Jag hatar det här.

Jag hatar att jag inte kan sluta tänka på min och S sista fredag.

Hur han höll min hand i sömnen, hur han låg och kramade mig.

Jag hatar att jag inte kan sluta tänka på alla andra tjejer han varit med efter.

Eller jag vet ju egentligen inte om det är så. Men jag kan tänka mig.

Jag vet ju hur många sms han får varje gång han vart här av olika tjejer.

och jag förstår dem. Jag skulle också smsa om jag visste att det fanns en chans.

MEN..

Jag får bara inse att det är över. Over n' out. Gone with the wind. Easy come, easy go. (Jag menar.. han skrev nyss att han var sällskapssjuk på facebook. Om han hade varit desperat hade han hört av sig till mig för han vet att jag alltid är sällskapssjuk. Däremot bra att han inte gör det för jag hade fått säga nej. Jag har faktiskt mens. Första gången på länge..)

Jag vet inte om jag berättade att E skrev ett sms där han skrev att vi nog bara borde vara vänner med tanke på att vi bor på olika delar av landet. Och jag menar.. Det är väl okej, för jag vet inte om jag tror på distansförhållanden. Tycker mest att det är massa tjaffs och framförallt väldigt dyrt. Iallafall när det gäller typ 45-50 mil. Så fine tänkte jag. Inte mer med det.

Men ändå smsar han om att jag ska komma dit och saker som hänt när vi träffades (var ju där 10 dagar ett sportlov förra året. Bästa sportlovet ever!). Så han minns ju iallafall. Men jag förstår inte.. Varför kom han tillbaka? Har han seriöst saknat mig? För det kan ju inte bara handla om att ligga, för då hade han ju valt någon närmare. Som sagt - jag bor 45-50 mil bort, det är inte bara att åka över. Det handlar om lite planering faktiskt.

Vissa stunder har jag sånt sug att åka och träffa honom. Bara vara med en kille en hel helg. Leka "pojkvän-flickvän". Laga mat, mysa, ha sex. Ja, ni vet. Han har trots allt flyttat hemifrån nu. Men jag vågar inte. Tänk om.. TÄNK OM jag skulle bli kär eller någonting. Då skulle allt rasa.

Jag måste sluta fokusera på killar. Jag är tjock och ful och har alldeles för mycket psoriasis just nu. Jag måste fokusera på mitt yttre. Jag måste gå ner i vikt och jag måste sköta min psoriasis. Jag måste färga håret och jag måste sköta min hud. Okej Lis? Det är dags nu att ta tag i ditt liv. Du kan inte leva såhär. Hur du gör det eller så är skitsamma. Du måste bli nöjd med ditt liv. Du kan inte äta 4 kexchoklad på en kväll och dricka 6 colaburkar (ja, det var lindrigt sagt). Du måste komma igång. Du är så jävla fin egentligen, bakom allting. Du behöver bara komma fram. Och då kommer du bli gladare för du slipper oroa dig över hakan som ibland blir alldeles för många. Okej? Det här är inga problem. Du har klarat det förut. Du kan göra det igen.

 

becky

13 augusti 2011 21:45

så jävla bra skrivet på slutet! Jag tänker precis samma sak om mig sj. Hur svårt kan det vara att bry sig om sig sj? att verkligen ta hand om sig sj....Fattar inte varför jag inte fixar det...alla andra är ju så jävla själviska varför tänker jag mer på andra än mig sj? Fy på mig! Skärpning right?!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sist jag skrev så berättade jag att jag nyligen fått veta att en släkting var döende i en sjukdom. En person som alltid varit en stor del av mitt liv och min uppväxt. En perso som alltid stöttat mig.   På lördag är det en vecka sen hon gick bor...

Godkväll Update sen senast: Fyllt 25, flyttat hemifrån. Det var det.   Alltså jag visste ju att den här dagen skulle komma. När jag skulle inse att jag inte betyder någonting för A. Det är klart jag visste att dagen skulle komma. Men någonstans...

Senaste gången jag skrev var den 13 maj 2015 Nu är det den 16 januari 2016   Jag trodde ingen läste det jag skrev, men ändå har jag fått två kommentarer om varför jag inte skriver. Svaret är egentligen simpelt. Jag har inte haft något att skr...

Suttit i snart två timmar i soffan utan att ta tag i mitt livDet är ju knappast så att jag inte har någonting att göra nu Jag har bara ingen lust   Ingen motivation. Ingen inspiration.   Borde skriva klart diskussionsdelen i min c-uppsats, ...

  Jag är inte perfekt. Jag är egentligen rätt normal. tror jag. Jag har tidigare under min tid på den här bloggen ändrat väldigt mycket på min historia. Inte om det jag vart med om eller hur jag känt, utan snarare namn och släktrelationer oftast....