Jag har alltid varit en person som väntar. Jag väntar alltid. På ett eller annat sätt. Jag väntar på att E ska inse att han saknar mig och kommer tillbaka. Det känns som jag alltid kommer vänta på det. Precis som jag väntade på Mr X. Och varje gång han ville ha mig så stod jag där med öppna armar. Och nu med E har jag samma känsla. Skulle han komma tillbaka skulle jag stå med öppna armar, och försöka fixa allt. Om något skulle gå fel skulle det va mitt fel. Precis som det var med Mr X.

Mr X kändes som ett beroende. Jag saknade honom, jag grät, jag väntade, jag välkomnade honom tillbaka med ett leende och när han försvann så grät jag igen och allt började om igen. Saknaden, tårarna, väntandet och välkomnandet. I nästan 2 år höll jag på att vänta, sakna och gråta. Jag gav inte upp. För jag visste ju att om han kom tillbaka var jag tvungen att finnas där. För han var ju Han med stort H.

Sen i december fick jag kontakt med E. Vi pratade. Han lyssnade. Han brydde sig. Han gjorde mig glad. Jag satt och väntade på hans sms i flera timmar innan de kom. Satt med telefonen i handen och varje gång den vibrerade fick jag ett leende på läpparna.

Tiden gick, och allt kändes så jävla bra. Vi träffades och allt blev bättre, tyckte jag. Mr X var borta. Jag kände ingenting för honom. Här hade jag någon som kändes MER rätt än vad det gjorde med Mr X, och det trodde jag aldrig jag skulle hitta. Sen en dag så försvann allt. Han svarade inte. Han försvann. Ignorerade mig. Han fortsatte sitt liv. Glömde mig.

Då började historien om. Jag började vänta. "en dag kommer han skriva. han kommer inse". Fick höra att han legat med den och den och den och den och den. Han hade t.o.m en tjej han träffade ett tag. "men inget enligt facebook, så då räknas det inte" sa mina försvarsmekanismer.

Jag fortsatte vänta. Jag grät. Jag saknade. Jag väntade ännu mer. Sen helt plötsligt fick jag ett sms. En ursäkt. Jag fick orden skrivna "ja, jag vill ha kvar våran kontakt" - det jag väntat på! Jag visste att det skulle komma. Lättnaden. Han VILLE ha kontakt.

Tystnad. Ingenting. Skickade ett sms. Fyllesms. Frågade vart han tog vägen, vad hände med att vi skulle ha kontakt. Mer tystnad. Jag skickade fyllesmset den 2 oktober. Det är fortfarande tyst.

Jag vet att det är fel, men det värsta är väl inte att det är tyst..

Det är att jag fortfarande väntar med öppna armar.

 

JohannaL

25 oktober 2010 09:42

Hujja gumman : ( Jag känner igen mig jätte mycket i vad du skriver...
Jag väntade också. Jag var som en dörrmatta som dög ibland.
Du förtjänar det bättre Kramis

http://www.2fat.bloggagratis.se

 

Sparkle

27 oktober 2010 20:15

Åååå.. shit vad ditt inlägg berörde mig! Fick tårar i ögonen och det fick mig att tänka på mitt eget liv :|

STOR KRAM TILL DIG

http://superskinny.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sist jag skrev så berättade jag att jag nyligen fått veta att en släkting var döende i en sjukdom. En person som alltid varit en stor del av mitt liv och min uppväxt. En perso som alltid stöttat mig.   På lördag är det en vecka sen hon gick bor...

Godkväll Update sen senast: Fyllt 25, flyttat hemifrån. Det var det.   Alltså jag visste ju att den här dagen skulle komma. När jag skulle inse att jag inte betyder någonting för A. Det är klart jag visste att dagen skulle komma. Men någonstans...

Senaste gången jag skrev var den 13 maj 2015 Nu är det den 16 januari 2016   Jag trodde ingen läste det jag skrev, men ändå har jag fått två kommentarer om varför jag inte skriver. Svaret är egentligen simpelt. Jag har inte haft något att skr...

Suttit i snart två timmar i soffan utan att ta tag i mitt livDet är ju knappast så att jag inte har någonting att göra nu Jag har bara ingen lust   Ingen motivation. Ingen inspiration.   Borde skriva klart diskussionsdelen i min c-uppsats, ...

  Jag är inte perfekt. Jag är egentligen rätt normal. tror jag. Jag har tidigare under min tid på den här bloggen ändrat väldigt mycket på min historia. Inte om det jag vart med om eller hur jag känt, utan snarare namn och släktrelationer oftast....