Mötte A i torsdags då vi skulle iväg på match

I fredags åt vi buffé och sen var vi på konsert på Gröna Lund då vi båda älskar Oskar Linnros

På fredagen sov han över här. Eller jag sov, han sov inte. Han låg istället och höll om mig. 

Viskade att jag var det bästa som hänt honom. Att jag var världens finaste. osv osv osv. 

På morgonen frågade jag varför han inte kunde somna och han svarade 

"För att en del av mig vill försöka igen, men ångesten kommer inte försvinna då"

Vaknade på lördagen och hade sex. Jag iväg på kalas och han hem. 

A smsade och frågade om han fick komma när jag kom hem och sova hos mig

Så kom hem vid midnatt och A mötte mig här hemma då. Somnade när jag höll om honom.

Vaknade av att han höll om mig och låg och pussade på min axel.

Vaknade på söndagen och han var här hela dagen. Pluggat, lagade mat, spelade dator osv.

Frågade om han tänkte åka hem eller stanna kvar "Stannar om jag får". Han stannade. Såklart.

Vaknade imorse. Hade sex. Åt frukost. Kollade serie. Gick ner till tågcentralen. 

Avslutande ord 

"När jag inte är med dig tvivlar jag på mina känslor så att det känns som att jag vill vara med dig, men när jag är med dig tvivlar jag på om jag vill vara med dig" 

Fuck you jävla idiot. Kommer här och leker att jag är någon som du vill vara med MEN när du är med mig så tvivlar du? MAN TVIVLAR INTE PÅ NÅGON MAN VILL VARA MED.

Låt mig va. Jag orkar inte mer.

Fortfarnade singel. Hatar fortfarande livet. Saknar A så det gör ont.

Och ni skulle sett här i måndags när han kom hem till mig. Han hade varit hos en släkting över helgen och skulle sova hos sina föräldrar natten måndag till tisdag men frågade om han fick komma till mig. Även om det var på natten. Svag som jag är svarade jag ju självklart ja. Först fick jag ett sms där det stod "i am crazy, i miss you. vill hem till dig". Jag var nervös när han skulle komma. Han skulle få skjuts på natten. Det var mörkt. Fick ett sms om att jag skulle öppna. Öppnade porten och stod och vänta. Såg hans gestalt i mörkret. Och hans leende. Det var så stort. Hela han log. Och så fick jag världens kram. Och en present. Sen busade vi. Kramades. Han höll om mig hela natten.

ÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
HHHHHHHHHH

Och nu sa jag att vi måste sluta göra såhär.

Nu skrev han "Haha, ja, du är mer än så tyvärr" 

När jag sa att jag inte vill vara hans KK.

VADÅ MER?!?! HUR FAN KAN JAG VARA MER MEN INTE TILLRÄCKLIGT?! 

KAN NÅGON FÖRKLARA DET FÖR MIG!!?!?

jävla idiot vad jag älskar dig.

Åter igen är jag tillbaka på samma plats där jag alltid egentligen varit

Åter tillbaka som andrahandsval som ofta glöms bort
När jag hade A vid min sida var jag aldrig ett andrahandsval, eller det spelade åtminstone ingen roll.

För då hade jag honom, vid min sida, jag var aldrig ensam. 

Nu är jag ensam igen.

Som idag, t.ex en vanlig lördag. 

Dock är det en kompis födelsedag

Vi lärde känna varandra i år, så hon är mer min BVs kompis, men ändå en kompis.

Har träffats rätt mycket. Iallafall såhär på helgerna tillsammans med BV o BF (en annan kompis)

Jag, BV o BF är ett kompisgäng som alltid hänger ihop när vi kan. Typ iallafall.

Hursomhelst.. Nu fyller en kompis år, vi kan kalla henne F. 

Hon har middag just i skrivande stund. Och är jag bjuden? Nej.

Däremot är både BV o BF bjudna. 

F hade "glömt" att höra av sig till mig för att hon inte har mitt nummer (vilket är konstigt då vi har smsat förut)
När BF frågade F idag, eftersom hon glömt höra av sig, om det var okej att jag följde med ändå på middagen så svarade hon nej. För det fanns inte tillräckligt med mat så det skulle räcka till oss alla. Men jag kan ju komma sen om jag ville. 

Tack. Tack så jävla mycket. 

Jag kände mig ju inte alls ful och värdelös sen innan och nu blir jag bortglömd också. Och hon försökte inte ens lösa det. Hon bara sket i det. Vad är det för jävla fittor som jag umgås med? 

BF ringde sen och frågade om jag skulle komma klockan 21. Svarade att jag gör väl det om någon kan möta mig vid bussen för jag hittar inte och att jag kanske kunde komma 20,40 dit då? Fick ett nej. Ta nästa buss. Kom 21,10 istället.

Man känner sig ju inte direkt jättevälkommen. Jag vill inte ens komma egentligen. Så nu ska jag åka o låtsas som att jag inte bryr mig, trots att jag gråtit ögonen ur mig. Perfekt. 

Sen åker A tillbaka till sin studentstad imorgon. Nu är det kört. Igår sa han dock att han hatar när jag går ut. För han är livrädd att jag ska träffa någon annan. För då är det "no way back". och "ja asså jag vet ju att det är rätt att göra slut, men ändå så känns de tokigt att släppa iväg dig haha. Du är ju så bra Lis" 

Jag vill bara böna och be. Förstår du inte att vi hör ihop? Att du älskar mig? Riv din jävla mur, sluta tvivla på dina känslor. Du älskar mig. Jag vet att du älskar mig. Jag känner det. Lämna mig inte. Jag vet att du inte vill att jag ska försvinna. För du vill ha mig. Och vill vara med mig. Förstår du inte det? Det är därför du har ett jävla hål i magen på nätterna när du ska sova, för att du behöver mig. Precis som jag behöver dig. Jag behöver dig för att vara lycklig. Allt annat känns så fel och falskt när du inte finns vid min sida. Jag älskar dig. Jag älskar dig så mitt hjärta nästan spricker. Jag älskar dig så otroligt mycket.

.. Men det får jag inte säga till dig. För jag måste gå vidare. Döda mina känslor. Knulla med någon äcklig som jag inte vill ha. Förstår inte varför. Vi älskar ju varandra A, du vet det och jag vet det. Alla vet det.

A va här igår. Han har inga vänner. Han har verkligen ingen att luta sig mot. Förutom mig. 

Eller han har ju kompisar, men han känner sig som ett andrahandsval. Han känner att han inte har någon som ser honom som den första. Han var besviken igår pga ett par kompisar som dissade honom osv. Så han var nere. Väldigt nere. Så han kom hit. 

Vi käkade middag, pratade, bara va. Sådär som vi alltid kunnat vara. Jag tyckte synd om honom. Känslorna om oss la sig åt sidan medan vi pratade. För jag ville bara finnas där för honom. För han är min bästa vän. Han är så mycket mer än en vän till mig egentligen men han vill bara vara min vän. Tog en powernap i sängen mellan 21-22 för att va pigga till natten.

Sen var vi ute och tittade på meteroitregnet som var inatt. Vi gick ut och la oss på en filt i mörkret och tittade på 10-15 stjärnfall och så. Hur mysigt som helst. Önskade så hårt varje gång en stjärna föll. Sen gick vi hem. Låg och tittade på tv, pratade, tröstade, umgicks och sen somnade vi båda två. 

När jag vaknade imorse (vaknar alltid före honom) så ville jag bara krypa nära. Krypa nära och be honom krama mig, tvinga honom att älska mig. Men det fungerar inte så. Han älskar inte mig. Han vill inte vara med mig. Han är inte kär i mig. Han vill vara med någon annan. Någon bättre än mig. Bajs jävla bajshelvete. Varför vill alla alltid ha någon bättre än mig? Kan ingen bara nöja sig med mig?

Nu luktar hela min säng som honom, jag hör typ hans röst i huvudet, känner värmen mot min kropp. 

VARFÖR ÖJAGKELjtriuowhetjknemlwgtöroijewpfödlmgnj 

Så känner jag nu. Fuckoff.

"Nydumpad" och försöker hantera alla dessa känslor som hela tiden tar mig med storm, till att mamma ringer och säger att mormor är så dålig att hon äter massa mediciner och kommer inte upp ur sängen = hon kommer dö snart. Perfekt timing. Jag hade ju inte annat att hantera lixom. 

Ingen i min släkt har någonsin dött så jag vet inte hur det känns när någon gör det. Och när hon dör, hur ska jag klara av alla skuldkänslor? För jag kommer ha tonvis med dem. Varför har jag inte hört av mig, hälsat på. Jag bor typ 20 minuter bort med tåg. Men hälsar jag på? Nej. För jag hatar när de gnäller på mig och frågar varför jag inte hört av mig. Dålig cirkel. Frågade mamma om vi kunde hälsa på tillsammans (vet inte hur jag reagerar när jag är ensam) hon sa kanske. Så. Jag vet inte.

Igår också.. Skulle åka och hämta en sak hos A som jag glömt, de hade lagt ut de i garaget eftersom de inte är hemma. Assmidigt tänkte jag. Kunde inte sova så åkte dit. Var där vid 22-tiden ungefär. Började leta. Blev sur när jag inte hittade den. Smsade och frågade A. Fick till svar "Vadå, är du där nu?" Vafan är det för svar tänkte jag och ringde upp. Han svarade (underbara röst) och fick till svar att HAN nästan var HEMMA. Panik. Jävla skit. Fuckelifuck tänkte jag. Letade fort som fan för då kunde jag åka fort. Hittade den precis när han kommer hem. 

Fuckelifuck. Så jävla vacker är han. Började prata. Han mådde inte bra. Frågade om instagrambilden, varför han tagit bort den. Han sa att den som behövde se den hade redan sett den (syftade på min gillning). Fuckelifuck igen. Han grät. Sa att han då hade undrat om han gjort sitt livs misstag. Förstår ni hur svårt det är att övertyga någon man älskar att han gjort rätt, när det känns så fel? Det är jobbigt iallafall. Sen åkte jag hem.

Hursom. Imorse när mamma ringde och berättade om mormor bröt jag ihop. Gick ut. Ringde de som gick att ringa, behövde prata med någon. Ingen svarar. Panik. Sitter på en sten i skogen. Tårarna bara forsar. För första gången inte pga A utan en annan anledning. Panik. Vafan. Letar i telefonlistan efter någon att ringa. Finns ingen som har tid. Förutom.. A. Självklart. I paniken ringer jag honom. Väcker honom, men han lugnar ner mig. Säger att han finns där.

Slutade iallafall med att jag åkte hem till honom idag på dagen. Kunde inte vara ensam. Ingen hade ju tid med mig. Hade ingen förutom A. Så jag var där. Det var skönt, men jobbigt. Han gör mig lugnare än någon bara genom att sitta brevid. Var där hela dagen. Sen blev han för kåt på mig så då fick jag åka hem. Kom precis hem. Såg S på tåget också, orkade inte hälsa. Han smsar mig ibland. Orkar inte med honom.  På tåget också så kollade jag instagram, har inte min BV lagt upp en bild och skrivit en text om en annan kompis om hur bra hon är. Jag får aldrig det. Skönt. Andrahandsval.

Förstår inte hur A kan vara så perfekt för mig, men jag är inte det för honom. Försöker vara en bra vän, men jag är ändå inte bäst. Jag kan inte vara någons flickvän. Och ingens bästa vän. Jag är klassad som andrahands val. Aja. 

A sa iallafall att det syns att jag gått ner i vikt, och det är väl bra. Väger 59.1 nu ikväll efter massa mat. 

Ett år sen hans vän dog idag

Va tvungen att smsa honom, men bad honom att inte svara

Min magkänsla sa att jag borde göra det, så jag gjorde.

Egentligen var det väl fel av mig, men det är ju bara för mig det gör ont

Nu är jag jättenervös över att han ska svara, för jag vet inte hur jag reagerar.

Har raderat alla bilder idag. Ingenting betyder ändå någonting längre

Jag kan fortfarande inte förstå vad det är som har hänt 

och så länge jag inte kan göra det så antar jag att jag inte ens är på väg att gå vidare

och så länge jag inte kan göra det så antar jag att jag inte kan bara vara vän

Mina vänner säger att jag är stark, att jag är duktig.

Jag känner mig inte ens i närheten av någonting av det. 

Orkade knappt gå upp ur sängen imorse.

Tårarna bara forsar.  Har fått utslag runt ögonen idag för att jag gråtit så mycket.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Orkar ingenting.

Tankarna snurrar fortfarande om vad JAG gjort fel, om det är mitt fel att det är som det är

Att det är mitt fel att han inte vill vara med mig. Att det är mitt fel. Att jag inte är värd att älska.

För om jag var värd det, varför är det aldrig någon som älskar mig isåfall? Vissa är kanske bara är oälskade.

Jag kan fortfarande inte sluta tänka på vad han gör, vem han är med, vad han pratar om.

Jag har ju förfan inte släppt en enda grej om honom. Jag gör bara vad jag måste hela tiden.

Hur går man vidare? Hur fan släpper man taget om någon? 

Jag vill bara vara arg på honom. Arg för att han krossat mitt hjärta. Arg för att bitarna inte går att laga.

Arg. Arg. Arg. Men jag kan inte vara arg på honom, han gjorde ju slut av rätt anledning. 

Hur man nu kan göra slut av rätt anledning. Men jag vet att det är rätt för honom. och det är ju bra.

Men jag kan inte hitta alla jävla bitar av mitt hjärta, känns som mer än halva saknas. 

Känner mig tom. Likgiltig. Ledsen. Vägde 59.1 imorse. So I'm going down. Inte ens det känns bra.

Dag nummer 2

Idag har jag inte tänkt HELA dagen på honom iallafall, och det är väl bra

eller.. Så har jag inbillat mig att jag inte tänkt på honom hela dagen

Ensamheten här i lägenheten gör ont. Att jag inte kan höra av mig.

Han hade lagt upp en instagram-bild inatt. En bild med texten:
Your worst enemy will always be youself

och hashtaggat med fuck you, doubt

Men han har tagit bort bilden ser jag nu. Råkade gilla den imorse, 

men tog bort min gillning. Jag ska ju inte höra av mig. Han har gillat en av mina bilder idag.

Och en kommentar jag skrev på facebook. Antagligen för att han gillar mig som en kompis.

Det sa han ju förut. och antagligen ångra han sig väl över bilden och insåg att han inte har nå tvivel

vad skulle det annars vara?

Jag undrar vad han gör. Undrar vad han tänker, känner. Tror han smsar med henne. 

Vad fan gör jag om de blir ett par? Jag kommer aldrig kunna acceptera det. 

Ont ont ont, så jävla fucking ont. Allt gör ont. Vet inte hur jag ska kunna somna.

 Vet inte hur jag ska orka upp imorgon när jag inte har någon att prata med, eller träffa.

Hittills har jag haft vänner som vart lediga och kunnat underhålla mig dygnet runt.

Från och med imorgon är jag ensam. Får stå på min egna ben.

Vet bara inte om mina ben håller. Jag känner mig som bambi på hal is.

Fuck everything. Just nu skulle jag vilja spola fram tiden och slippa ha ont.

Dag ett utan någon som helst kontakt har gått bra

Gillade dock en bild som han la upp på facebook (han va så fin!)

Har inte gråtit något än iallafall. 

Ska försöka slippa det så ska sova nu.

Fyfan, det blir en lång vecka ska ni veta. 

och antagligen kommer jag inte kunna om en vecka heller

vilket gör att det blir en vecka till. Fyfan. Det gör ont

Ena sidan av mig säger åt mig att han inte bryr sig om mig och att han tycker det är skönt att slippa prata med mig så för honom är den här pausen bara någonting positivt. Han sover gott om natten och bryr sig inte ett dugg, nu har han värsta chansen att ragga på andra tjejer. Men den andra sidan säger att han bara respekterar att jag vill försöka gå vidare och att han tänker på mig ibland (det känns så i mitt hjärta) men att han vet att det här är bäst. Medan hjärtat SKRIKER att han borde höra av sig, borde inse att jag är den rätta för honom. Men jag vet att hjärtat har fel.

Men igår när jag bad honom göra slut med mig igen så bad jag honom säga att han inte älskar mig och att jag inte är rätt för honom så suckade han och tittade mig i ögonen och typ bad mig sluta säga så. Och sa att han inte vet om jag är rätt eller inte, men jag bad honom säga det ändå. Säga att jag inte är den rätta för honom. Så han sa det, med en djup suck. Och sen att han kände sig tvingad till att säga det. Så det slutade med att han sa att jag inte var rätt för honom nu. Att han inte är redo för ett förhållande. Men att jag är underbar osv. Han har skrivit i sin blogg att han haft ett förhållande med en underbar tjej. Så.. I guess.. Att det är jag som är underbar. 

tänk om han visste hälften av vad som står i den här bloggen alltså.