Morgonvikt: 61.5

Jag vet inte egentligen vad jag gör vaken. Jag läste för en stund sen ett blogginlägg hos en av de större bloggarna om kärlek. Vad är egentligen kärlek? Jag vet egentligen inte. Har jag varit kär? Inte sådär heads over heels iallafall. Aldrig tappat andan. Aldrig fått hjärtat att rusa. Var jag kär i Mr X? Mja. Jag vet inte. Kär? Njae. Blev beroende av? Ja. Jag kunde inte leva utan att han bekräftade mig.

Är kärlek bara bekräftelse? För det är det jag egentligen tycker om. Bekräftelsen. "Sötnos", "vad gör du söt?", "då skulle jag kunna vara hos dig". Eller bara en liten " ;) ". Såna saker älskar jag. Även om det bara är ord. Eller bara bokstäver som är ihopsatta. De behöver inte ens mena det. Men bara skriva det. Gosh. Då känner jag mig bekräftad.

Så fort jag ser någon annan få en komplimang av samma person känns det däremot som att personen ljugit för mig. Jag visste ju iallafall att det inte var menat på riktigt. Då är det som allt bara rasar. Jag blir något som liknar svartsjuk. Jag skulle inte kalla det svartsjuk. Möjligtvis avundsjuk på att den personen får min bekräftelse och att den bekräftelsen jag fick känns som en lögn.

Men sen börjar det om igen. Och jag är fast. Hooked. Behöver små ord som gör att jag tror att jag betyder någonting för någon. Som nu. Nu fick jag ett sms där det stod "Jag vet inte om jag kan höra av mig imorgon" och tankarna börjar GENAST rusa. Strömma genom mitt huvud. "Nu efter det här kommer han aldrig höra av sig igen. Det här är våran sista smskväll".

För ja, jag berättade väl snabbt om honom? En kille jag mötte som jag smsar med VÄLDIGT mycket. Alltså jag är inte kär i den här karln, för jag tycker inte att han är en fröjd för ögat så att säga. Men han har en fantastisk personlighet. Eller ja, iallafall så jag smsar med den här killen i stort sett dygnet runt. Oavsett.

 Jag tror det bottnar i hur E försvann förra gången. Eller förra, jag menar första. Han drog ju utomlands, och när han kom hem hörde han inte av sig. På ett tag, tre månader om jag ska vara exakt. Då bad han bara om ursäkt, och sa att han ville ha kontakt igen. Gjorde han någonting för att få kontakt? Nej. Ingenting. Vi sågs i november och hade sex. Thats it. Nu är han borta igen.

Men den här sms-killen är jag rätt beroende av nu. Han gör mig både glad och arg på en gång. Jag tycker om honom, det gör jag. Men jag vill inte träffa honom. För det kommer förstöra allt. Och nu kommer han försvinna imorgon.. Antagligen.. Fuck my life.

Men kärlek var det jag skulle prata om. Jag är en sån här typisk tjej som VILL ha ett förhållande, men jag har varken ork eller tid eller lust att lära känna någon så nära. Jag orkar inte "dejta". Jag orkar inte med den här första sexupplevelsen. Jag tycker ju själv att jag är kass i sängen, vilket gör att jag hatar första gången med någon. För jag är rädd att jag ska vara så dålig att han inte vill träffas igen. Men jag saknar det här mysandet. Jag vill ha någon som jag känner. Även om det bara är ytligt. Helst någon som träffat min mamma också, haha. Då vore det inte lika skumt att ta hem honom. Typ som M i somras, minns ni honom? Träffade honom två gånger förra sommaren så sov han här, sen bråkade vi pga Mr X (vilket är hans bästa kompis, höhö) och så hade vi sex i somras.

Shit jag låter som värsta slampan. Ba "Hade sex med" lala. Men bara för att förtydliga: jag har bara haft sex med 7 stycken. Sen jag var 16 år. Nu är jag 21. 5 år sen alltså. Så det är typ en per år. ja.

Kontentan av de hela: Jag har aldrig varit kär. Är för lat för att bli kär, men VILL vara kär.

Ja

Ska ta en snabb pw ner till jobbet och se om de minns mig, sen blir det lite sola och köpa lite plugg-gott så jag orkar plugga hela helgen. Jag bryr mig inte. Jag har mens. Jag kan vara fet en vecka till. Vem bryr sig? Jag orkar inte. Jag har ändå insett att ingen bryr sig. Jag är en fucking sms-player. Säger att jag ska träffa folk och bangar i sista sekunden. Klart folk blir lacka och lämnar mig. Inte mina vänner dock, utan mer killar. Såna där.

Skitsamma. Nu ska jag lyssna på Hinder en stund till och sen ska jag gå. Jobbet sitter ändå och äter nu, ingen mening att gå dit just nu. Då stör jag bara. Några minuter till får jag minsann vänta. Ska leta upp lite småkrams som jag kan sola för. Så. Ja.

Jag har insett att jag nog är avundsjuk på en kompis, därför behandlar jag henne som skit. Trots att jag säger att jag driver. Så menar jag nog det mesta. Känns helt sjukt.

Kom ihåg det här Lis:

Ingen kommer någonsin älska dig på riktigt.

Aldrig.

{LP, jag kan inte kommentera din blogg men om du byter så vill jag veta! Puss på dig!}

Sitter och har precis tryckt i mig massa mat. Ska snart göra mig i ordning för att åka till skolan igen. Är där hela tiden känns det som. Och det går väl bra. Känner mig bara så himla värdelös. Känns som att allt är så svårt. Man förstår nu vad folk säger om att det är annorlunda och det spelar ingen roll om man var ett MVG-barn under gymnasietiden. För du kommer känna dig dummare än dummast när du börjar gymnasiet. Det håller jag med om. Har en tenta jag måste börja skriva på, den ska vara inlämnad om två veckor. Har haft all tid i världen, men jag kan inte börja.

Det känns nästan som att jag försöker få mig själv att misslyckas, även fast jag inte klarar av fler misslyckanden i mitt liv. Jag misslyckas ändå med allt. Varför försöker jag inte kämpa för att klara det här? Jag vet att jag kan skriva, iallafall ibland. Men det här är universitetet, det är helt annorlunda. På gymnasiet kunde man bara "flumma" iväg när man skrev, men nu måste det vara vetenskapligt skrivet. Vetenskapligt? Jag ska bli lärare, inte forskare. Lärare för små barn.

Jag känner att jag har valt rätt. Det är det här jag vill bli. Det är här jag hör hemma. Men alla andra som går med mig är så mycket bättre. De kan så mycket mer än vad jag kan. Jag får kämpa så mycket hela tiden. Inte bara med skolan. Jag kämpar för allt.

Jag kämpar för att hålla tillbaka tårarna när jag inser hur tjock jag är. Jag kämpar med ilskan över att jag tillåter mig själv att bli tjockare. Jag kämpar med min psoriasis som gör mig dubbelt så äcklig. Jag kämpar med att försöka acceptera att jag är jag. Jag kämpar med att försöka få mig själv att inse att utseende är inte allt. Alla är inte vackra. Men vi kan ha något annat.

Under en längre period har jag smsat med en kille som jag lärde känna för ett tag sen. Han bor inte här så jag behöver inte oroa mig för att springa på honom. Han är helt fantastisk. Däremot inte min stil när det gäller utseendet. Han är alldeles för lik Mr X och jag vill inte ha någon som Mr X. Aldrig igen. Mr X är en avslutad historia. Han är det förflutna. Men den här killen, han är snäll. Han kan driva med mig så jag får gallfeber men jag vet att han bara driver. Sen kan han säga något som gör att det blir helt annorlunda. Han har aldrig anspelat på sex och kallar mig sötnos. Jag gillar grejen. Han vill träffas, jag vågar inte. Allt kommer förstöras. Han kommer försvinna. För det gör de alltid. De försvinner så fort de känner mig på riktigt. Alltså han känner mig på riktigt, jag har aldrig ljugit (förutom när S sov över och jag hade sex med en annan kille en annan gång - de gångerna har jag inte nämnt för honom) men för honom är jag en fantasi. Med mina facebook-bilder och det vaga minnet han har av mig den kvällen vi träffades. Jag vill vara en fantasi. För i fantasin är man alltid bra. Och om han försvinner så kommer allt bli så tomt, eller ÄNNU värre.. Tänk om jag faller? Det är det värsta. Jag vill inte falla. Han bor långt bort (Dock inte lika långt bort som E men han är ju borta nu.. Igen..)

.. och jag är inte värd att älskas.