Tack för att ni ändå visar att ni finns

Jag behöver er.Mer än någonsin just nu.

<3

Vet ni en sak jag hatar?

Jag hatar att jag VET att E läser min BDB och borde förstå att det handlar om honom. Jag skriver inte öppet. Som jag gör här. Men det är ändå rätt uppenbart tycker jag. Och ni vet när jag sa att han frågade om mig? Jo för han undrade om allt snack på BDB. Så jag VET att han läser, men han bryr sig inte. Det gör lite ont. Att jag inte betydde mer för honom. Allt han någonsin sagt känns nu som massa lögner, och det gör ont. Att han ljög. Jag minns en gång när vi smsade och han sa att han skulle gå och lägga sig och jag skulle försöka skoja och fråga med vem. Egentligen var det inget skämt från min sida, men jag låtsades. Han blev jättearg på mig då och frågade vad jag egentligen trodde om honom. Han skulle minsann aldrig göra det. Nu känns allt som lögner. Jag var ingenting. Eller jag kanske var. Men nu är jag ingenting.

v

Fan vad jag ältar.

Hursomhelst. Idag pratade jag och min mamma om hennes bekanta vars dotter har anorexi. Hon har precis "blivit upptäckt" och fått börja på mando och hennes mamma hjälper henne rätt mycket för att hon ska bli frisk. Då säger min mamma, rätt och slätt "tänk om du hade vart ätstörd, jag hade fan låst in dig direkt för jag hade aldrig orkat lägga ner tid på att dalta och försöka hjälpa dig. det är tur att du älskar att äta"..

Och det enda jag kunde tänka var "tack. tänk om du visste"