Exakt ett år sen jag träffade fina A

Exakt ett år sen jag och mina kompisar drog ut på krogen för att supa skallen av oss

Exakt ett år sen vi hamnade vid samma bord på den krogen

Exakt ett år sen vi pussades för första gången

Exakt ett år sen du fick mitt nummer

Exakt ett år sen du förändrade mitt liv.

Alla säger att det kommer gå över, att jag kommer gå vidare, hitta någon bättre

Jag tror inte på det än. Hur ska jag kunna hitta en bättre än min fina A?

Hur överlever man ett krossat hjärta? 

You said move on, where do I go?
I guess second best is all I will know

Jag hatar mitt liv just nu. Alltså, att jag lever i ett "måste"-liv.

jag MÅSTE gå vidare, jag MÅSTE hitta någon annan, jag MÅSTE sluta gråta, jag MÅSTE sluta älta, jag MÅSTE sluta sakna, jag MÅSTE förstå att vi inte är menade för varandra, jag MÅSTE sluta tänka på honom, jag MÅSTE ha en framtid med en annan kille, jag MÅSTE dejta andra, jag MÅSTE ha sex med andra, jag MÅSTE kyssa andra, jag MÅSTE MÅSTE MÅSTE MÅSTE MÅSTE MÅSTE.

Jag vill inte. Helt enkelt.

Jag vill inte.

Men jag har inget fucking val.

Nu har jag bestämt mig för att ha ett break från A

Han hade inte så mycket att säga till om

Fick honom dock att "göra slut" med mig igen

För att det är det som ska eka i mitt huvud nu

Inte hur bra vi haft det och fortfarande har när vi träffas.

Vi börjar med en vecka. Som att en vecka skulle räcka,

det är nästan skrattretande. Skulle behöva mer tid men en vecka är alltid något

Nu gör vi såhär.

No more

14 timmar sen vi hördes av nu

Känns som en evighet. Och jag bara väntar.
Vill ju att han ska höra av sig, att han ska sakna mig.
Jag har kommit fram till att jag behöver ett break

och det gör ondare än att inte ha ett break

Men igår när jag sa det till honom bröt jag ihop

Och vi lovade varandra att inte ligga igen.

Jag grät och grät och grät. och han sa att allt skulle bli bra

Hur ska allt kunna bli bra igen? 

Jag är precis som alla andra som precis blivit dumpade, I guess.

Man ser inte en framtid utan personen. Och jag är rädd. 

Rädd att hamna i gamla vanor. Rädd att bli den olyckliga Lis igen.

Jag var så lycklig med honom. Rädd, kär, svartsjuk och lycklig.

Varför dumpar man någon man älskar? Kommer jag någonsin få veta?

Varför gör det så jävla ont fortfarande? 

Har gråtit till och från hela dagen. Fattar fortfarande inte det här.

Jag har svårt att acceptera att min framtid inte är min framtid längre

Att jag aldrig varit hans framtid, som han var min.

Allt vi gjort, sagt, allt bara snurrar i mitt huvud. Jag kan inte stoppa det.

Jag drömmer om honom, drömmer om oss. Och allt gör så jävla ont.

Och jag måste acceptera det här, förstå att det här är slutet på oss.

Vi som var så fina tillsammans. Vi som passade så bra ihop. Vi som trodde på oss.

Gjorde du det? Trodde du på oss som du sa? Jag kommer aldrig kunna fråga.

Så fucking jävla skit ont. Har googlat, och alla säger att man måste släppa taget.

Men hur fan släpper man taget om sin dröm? I alla tider har man sagt att man ska kämpa för sin dröm

Att vill man så kan man. Att kämpar man tillräckligt hårt så går det. 

HUR FAN FATTAR MAN ATT DET INTE GÅR ATT KÄMPA LÄNGRE?

Jag kommer alltid älska dig. Jag kommer alltid se dig som det finaste jag haft. 
Jag kommer alltid undra vad nästa tjej har som inte jag hade. Varför jag inte dög åt dig.

Varför känslorna inte räckte när det kom till oss. Hur kan mina känslor vara äkta,

när dina inte är det? Hur kan allt gått så fort? Vi har inte ens känt varandra i ett år.

För ett år sen visste jag inte ens att du fanns, nu är du allt. Du är fucking allt.

Och nu måste jag glömma dig. Fattar du hur ont det gör? Du som gjort allt bra för mig.

Du som räddat mig. Du räddade mig. Du hjälpte mig från att inte drunkna.

När jag höll på att kvävas. Nu kvävs jag igen, och du kommer inte rädda mig igen. 

Vem fan ska nu rädda mig när jag inte kan rädda mig själv? För det känns som jag kvävs.

Jag kvävs utan dig. Du var mitt syre, du var min livbåt. Den enda som fick mig att gå upp på morgonen.

Nu har jag ingenting igen. 

Vägde förövrigt 59,4 imorse. Så jag antar att det för med sig något gott.

Gud, Kära Gud

Om du finns. Om du älskar mig. 

Låt mig få tillbaka mitt A. Inte nu. Men sen. Låt det sedan hålla föralltid. 

Jag ber på mina bara ben. 

Snälla.

Amen

Jag vet inte längre vem A är. 

Han är inte den personen jag blev kär i. Fast när jag träffar honom så är det bara den personen jag ser. Han beter sig fortfarande som honom, han pratar som honom, han rör sig som honom. Det är han jag älskar. Men det är inte han.

Den här nya personen vet jag inte vem det är. Jag vet inte ens om jag tycker om honom. 

Imorse när vi åt frukost (ja jag sov där för att det var enklare då han är skyldig mig pengar och skulle följa med när jag fixade nytt pass = han betalade alltså) så tittade han på mig och sa, helt kallt: 

- Det är så skönt att vi inte är tillsammans längre, då slipper jag tvivla över mina känslor..

Det gjorde så ont. Det var som en sten i ryggen. En kniv i hjärtat. Jag vet inte hur jag ska jämföra det. Men det gjorde ont. Fysiskt. Så jag ställde mig upp, plockade bort min tallrik och gick därifrån. Jag fick inte fram ett ord. Det gjorde ont. Sen började jag gråta. Och då ville han trösta mig. Samtidigt som han säger "Du vet ju att det aldrig blir vi igen". Och missförstå mig rätt: Jag VET det, men inte det jag ville höra. Hade vart bättre att få höra att jorden går under ändå snart eller att det åtminstone blir bra. 

Sen efter en stund hade han mage att känna sig ARG på mig för att jag inte ville ligga med honom. HAN KÄNDE SIG ARG?!?!!??!?!?! Vi LOVADE varandra att vi inte skulle fortsätta umgås bara för att ligga, utan för att vi tycker om varandras sällskap. Som vänner..  Det gjorde också ont. Snacka om att känna sig utnyttjad. Så han fick sig ett avskedsligg. Nu är jag trött på att vara hans ligg tills han hittar en annan. Jag ville inte ligga med honom p.g.a att jag inte var kåt på honom just nu. Han har börjat prata med en tjej, som jag f.ö känner som precis blivit dumpad som ska börja plugga i samma stad som honom. Hon är verkligen allt jag inte är. Vi är varandras motsatser. Helt. På alla sätt.

Sen efter det har vi "diskuterat" mycket idag. Varit oense. Höga toner. Vilket varit jobbigt och gjorde att jag började gråta igen. Vi har aldrig bråkat, nu känns det som att vi gör det alltför ofta. 

Fan. 

Jag har insett att jag kommer behöva ett clean break. Ingen kontakt. Jag mår för bra med honom fortfarande. och som jag sa, han beter sig fortfarande som ingenting men säger annorlunda. Och som man säger, handlingar säger mer än ord. Men jag vet inte. Fan. Jag vet verkligen inte.

Fina LP, jag blir så glad när jag får en kommentar av dig. Tänk att du fortfarande, efter x antal år, kommer in här och skriver så fint till mig. Blir alltid lika glad, varm i hjärtat. Känns så skönt att ha någon som vet exakt vad jag känner och tycker, men ändå finns kvar. Även om det inte är hela tiden, så är det ändå såna där kommentarer som gör att jag vet att det finns goda fina människor i vår värld. Att alla inte är störa i huvudet. Tack. Du är så himla fin, hoppas du mår bra gumman. Önskar verkligen dig ALL lycka i livet <3

En månad som singel nu. En månad och fyra dagar. Sjukt hur livet kan förändras sådär fort. Imorgon skulle vi egentligen firat 10 månader tillsammans. Om en vecka har vi känt varandra ett år. Är det inte sjukt? Allt har gått så fort. I vissa stunder mår jag bra, andra mår jag dåligt. Jag tänker mycket och jag känner mig ensam i allas sällskap förutom A's. För han ser mig. Oavsett vad han säger. Nu är han iväg på semster med sin familj i deras hus utomlands. Ändå smsar han mig hela tiden, och ringer. Han har ett par kompisar som också har hus där så de är ute och festar rätt mycket. Igår natt skröt han om att han och en annan kille är grymma på att haffa men att tjejerna dissar dem när de vill ligga. Sjuk som jag är bryr jag mig inte så mycket om det. Jag säger typ okej. För det är så jag känner. Ligg hur mycket du vill och det rör mig inte i ryggen, det som gör ont är när han blir kär. Det kommer kännas. Men det var inte det jag skulle skriva. 

(Vi pratade om att han skulle ut och haffa och att det var så vi träffades. Fulla på krogen, för där haffar han bäst och att han aldrig haft så kul med ett haff som han hade med mig den kvällen vi träffades. Konstigt samtalsämne, men vi är inte normala)

Jag: Ja, jag är inte förvånad. Jag är ju one of a kind, och ändå alltid friendzonad :D haha

A: Alltid? Ge dig. Du har friendzonat också. Och vi gjorde slut pga min ångest, samt att jag inte vet vad jag vill, har inte friendzonat dig på ett dissande sätt.

Jag: Ehm, vi gjorde väl slut för att du inte vill vara med mig, för att du inte är kär i mig och för att du inte ser en framtid med mig. 
A: Aja whatever du mår bra den historian blir bra

URSÄKTA?!?!?!?!? Vadå den historian blir bra? Den historian är väl förfan inte bra?! MEN DET ÄR SÅ DET ÄR!? Eller? Jag fattar ingenting. Förut när vi pratade, under en stund där han hade ångest, och då lovade han mig att inte dumpa mig pga sin ångest utan för att han inte ville vara med mig. Han har berättat för mig att enda gången han ljugit för mig var under den stunden när jag frågade "ser du en framtid med mig?" och han svarade ja. Han har sagt att han inte är kär i mig längre. VARFÖR ÄNDRAR HAN SIN HISTORIA HELT PLÖTSLIGT?! Härom natten så höll han på att säga att han saknar mig, och drömmer om mig och önskar att jag vore där medan han på morgonen sa att han inte menade det på ett kärleksfullt sätt, utan mer på ett vänskapligt vis. JAG BLIR FUCKING GALEN! Och jag har sagt till honom att han inte får säga så, för att vi ska kunna vara vänner så får jag inte känna att det finns nå hopp, och ändå gör han sådär. Han sa förut också att det kanske var undermedvetet som han sabbar för mig för att jag inte ska kunna gå vidare innan honom.

Alltså, just nu.. Så hatar jag att jag älskar honom. För jag kan inte se ett liv utan honom även om det bara är som vän, men som han beter sig nu kommer vi inte kunna vara vänner heller. Det suger. För jag älskar verkligen den personen som han är, och det spelar ingen roll om han inte är i mitt liv eller inte - jag kommer älska honom minst lika mycket ändå. Ni som läst länge vet att jag varit rätt inne på både E och S utan att vi ens haft nån kontakt alls. Så fuck it. Så jävla trött. Blir så jävla ledsen av att han ska göra såhär.

Samtidigt som Mr X's ord ekar i huvudet "Jag vill inte vara med dig, för jag kan ju hitta någon bättre"

(Vi har förövrigt haft sex fyra gånger till. Fast under två dagar. Så ja, orkar inte ens bry mig. Sånt som händer)

Jag visste inte att man kunde känna så många känslor på samma gång

Att gå från att vara helt förstörd för att man aldrig kommer hitta någon så bra igen, till att vara glad för att man fått ha ett sånt fint första förhållande och att man ändå ska försöka vara vänner, till att gråta över att någon annan en dag kommer få titta in i hans underbara gröna ögon till att det är ganska skönt att slippa pressen att hjälpa till vid hans ångest.

Sen den 20 juni 2013 då dagen jag blev singel har jag gråtit väldigt mycket men har ändå varit glad många stunder. Vi tog bort förhållandet på facebook (viktig detalj) den 23 juni. Två dagar innan vi skulle firat 9 månader. Däremellan smsade vi lite och pratade lite i telefon. Vi träffades den 28 juni igen för att prata igenom allt. Vi hade breakup-sex och tog en lång promenad. Den dagen var jobbig men ändå skön. Han sov kvar. Vaknade upp på lördagen 29 juni och åkte hem till honom. Badade i hans pool, åt lunch och bara umgicks. Hade dock även ett extra breakup-sex (fel av oss, men det kändes bra då)  Åkte hem på kvällen. Sen har vi pratat väldigt mycket sedan dess, smsat, telefonat, facebookat. Vi är ärliga mot varandra och vi säger precis som det är. Vilket är skönt. Det är så det ska vara. Den 2 juli kom han hit och vi umgicks, åt middag, såg på tv, snackade. Hade trevligt. Igår 5 juli ringde han mig på natten och frågade om han fick komma och sova hos mig, svag som jag är sa jag ja. Han kom hit, vi snackade och så sov vi. Inget sex. Så två träffar utan sex (låter kanske lite, men vi hade sex 1-4 gånger per dag som vi träffades). Sen idag 6 juli har vi återigen ätit lunch, badat i hans pool osv. Inget sex.

Han har varit väldigt dubbel i det han säger. I ena sekunden är han jättehård och typ är helt okänslig och säger att det är slut, han är inte kär och han vill vara med andra. Medan han i andra sekunden säger att jag är hans själsfrände, han älskar att vara med mig, att han vill vara tillsammans med mig (men inte bara mig, eh?) osv. Han vill ligga med mig för att han är attraherad av mig, men han är inte kär. Så på det viset är jag någon slags reserv för att jag är hans trygghet men han vill inte vara med mig.

Jag tror han har någon slags av livskris. Han fyller snart 20 år. Han har inte haft den bästa kontakten med sina kamrater sen skolan tog slut, han flyttade i från sin familj på 5 stycken till att bo helt ensam, han träffade mig och känslorna svallade över, jag är den enda han legat med på riktigt. Han behöver vara ung. Det gör han . Och det förtjänar han. Han måste få åka på partysemestrar. Men allt det där har jag redan gjort. Jag har redan varit så ung och legat runt för skojs skull.

Det som suger är att han behöver det nu, han behöver jobba på sin självkänsla och få vara ung. Men det är en del av livet. Problemet är att han på vägen, när han är ung, kanske hittar någon annan. Jag har ju någonstans kvar ett litet hopp om att han vill komma tillbaka till mig, att vi hör ihop. Men det kanske bara är nu. Men hittar han någon annan påvägen nu så är jag körd. Då kommer han aldrig tillbaka till mig. Men han har allt jag behöver.

Jag kanske bara är kärleksblind just nu, men det är så jag känner. Nästan alla som blir dumpade frågar väl sig själv ett par gånger "hur ska jag kunna hitta någon som är lika bra som honom?" och det är så jag känner nu. Jag har däremot blivit mer vuxen och känner mig snygg (!!) för första gången i mitt liv. Jag bryr mig inte om att jag är lite tjock (eller mullig som A sa..) utan jag är nöjd. Jag är en asbra person med en fin personlighet och egentligen ett snygg utseende. 

I min drömvärld så kommer vi vara ifrån varandra ett år, men som vänner ändå ha kontakt. Däremellan kan det hända olika saker, han kanske skaffar ett nytt förhållande då men inser att det är mig han vill vara med. Att jag är hans själsfrände, precis som jag känner för honom. Annars hoppas jag att han hittar någon som gör honom så lycklig som han gjorde mig, och att jag gör detsamma.

Men jag kunde inte fått ett bättre första förhållande. Jag kunde aldrig ha önskat mig nå mer. 

Ja, möjligtvis att det inte tog slut och att han var kär. Men vem är kräsen?

Det jobbiga nu ikväll är att jag vet att han är ute igen med sina kompisar, och jag vet att mina lakan luktar som honom. Och att han bara igår höll om mig när vi sov. Inte för att någon av oss ville det när vi somnade, men utav vana. Jag vet att han igår raggade på brudar och höll på. Och det gör ingenting. Men jag vill inte ha det så. Jag vill vara i ett förhållande, jag trivs i det. Men han sa också igår att det va inte lika roligt att ragga nu som det var förut. 

Gräset är inte så mycket grönare på andra sidan. Eller hur vackra du?

På ett sätt är det bra att vi inte är tillsammans längre.

För jag har känt mig så värdelös som flickvän eftersom jag inte kan hjälpa honom mår bra.

Men som vän kan jag finnas där på ett sätt utan att känna mig misslyckad.