Jag vet inte när jag kände mig riktigt glad senast. Just nu känner jag mig bara så jävla ensam, så trött på att inte ha någon. Alla försvinner en efter en, ingen orkar kämpa.

Jag saknar stunden av  att känna sig uppskattad. Genom ett sms. Ett blogginlägg. En facebookstatus. Vafan som helst, bara den här lilla biten genom att visa "ja, du betyder något för mig". Jag skiter om världen ser det - jag vill känna det. Jag har väl alltid känt mig ensam på ett visst vis, genom att inte kunna prata om såna saker som min vikt t.ex På det viset ensam.

Men nu handlar det om allt. Jag känner mig alltid ensam. Jag har ingen.

Visst, jag har mitt jobb där jag träffar massa människor, men jag känner mig inte som en av dem. Jag är aldrig lika bra. Det är rätt tragiskt egentligen. Att jag som 19årig känner mig ensam. Nu ska jag umgås med vänner och ha massa pojkar springandes runt mig. Precis som det ska vara när man är tonåring. Men nej, istället har jag ingenting. Inte ens min mamma vill umgås med mig.

Det är bara att inse. Jag har ingen. BästaVän bryr sig inte längre (hon har ju sina nya vänner och sin pojkvän). E är borta. BästaVän verkar inte heller bry sig (hon har ju sitt på G nu). Ni verkar ju inte heller bry er om mig (men varför skulle ni? ni känner inte mig) Och .. that's it.

Jävla meningslösa tragiska liv. Hur fan kunde det bli såhär?

Jag är så sliten. Börja misstänka feber. Vafan, jag har vart förkyld i över tre veckor nu. Borde det inte räcka snart? Jag orkar inte hosta, snyta mig och bara ligga ner men jag har ingen energi att göra någonting heller.

Nu ska jag lyssna på musik, gråta lite och tycka synd om mig själv.