försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvin försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvin försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvin försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn försvinn

.. jag saknar dig :/

Haha.

Jag vet inte om det är tragiskt eller roligt

Eller om det bara är konstigt. Eller sant.

Mamma, jag och en av mina släktingar började prata ätstörningar. Min släkting har varit ätstörd men är nu frisk. Hon var sjuk i nästan 20 år med bulimi. Sjukt egentligen. 20 år. Allt började med en fasta på 2 veckor sen blev det bara värre. Och på "den tiden" visste man inte mycket om ätstörningar, man visste inte vad man skulle göra lixom. Så därför tog det 20 år.

Aja. Skitsamma. Det jag ville komma fram till var att vi pratade om att det oftast börjar med att man bantar och sen hamnar man på fel spår. Mamma snackar ju alltid om att banta. För att hon är så tjock (53kg/160cm) och lala. Och min släkting tyckte att det var dumt att säga så inför mig (come on, jag är 19år) men mamma svarade då, rätt självsäkert:

- Men inte skulle Lis bli ätstörd. Hon tycker för mycket om mat och sötsaker. Isåfall kommer hon få bulimi och det är knappast troligt.

Hennes röst. När hon sa det. Som att det vore som att ett flygplan skulle köra in i vårt lägenhetshus. Omöjligt. Det kan inte hända. Varför jag egentligen äter så mycket som jag gör är för att jag har gett upp. Allt. Allt som har med livet att göra. Jag orkar ingenting. Jag vill bara ligga och gråta.

Jag börjar undra om det här kan räknas som en depression?

(och jag vet att mamma och jag pratat rätt mycket om ätstörningar med det är så att min släkting börjar misstänka att hennes dotter är påväg åt det hållet. Denna jävla perfekta lyckade smala människa är påväg ner för mycket i vikt.  Och hon ÄR så jävla smal redan. Underbart vackert smal. Hon va inlåst på sitt rum hela helgen, och jag vet, VET, att det är som min släkting säger. Det är åt helvete jobbigt kan jag berätta. Att ha en släkting som man inte kan hjälpa.)