jag har stått framför spegeln, försökt intala mig att jag inte behöver honom. att jag är så mycket bättre än att vänta på honom, precis som ni säger och som mina vänner säger. men vet ni vad? jag tror inte det.

jag tror jag måste ta en paus från bloggen (igen..) för allt handlar bara om mr x nu för tiden. tråkigt för er att läsa. men bloggen är till för mig att skriva av mig, för jag kan inte uttrycka mig verbalt som jag kan i skrift.

Sköt om er allihopa. Jag kommer tillbaka - DET kan jag lova. Då hoppas vi att Mr X inte är med i min vardag lika mycket som nu. Förlåt mig. Men ni är bäst där ute, tack för allt för ett tag <3 jag kommer självklart fortsätta följa era bloggar.

Frukost: 2 ägg, 1 banan plus brustablett+2dl vatten

Lunch: bakad potatis med skagenröra och smör

Middag: 1 banan

Övrigt: 1 banan, vatten, mjölk, 1 bit kladdkaka, 1 choklad"bar".

jag tror inte jag ska äta mer idag nu. för jag mår illa, blö. jag tror inte att jag tål mjölk alltså, fast ändå dricker jag det - JAG GILLAR JU INTE ENS MJÖLK. och choklad, blö. fan också.

Ni kan märker tydligt vart jag är påväg? Jag kan inte stoppa det. Det är hemskt. Jag känner hur känslorna svämmer över när jag läser hans namn. Hjärtat pumpar extra hårt. Ögonen fylls av tårar. Själen blir svart av avundsjuka när han prata med andra tjejer. Snyggare tjejer. Hur han ser på smalare tjejer med större bröst.

Jag håller på att bli KÄR i Mr X. igen..

Det här är en av de värsta sakerna som kan hända mig nu. Grejen är att jag inte varit kär i honom sen länge. Men känslorna har funnits där. De har aldrig riktigt svalnat. Men nu.. Nu är det värre än innan. Nu kan jag inte sluta tänka på honom. På hur han va förut.

När han höll mig i handen och tryckte lite sådär speciellt. Hur han såg på mig och sa att jag var vacker. Sa att han tyckte jag var perfekt. Hur han kunde ringa bara för att prata, i flera timmar. Hur han kunde ligga i min säng, utan att röra mig på det sättet utan bara hålla om mig. lät mig ligga i hans famn och andas in doften av honom, lite blandat med cigarettrök.

Jag har skrivit så mycket skit om honom här i. Jag har nästan aldrig sagt något positivt. Här har ni, varför jag inte kan släppa honom. För jag vet hur han var förut. Jag vet hur underbar han kan vara. Han var ju det mot mig, för inte så många månader sen. Sen vet jag inte varför det tog slut. Ingen vet. Jag vågar inte fråga honom vad han vill. Om vi bara är kk's, för isåfall lägger jag ner. Jag vill inte bara vara kk. Jag vill vara mer. Jag vill vara hans.

Men jag måste ge upp mina tankar om det. Det är inte värt att kämpa för något man inte kan få. Så jag ger upp nu. No more Mr X for me.

Trodde jag verkligen att det kunde bli mr x och jag igen? hur kunde jag tro det? vi är kk's, tydligen. igår rökte han på. han hade sagt till sina kompisar att han kände sig avslappnad och kåt, och sen frågat var jag va. alla hade skrattat. fan vad dum jag känner mig. och ändå.. ändå kan jag inte säga att jag inte vill ha honom.

morgonvikt: 58.0

Helt ärligt. Jag har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Jag har ingen inspiration till någonting. Jag vill bara gråta hela tiden. Jag kan bli tårögd när jag bara sitter rakt upp och ner utan anledning. Jag mår helt ärligt för jävligt. Och vet ni vad det bästa (läs: värsta) är? - Jag har ingen att prata med. För jag har ingen anledning att må dåligt. Hur ska jag förklara för mina vänner att jag mår dåligt - utan att ha en anledning?

Det gäller allt och ingenting. Mr x, min vikt, all mat, mamma, skolan, kompisar, pappa, alla andra som jag känner osv. Jag känner mig bara så ensam. Jag kan sitta bland flera stycken andra och ändå känna mig ensammast i världen. Ska det vara så? Ska jag behöva känna så? Jag tror fan det. Jag tror det är mitt straff för att jag misslyckas med allt jag gör.

Jag har länge haft högsta betyg i det flesta ämnena. Nu orkar jag inte ens plugga för att få höga betyg. Det har gått 2 veckor i skolan och jag känner mig lika deprimerad som jag gjorde i början av sjuan. När jag ser tåget komma så tycker min hjärna att jag bara kan ta ett steg ut för perrongen. Hamna framför tåget. Men jag kan inte låta mina föräldrar ta den smärtan.

 Jag vill inte att de ska må dåligt. Pappa har sagt att han dör om jag inte finns, han har hotat att ta livet av sig när jag har hört det. Det var när mamma lämnade honom. Han sa ordagrant att han skulle hoppa från Söderbron. Hur ska jag låta honom ta den smärtan? Jag vill bara härifrån. Jag vill inte vara ensam, samtidigt som jag vill inte träffa någon.

så, jag var bara tvungen.

Nästa vecka kan jag nog köpa mitt simkort, tror jag, hoppas iallafall. Pratade med min kompis igår, hon skröt om att hon vart uppe och simmat i 50 minuter igår. Jag själv - hade bara ätit. Ingen träning. Hann inte. Somnade i soffan under idol efter en hetsig dag i skolan och sen hem till diverse släktingar.

Morgonvikt: 58.3

Jag är lite besviken. Men det är lugnt, jag förstår. Fan när jag får mitt simkort då jävlar gäller det. Nu är det lite hipp som happ eftersom jag inte kan jogga pga mitt ben. Det går inte. Min benhinna håller på att explodera och jag orkar inte känna den smärtan även fast jag är värd den. Nu ska jag till skolan. Ha en bra dag. Det ä föfan fredag :D

Jag förstår inte hur jag kan gå ner i vikt efter alla hetsar jag haft? Igår vet jag inte vad som hände. Det slog slint. Misslyckat. Men jag klarar mig. Det är bara att köra om igen. Det går inte att falla tillbaka för det.  (och simkort it is, jag ska bara fixa pengar)

Tack för din fina kommentar <3 du är bäst.

Vikt: 58.1

Frukost: 1 brustablett + 2 dl vatten. 2 kokta ägg (och ägg gulan) + 4 knäcke med smör

Lunch:

Middag:

Övrigt:

Träning: