Igår nämnde jag ju att jag trodde jag höll på att hamna i en vinterdepression, vilket inte skulle vara så konstigt. 15-20% får det varje år. Så varför skulle jag inte kunna vara en av dem?

Men jag tror inte jag är en av dem. Istället är jag en av de 225 000 personer som har psoriasis. Psoriasis är en hudsjukdom, den vanligaste faktiskt, och den är kronisk, vilket innebär att jag kommer ha den hela livet. Man tror att sjukdomen är ärftlig och har man en förälder som har psoriasis så är det 25% risk att man får det. Så tack pappa.. Det smittar inte och är egentligen inte farligt. Det är bara förfärligt fult. Jag har, som tur är, en mild variant av psoriasis. Så har jag tur, och med hjälp av någon läkare som jag måste kontakta, kan jag få det under kontroll och kanske t.o.m få bort det större delar av tiden.

Hursomhelst satt jag och läste lite om psoriasis [här] och här står det, klart och tydligt:

"Psoriasis kan påverka din självkänsla – hur du ser på dig själv och du värderar dig själv", "Att man fokuserar på negativa aspekter, till exempel ”jag är så ful” eller ”jag är så dum”, "Att man hela tiden jämför sig med ouppnåbara ideal (”varför kan jag inte se ut som Nicole Kidman/Brad Pitt?”

"Att leva med en kronisk sjukdom kan leda till frustration och ångest"

.. osv.

Jag vet att jag inte är ensam i sverige direkt med att ha psoriasis. Men det är äckligt, det är fult och jag försöker dölja det så mycket jag kan. Jag har i år, efter 2-3 år med det, berättat för mina vänner. Jag skäms. Jag tycker att jag är äcklig. Det här gör inte min självkänsla bättre. Och som ni vet är det inte lätt att ha dålig självkänsla. Sen är jag bara allmänt ful och tjock också gör det ju inte bättre. Jag hatar mig själv för att jag har fått det, för det känns som jag måste gjort något riktigt illa för att förtjäna det. Även fast jag vet att det kommer från pappa. JAG VET så mycket, men det är åt helvete ändå. Det här är absolut ingenting jag pratar öppet om. Jag skäms. Varför jag, och ingen annan? Varför kan min armbåge inte få vara som den normala? Varför ska jag alltid bli den som är ett missfoster? Att jag hatar min kropp vet ni, och pga psoriasisen hatar jag den ännu mer.

Jag vet att jag aldrig, aldrig i hela mitt liv, nämnt det här tidigare, just eftersom jag skäms så mycket över det. Men jag måste få ur mig allt jag tänker på. Och det här stör mig så mycket. Samtidigt som jag inte vill att någon ska veta. Jag har varit rädd att någon ska förstå att det är jag, eftersom jag är anonym. Jag hade ingen aning om att det är så många som har det och om någon känner igen mig nu - Hej. Här är jag. Här har ni en blogg om mina innersta känslor. Jag mår dåligt. Nu vtet ni.

Det jag ville komma fram till va egentigen att man tydligen kan bli deprimerad av det här. Så mixa ihop en kronisk hudsjukdom med en vinterdepression - så förstår ni hur jag mår.

det här är alltså min armbåge.

äckligt. jag skäms. fan.

Mr X förstörde allt igår. Jävla han. Fan vad jag hatar honom just nu.

Träffade btw han som sov här i somras, och vore det inte för Mr X hade han varit här nu.

GAH. idiot.