Jag har alltid varit en person som väntar. Jag väntar alltid. På ett eller annat sätt. Jag väntar på att E ska inse att han saknar mig och kommer tillbaka. Det känns som jag alltid kommer vänta på det. Precis som jag väntade på Mr X. Och varje gång han ville ha mig så stod jag där med öppna armar. Och nu med E har jag samma känsla. Skulle han komma tillbaka skulle jag stå med öppna armar, och försöka fixa allt. Om något skulle gå fel skulle det va mitt fel. Precis som det var med Mr X.

Mr X kändes som ett beroende. Jag saknade honom, jag grät, jag väntade, jag välkomnade honom tillbaka med ett leende och när han försvann så grät jag igen och allt började om igen. Saknaden, tårarna, väntandet och välkomnandet. I nästan 2 år höll jag på att vänta, sakna och gråta. Jag gav inte upp. För jag visste ju att om han kom tillbaka var jag tvungen att finnas där. För han var ju Han med stort H.

Sen i december fick jag kontakt med E. Vi pratade. Han lyssnade. Han brydde sig. Han gjorde mig glad. Jag satt och väntade på hans sms i flera timmar innan de kom. Satt med telefonen i handen och varje gång den vibrerade fick jag ett leende på läpparna.

Tiden gick, och allt kändes så jävla bra. Vi träffades och allt blev bättre, tyckte jag. Mr X var borta. Jag kände ingenting för honom. Här hade jag någon som kändes MER rätt än vad det gjorde med Mr X, och det trodde jag aldrig jag skulle hitta. Sen en dag så försvann allt. Han svarade inte. Han försvann. Ignorerade mig. Han fortsatte sitt liv. Glömde mig.

Då började historien om. Jag började vänta. "en dag kommer han skriva. han kommer inse". Fick höra att han legat med den och den och den och den och den. Han hade t.o.m en tjej han träffade ett tag. "men inget enligt facebook, så då räknas det inte" sa mina försvarsmekanismer.

Jag fortsatte vänta. Jag grät. Jag saknade. Jag väntade ännu mer. Sen helt plötsligt fick jag ett sms. En ursäkt. Jag fick orden skrivna "ja, jag vill ha kvar våran kontakt" - det jag väntat på! Jag visste att det skulle komma. Lättnaden. Han VILLE ha kontakt.

Tystnad. Ingenting. Skickade ett sms. Fyllesms. Frågade vart han tog vägen, vad hände med att vi skulle ha kontakt. Mer tystnad. Jag skickade fyllesmset den 2 oktober. Det är fortfarande tyst.

Jag vet att det är fel, men det värsta är väl inte att det är tyst..

Det är att jag fortfarande väntar med öppna armar.

Godmorgon!

Eller jag har varit vaken ganska länge faktiskt, vaknade strax efter åtta men jag ligger fortfarande kvar i sängen. Tittar ut genom fönstret, regn, suck, fan.. Nu kommer säkert min kompis dissa våran promenad, vilket gör att jag måste gå själv. Sugigt. Hoppas det slutar regna.

Hursomhelst, vägde mig imorse för första gången på några dagar.

Sist vägde jag 63.5 (kill me) och idag vägde jag 62.8, så det va ju bra. På sitt sätt.

Jag tänker inte säga "åh nu ska jag kämpa" - lalala historien. För jag vet att det går åt helvete då.

Så fort jag yttrat de orden så går det åt helvete. Istället så gör jag inte det

Jag kör mitt egna race och hoppas det fungerar. Måste ner till 5* till nyår iallafall. Det klarar jag.

Hoppas ni mår bra, och att det går bra för er.