ibland saknar jag den där känslan när jag kände mig oövervinnlig för några hekto varje morgon. hur jag stod utanför vårat hus och hoppade hopprep i 40 minuter som att det vore ingenting. när jag kom in och mamma bad mig äta något. svarade med att jag skulle göra det efter duschen - duschade längre - gick och la mig och mamma hade glömt vad hon sa.

att hela tiden tänka på vad man äter, dricker, rör sig. visst sitter tankarna kvar men inte lika hårt. men jag vet att jag kan hamna där hur lätt som helst. men jag är rädd att hamna för långt ner. rädd att inte kunna sluta. därför vågar jag inte satsa helhjärtat just nu.. jag är påväg för långt mer i det mörka för att jag ska våga satsa på att vara här nere. vill inte stanna här nere. vill ta mig upp, men ändå gå ner i vikt. göra det på riktigt. inte som förut.

jag måste lära mig träna regelbundet

och inte ge upp.

jag vet att jag kan.