Ja.. Ehm.. Vart ska jag börja? Mitt liv har rasat. Allt känns helt bortblåst. Så gillar ni ordbajs, gillar ni inte det - sluta läs nu.

Jag har inga vänner. Helt seriöst. Jag har alltid haft två vänner, de som funnits där för mig och de som sårat mig. Nu har de sårat mig, den ena mer än de andra: båda har gjort de det de lovade att aldrig att göra - sätta sina pojkvänner före mig.

Den ena offrar flera tusen kronor i månaden på honom, han är det enda hon pratar om och hon har aldrig tid att träffa mig. På vardagarna hinner vi inte eftersom vi båda jobbar (olika tider, jag dag och hon kväll - förutom fredagar) och på helgerna åker hon till honom. Han bor lite längre bort (typ 10 mil skulle jag säga att det är?) så därför är hon ofta borta från fredag efter jobbet till söndagkväll. Då hörs vi inte alls. Annars smsar vi.

Den andre säger att ingen förstår henne och det spelar ingen roll för den enda som ska förstå är hon. Fine, jag måste inte förstå MEN som den vän jag försöker vara så VILL jag förstå hur hon tänker. Men ju mer hon skriver/säger så ju mer slutar jag bry mig. Henne må jag träffa lite oftare, men det är ju inte så att hon verkar ha kul i mitt sällskap längre. Vi gör ingenting och när vi väl gör något så är hon inte intresserad.

De här två personerna gör att jag tappar hela tiden en liten bit av hjärtat. Ett hjärta jag inte har kvar längre. Som redan börjat falla isär. Det är ihåligt. Jag orkar inte ens vara ledsen. Jag orkar ingenting.

Jag kanske är svartsjuk, eller rädd att förlora de två som jag bryr mig allra mest om.  Alla andra försvinner ju bara plötsligt, ta t.ex E. Han skrev att han ville ha kontakt, BULLSHIT säger jag bara. Vi har inte hörts sen dess. Jag smsade värsta smset i lördagsnatt (på fyllan, hej dumbass) och har inte ens fått något svar. Så I guess it's bullshit.

Hela mitt liv faller isär och jag orkar inte känna någonting. Jag är bara tom. I början gjorde hjärtat ont. Själen gjorde ont. Jag är tom. Fast jag gråter ändå. Fjantigt, yeah right. Jag hatar allt. Jag hatar att jag inte har kontroll på någonting. Just för att jag inte orkar. Så hela mitt liv får rasa. Rasera. Raderas. Då kanske jag orkar känna igen.

Ni vet när man brukar säga: jag vill inte dö men jag vill inte heller leva.

Där har ni .. citatet? .. för mitt liv just nu. För det är ungefär så jag känner.