk. Så fort någon säger att jag är fin muttrar jag bara. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag ÄR inte fin, alls. De tankarna om att jag är tjock och liknande har funnits sen jag var .. 11? eller 12. Jag gick iallafall på mellanstadiet. Nu sista året på gymnasiet. Hur kan man vara missnöjd så länge utan att göra någonting åt det?

Jag vet inte. Jag är bara trött på mig själv. Och jag känner mig aldrig glad längre. Inte på samma sätt. Förut har jag mått dåligt, men aldrig såhär. Inte sen förra veckan när farmor hamnade på sjukhus. Nu vet jag inte vart jag ska ta mig till. Jag kan skratta. Men det känns inte i hjärtat. Det känns inte. Jag orkar inte le när jag är ensam längre. Jag sjunger inte med i låter. Tänker inte ens på E (som jag inte pratade med sen i lördags.. han är bortrest. och har säkert glömt mig..),, Jag går knappt till skolan längre. Jag träffar inte vänner, förutom de korta stunderna jag är i skolan. Jag smsar inte. Jag msn:ar inte. Jag gör ingenting. Jag är apatisk. Jag skriver här. Thats it.

Jag har hamnat på en plats där jag inte vill vara. Det går inte att se framåt. Det är här jag är. Och det känns som jag kommer stanna här. Jag är rädd. För jag vill vara glad. Men det känns så långt bort just nu.