Den första oktober började jag återigen kampen mot min kropp

Satt och kollade lite om hur jag såg ut 2008, när jag började blogga.

Då jag mådde som sämst, och vägde 56 kg - vilket jag tyckte var mycket Jag hade ett midjemått på 70 cm och var missnöjd. Det är helt sjukt när jag sitter och tänker på det. Okej att jag alltid varit pluffsig och lite småfet, men jag borde varit nöjd. Tränat, ätit bra. Inte gjort som jag höll på. Svälte mig, hetsåt. Shit, de tiderna vill jag inte tillbaka till. När jag gick upp 1,5 tidigare än nödvändigt för att jag skulle få ångest om jag inte hann göra alla mina träningsgrejer. För att sedan sitta och stirra i min skål med flingor med mjölk för att förbereda mig på att inte äta på 10-12 timmar. Och sen hetsåt jag. Massor. Mådde dåligt. Fick ångest. Mådde ännu sämre. Gick UPP i vikt fast jag kämpade så otroligt mycket för att gå ner i vikt. 2008 var jag 17 år. 

Idag är jag 23 år, snart 24 år. Idag har jag ett annat tänk. Jag vill inte svälta. Jag vill inte ha massa ångest igen. Inte mer än jag redan kämpar med, vill säga. Jag försöker träna 3-4 gånger i veckan på gym samt har tagit bort många olika kolhydrater från mitt liv. Och nu handlar det inte om att jag har en röst i huvudet som säger att jag inte duger om jag inte är smal, utan jag vill bara bli lite mindre än vad jag är nu. Jag började 1 oktober och då var mina mått såhär:

Vikt: 63,8kg

BMI: 24,0 

Midja: 82 cm

Lovehandels: 92 cm

Rumpa: 98 cm
Under bröstet: 76 cm
Höger arm: 31 cm

Vänster arm: 30 cm

Glömde mäta låren, men det blir vid nästa tillfälle. Förhoppningsvis är jag mindre nästa gång jag skriver om det. Det kändes lättare att föra anteckningar här än hålla koll på ett anteckningsblock. Så jag menar inte att hetsa någon, så det inte är någon som tolkar det så. Ta hand om mig kropp, bry sig om mig själv. 

Forever alone, men med en fin kropp åtminstone.

Sitter här. På golvet. Sorterar tvätt.

För det är sånt man måste göra när man är vuxen.

Kände bara för att skriva av mig.

Jag vet att jag är en bra person. I grund och botten. Jag har sunda värderingar, jag är artig och trevlig, jag har alltid varit duktig i skolan (även om jag alltid känner mig värdelös), jag är ödmjuk, snäll, omtänksam. Jag är det. Jag vet det. Jag har även fått höra så många gånger att jag är klok. Jag är smart. Jag är det. Jag vet det. 

Jag vet att jag kan göra mycket mer än vad jag gör. Jag har ett driv som bara ligger på sparläge. Jag behöver få igång det där drivet. Just nu är jag inte lycklig. Hur blir man lycklig? Hur gör man sig själv lycklig? Jag har alltid litat på att någon annan ska lyckas göra mig lycklig. Men jag kanske aldrig träffar någon som gör mig lycklig. Jag vill inte gå runt och vara olycklig hela livet bara för det. Hur lyckas man hitta något som gör en lycklig?

Försökte prata med en vän om det, BV om ni minns henne. Hon har förövrigt skaffat sambo och katt, egen lägenhet. Hon blev vuxen helt enkelt. Hittade någon som kompletterade henne. Som gör lycklig. Man ser det i hennes ögon och jag är så oehört glad för hennes skull. Hursom, hon sa att jag skulle göra saker som gör mig glad. Och där är mitt problem. Ingenting gör mig glad. Jag blir inte glad. Jag kan shoppa en hel garderob, äta, träna, jag kan göra allt. Och jag känner ingenting. Jag är död inombords. Man ska inte vara 23 år och död inombords. Jag har ju allt. Ett hem, snart färdig med min utbildning med godkända betyg, jag har pengar, jag har en "familj", jag har lyckliga vänner. 

Enda stunden, på hela veckan, jag lyckas vara lycklig är när jag får dricka alkohol. Är inte det sjukt? När jag är full, ja då är livet ganska fantastiskt. I fredags raggade jag upp en kille. Woopwoop. Det trodde ni väl inte? Iofs en kille som är 3 år yngre än mig och som garanterat bara ville ligga. Men vi snackade hela kvällen (minns inte om vad) och sen blev det lite kaos med mina vänner som försvnan och jag följde med honom hem. Låg och snackade. Låg lite. Andra killen sen A dumpade mig. Det trodde ni väl inte heller. 

Men inte ens det gör mig lycklig. Det gör mig bara mer missnöjd med livet. Jag har alltså legat med två killar sen A dumpade mig. Ingen har hört av sig. Visst är det inte killens ansvar att höra av sig efter en sån sak, men jag vågar inte. Jag menar om jag ändå bara var ett ligg så vill de vill inte att jag ska höra av mig. I och med det så känner jag mig slampig. Men det är inte slampigt. Asså en kille i juni och en i början av september.. Och de jobbiga är att det inte är två okända killar i min omgängeskrets. Alla känner dem. Varför är det så? Hur lyckas jag?

Jag är trött på ytliga kommentarer. Som att jag har fina bröst (hängiga enligt mig själv). Jag vet ju att jag är så mycket mer. Jag är mer än ett krogligg. 

.. Men ändå är det det ena jag blir behandlad som.

{LP <3 hoppas du mår bra..}

Känner mig som den fulaste människan på jorden

tjock, ful, äcklig, tråkig.

Jävla äckelångest, låt mig vara ifred. Jag vill leva. Jag vill ha ett liv. Jag vill vakna upp på morgonen och känna att livet har ett värde, att det finns en mening med att leva. Men det gör jag inte. Mardrömmar, gråter och vill bara komma vidare i livet. Vad fan ska jag ta mig till.

Jag saknar dig. Jag kommer alltid att älska dig A. Jag kommer alltid älska den jag var när jag var med dig.

Jag är arg på A idag

arg för att han inte vill ha mig

men han vägrar släppa mig helt

Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år
För ljus att nå, så djupa sår
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om
Men jag vänder om, än en gång
Orden fastnar halvägs jag vet inte hur jag bär mig åt
Samma gamla visa med vet inte vad det är för låt

Allting börjar om
Jag kan börja om
Jag behöver hela mig
Så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om

Jag har gått så långt, nästan blivit van
Historien upprepar sig och slutar alltid likadant
Sidan som går vidare har någon redan rivit av
Så jag griper tag, i vita blad
Om inte jag var feg, om inte du var den som hade rätt
Hade du väl aldrig kunna genomskåda allt som skett
Samma gamla visa med vet inte vad det är för låt
Förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt

Kom till insikt igår att jag inte är någons person.
Ingen skulle välja mig först om det blev ett dilemma.

Mamma har sin kille.

Pappa har sin tjej.

Min BV har sin bästa vän.

Mitt ex skulle välja sitt datorspel.

Mina andra vänner har andra vänner.

Jag har ingen. 

Det gör så ont när man kommer på det.

När man inte känner sig duglig för någon.

För om någon tyckte det, då borde man ju vara först

Men istället faller man mellan stolarna.

Frågan är om någon skulle bry sig om jag dog

Jag vet att det låter konstigt, och jag vet att folk skulle bli ledsna

Jag menar, mina föräldrar är inte känslolösa trots att de inte har tid för mig

Jag är ju trots allt vuxen. De kan inte hålla på och sätta mig först längre

Hade man haft syskon kanske det inte hade gjort något, men..

Jag är ju ensambarn.

Sen känner jag mig värdelös för annat också.

Jag har inte lust med någonting. Jag känner mig bara ful och äcklig.

När mina kompisar vill ut och festa har jag ingen lust att dricka.

Jag vill bara hem. Hem och spela datorspel (har fastnat med the sims)

Töntigt när man är 23 år och singel och jag vill bara spela ett låtsasspel

Leva i min låtsasvärld där jag styr vem som ska göra vad och tycka om.

Jag känner mig ensam. Jag vill flytta till radhus (wierd) och vara obunden

Jag vill inte vara ensam, jag vill vara älskad. Och ingenting blir som jag vill

Jag saknar mitt ex. Jag saknar mitt ex's familj och hur jag kände mig hemma

Med honom kände jag mig så hel. Jag hatar att känna att något fattas. 

Och så tänker jag på hans familj och blir helt varm inombord. De var min familj

Där brydde folk sig om mig och jag kände mig omtyckt. Jag var så älskad.

Min egen familj har ju som sagt inte tid för mig.

Jag är ensam

Kan inte förstå att jag började blogga 2008

och att jag fortfarande lyckats hålla allt hemligt

Men ibland slår det mig: tänk om någon visste

Egentligen kan någon av er vara någon av mina vänner

Egentlligen skulle du veta exakt vem jag är

Men inte förstå, förstå att det här är mina innersta tankar.

Ibland kan jag gå tillbaka o läsa i mitt arkiv.

Läsa om en osäker 17 åring som är oskuld

Till att bli fokuserad på mat och må riktigt skit

Till att bli äldre och ligga med massa killar

(Eller inte massa, har legat med 9 st under 6 år, 

anser själv inte att det är att ligga med massa)

Till att bli ännu äldre, ta studenten, börja jobba, börja plugga på universitet

till att skaffa en pojkvän som jag älskade mer än mitt eget liv, till att bli dumpad.

Shit.

Livet kan man inte lita på.

Det var en kille i min närhet som tog livet av sig förra veckan. 

Han gick ner till sjön o dränkte sig. Lämnade efter sig många vänner.

Sjukt. Tänk att jag funderat på det där. Många gånger. 

Tåget, sjön, piller, knivar, svälta ihjäl sig.

Men aldrig gjort.

Och hur dåligt jag än mår, så tänker jag klara det här.

För jag vet att jag förtjänar bättre, även när hjärnspökena säger annat.

Jag kommer få det bra.

Någon kommer älska mig så mycket att jag orkar älska mig själv.

Det kommer. Jag vet det. Jag måste bara hitta honom.

Jag saknar att vara kär. Så otroligt jävla mycket. Jag saknar att älska.

Vara någons anledning att kliva upp på morgonen. Jag vill.

Jag vill vara någons första prioritering i livet. 

Jag vill vara älskad. Jag vill älska. Men det kommer, det vet jag.

A erkände för mig i tisdags att han inte är kär i mig längre.

Alls.

Vilket jag visste men ändå inte trodde på med tanke på hur han betett sig mot mig. 

Men sen sa han också att enda anledingen varför han har träffat mig i flera månader är för att han inte ville vara ensam.

Så ja, där har vi det. Svart på vitt. 

Jag har bara varit en del i hans sätt att slippa vara ensam. 

Jag betyder ingenting för honom.

Om jag känner mig utnyttjad? 

Ja.

För någonstans trodde jag ändå att jag var något för honom. Att även om han inte var kär längre så var jag något mer. Att jag var speciell. Men inte då. Jag var bara en chans för honom att slippa vara ensam.

Träffade honom i onsdags. Och han grät för att han mådde dåligt. Och jag tyckte knappt synd om honom. Jag var bara arg. Arg för att han gör såhär mot mig. Arg för att han beter sig som han gör om det ändå bara är för att leka med mig. Arg för att han säger att han vill vara ärlig mot mig för att jag ska lita på honom och ändå ljuga mig rakt upp i ansiktet. 

Så trött på att honom.

För att jag älskar honom.

Jag är nog inte kär i honom längre eftersom han sårat mig så otroligt jävla mycket. Förstört hela mitt hjärta. Krossat det i så små bitar att jag inte ens vet hur jag ska kunna laga det. Klart jag kommer kunna göra det, men jag vet inte hur jag ska göra. Enda sättet känns typ att släppa honom, låta han dra åt helvete och sen laga mig själv. Men vet inte hur jag ska laga mig själv utan honom, .

Enda perioden i mitt liv som jag tyckt om mig själv var ju när jag var med honom.

Men jag måste prata med honom. Måste få det klart för mig. För jag orkar inte älta mer.

Så jävla trött på att gråta över honom.

Är så arg på honom för att han ljög mig rakt upp i ansiktet.

Jag sa ju sist att han festade med sitt ex. För en vecka sen. På natten ringde han mig och var helt förstörd.

Och vad gör jag? Jo jag åker till honom och räddar honom. Han gråter massa och jag försöker trösta.

Hur ont det än gör så tröstar jag honom. Frågade honom flera gånger vilka han festa med och han sa inte henne.

Han sa alla andra men inte henne. Och jag vet ju. Varför ljuger han.

och nu vet jag att han träffar henne. Eller jag vet inte. Men jag känner det. Varenda liten atom i mig känner det.

Och jag måste få höra det. Av honom. Rakt i ansiktet behöver jag få det bekräftat. Så jag kan slå honom.

För det är det jag vill. Jag vill slå honom. Slå honom för att han har sårat mig så jävla mycket.

Slå honom för att han ljög för mig om att hon ändå inte var hans stil. Att jag var den enda.

Jag var aldrig den enda. Hon har ju alltid funnits kvar. Varför skulle han annars träffa henne? 

Och vad gör jag om de blir tillsammans? Jag kommer ju dö. 

Även om jag som sagt inte känner kärlek för honom så älskar jag honom så otroligt jävla mycket. 

Så mycket att det värker i hela min kropp. Jävla han.

Skrev förut "Antar att du sover men hör av dig senare"

Svarade nu "Jag försöker sova men går sådär"

Idiot.

Åh LP, jag vet inte om du ser det här.. Har som sagt inte vart inne på typ tusen år. Orkar inte skriva om mitt patetiska liv som aldrig blir bättre. Just för att jag orkar inte gnälla mer. Orkar inte ens tänka på det. För att det ändå inte är någon som bryr sig. Och så loggar jag in o ser dina kommentarer. Fina du. Att du fortfarande finns kvar och läser. Du förstår inte hur mycket det betyder. (Omg, tårarna bara börja falla direkt....) Men jag lever iallafall.

Livstillstånd:
Jag lever. Jag har blivit ett år äldre. Jag är mycket tjockare än jag någonsin varit känns det som. Jag är singel. Jag är inte tillräcklig för någon. Duger inte till något. Har inte träffat någon sen A. Träffar fortfarande A (mer om det sen) Jag är tråkig. Jag är gnällig. Jag är dryg. Jag har så jävla ont i hela min själ men jag vet inte vad jag ska göra. Orkar inte med skolan, vill inte träffa människor, Jag vill inte vara ensam. Mina bästa vänner har skaffat pojkvänner (Tro mig, jag unnar de inget mindre. Jag är glad att de är lyckliga) Men samtidigt avundsjuk. Drömmer hela jävla tiden om dagen A och jag gjorde slut. Minns exakt varenda jävla ord han sa, samtidigt som jag inte kan berätta nu. Men jag minns och det skaver så jävla hårt i min själ. 

Och ja, jag är så jävla arg. Arg för att jag fortfarande vill tro att A älskar mig. För att han beter sig så när vi ses. Vill prata hela tiden. Berättar fortfarade allt för mig. Vill träffa mig. Sova med mig. Ha sex med mig. Ja, ni vet. Och jag är ju så jävla dålig så jag tillåter det. Tror att om jag är mitt bästa jag så kommer han komma ihåg varför han var kär i mig. Vi har jättekul tillsammans, umgås som när vi var tillsammans.  Firade alla hjärtans dag tillsammans igår tillexempel, avslutade dagen med att vi hade sex och att jag sov kvar. 

Och precis efter när vi sagt godnatt o säger han 
"Lis.. Jag vet att du inte vill prata om det här, men jag vill ligga med andra. Prova lixom." 

Jag svarade såklart inte, vad ska jag säga? Aha okej?

Så säger han "vadå blev du sårad nu?"

Och jag ville bara skrika.

Skrika högt som fan:

KLART SOM FAN JAG BLEV SÅRAD DIN JUBELÅSNA. JAG HAR VARIT SÅRAD SEN DU DUMPADE MIG. JAG ÄR FÖRFAN HELT JÄVLA TRASIG OCH ENDA GÅNGEN JAG MÅR BRA ÄR NÄR JAG ÄR MED DIG. JAG HATAR DIG FÖR ATT DU INTE VILL VARA MED MIG OCH JAG ÄLSKAR DIG FÖR MYCKET FÖR ATT VILJA LÄMNA DIG.

Såklart gjorde jag inte det. Men jag var nära. Jag vill fortfarande poängtera att A är en jävligt fin person. Som har det jävligt jobbigt nu. Han var t.ex oskuld innan mig. Så jag förstår väl också att han vill ligga med flera, vore väl konstigt annars. Men måste han säga det till mig?! MÅSTE han hela jävla tiden krossa mig när jag försöker bygga upp mig?

Jag kommer ihåg en gång när vi var tillsammans och han såg en bild på sin kusin (som är homosexuell) tillsammans med massa tjejer och A säger "fan vilken tur han har som får umgås med massa snygga brudar hela tiden". Och jag tappade hakan. Tur? Vadå tur? Duger inte jag? Men då förklarade han för mig och lugnade mig och tröstade mig och sa att jag enda var den enda han ville vara med.

Det roliga är att jag häromdagen la upp en bild på instagram med en text om att det finns bra killar, och att det finns någon som kommer älska mig och vilja ge mig hela världen. Typ. Då blev han jättesur och sa typ "ja, skit i mig ändå. Jag är ändå inge bra. Jag borde dö" Så svarade jag typ "Vadå, för att jag tycker att jag förtjänar någon som älskar mig?" och då fick han ångest.

Och det gjorde så jävla ont. Vad är det för något att säga? Han vet att han betyder så sjukt mycket för mig och ändå får han mig att låta som att JAG gör fel? Jag vet inte hur han gör det. Men det blir alltid mitt fel, slutar med att JAG ber om ursäkt. 

Sen på tal om A.. Ja, allt handlar om A. Imorse skulle jag kolla klockan på hans mobil och såg att han pratat med sitt ex (Han har samsung, syns ju vem han pratar med på facebookchatten). Så då skrev han alltså till henne när han var med mig. Inga konstigheter. AAAAAAAAH JAG FÅR DAMP!

Och JA. det vore lättare egentligen att bara säga hejdå och låta han sköta sitt eget liv och jag sköta mitt. Problemet är att jag inte kan vara ensam. Och gör jag det så blir jag så jävla ensam. Då har jag ingen igen. Och jag vet inte om jag pallar det igen. Men jag vet också, att den dagen han träffar en ny så kommer jag bli ensam igen (vilket han hela tiden påtalar för mig, att när JAG träffar en ny så kommer HAN bli ensam o så blir det hela mitt fel igen) men jag då? Jag blir förfan också ensam då. 

Ja nä, jag vet inte. Jag är dum i huvudet. Alltid varit det. 

Kommer alltid varit. Och jag hatar mitt liv. Men det är inget nytt.

Och jag kan inte sluta gråta och ha ont i hjärtat.