Igår nämnde jag ju att jag trodde jag höll på att hamna i en vinterdepression, vilket inte skulle vara så konstigt. 15-20% får det varje år. Så varför skulle jag inte kunna vara en av dem?

Men jag tror inte jag är en av dem. Istället är jag en av de 225 000 personer som har psoriasis. Psoriasis är en hudsjukdom, den vanligaste faktiskt, och den är kronisk, vilket innebär att jag kommer ha den hela livet. Man tror att sjukdomen är ärftlig och har man en förälder som har psoriasis så är det 25% risk att man får det. Så tack pappa.. Det smittar inte och är egentligen inte farligt. Det är bara förfärligt fult. Jag har, som tur är, en mild variant av psoriasis. Så har jag tur, och med hjälp av någon läkare som jag måste kontakta, kan jag få det under kontroll och kanske t.o.m få bort det större delar av tiden.

Hursomhelst satt jag och läste lite om psoriasis [här] och här står det, klart och tydligt:

"Psoriasis kan påverka din självkänsla – hur du ser på dig själv och du värderar dig själv", "Att man fokuserar på negativa aspekter, till exempel ”jag är så ful” eller ”jag är så dum”, "Att man hela tiden jämför sig med ouppnåbara ideal (”varför kan jag inte se ut som Nicole Kidman/Brad Pitt?”

"Att leva med en kronisk sjukdom kan leda till frustration och ångest"

.. osv.

Jag vet att jag inte är ensam i sverige direkt med att ha psoriasis. Men det är äckligt, det är fult och jag försöker dölja det så mycket jag kan. Jag har i år, efter 2-3 år med det, berättat för mina vänner. Jag skäms. Jag tycker att jag är äcklig. Det här gör inte min självkänsla bättre. Och som ni vet är det inte lätt att ha dålig självkänsla. Sen är jag bara allmänt ful och tjock också gör det ju inte bättre. Jag hatar mig själv för att jag har fått det, för det känns som jag måste gjort något riktigt illa för att förtjäna det. Även fast jag vet att det kommer från pappa. JAG VET så mycket, men det är åt helvete ändå. Det här är absolut ingenting jag pratar öppet om. Jag skäms. Varför jag, och ingen annan? Varför kan min armbåge inte få vara som den normala? Varför ska jag alltid bli den som är ett missfoster? Att jag hatar min kropp vet ni, och pga psoriasisen hatar jag den ännu mer.

Jag vet att jag aldrig, aldrig i hela mitt liv, nämnt det här tidigare, just eftersom jag skäms så mycket över det. Men jag måste få ur mig allt jag tänker på. Och det här stör mig så mycket. Samtidigt som jag inte vill att någon ska veta. Jag har varit rädd att någon ska förstå att det är jag, eftersom jag är anonym. Jag hade ingen aning om att det är så många som har det och om någon känner igen mig nu - Hej. Här är jag. Här har ni en blogg om mina innersta känslor. Jag mår dåligt. Nu vtet ni.

Det jag ville komma fram till va egentigen att man tydligen kan bli deprimerad av det här. Så mixa ihop en kronisk hudsjukdom med en vinterdepression - så förstår ni hur jag mår.

det här är alltså min armbåge.

äckligt. jag skäms. fan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sist jag skrev så berättade jag att jag nyligen fått veta att en släkting var döende i en sjukdom. En person som alltid varit en stor del av mitt liv och min uppväxt. En perso som alltid stöttat mig.   På lördag är det en vecka sen hon gick bor...

Godkväll Update sen senast: Fyllt 25, flyttat hemifrån. Det var det.   Alltså jag visste ju att den här dagen skulle komma. När jag skulle inse att jag inte betyder någonting för A. Det är klart jag visste att dagen skulle komma. Men någonstans...

Senaste gången jag skrev var den 13 maj 2015 Nu är det den 16 januari 2016   Jag trodde ingen läste det jag skrev, men ändå har jag fått två kommentarer om varför jag inte skriver. Svaret är egentligen simpelt. Jag har inte haft något att skr...

Suttit i snart två timmar i soffan utan att ta tag i mitt livDet är ju knappast så att jag inte har någonting att göra nu Jag har bara ingen lust   Ingen motivation. Ingen inspiration.   Borde skriva klart diskussionsdelen i min c-uppsats, ...

  Jag är inte perfekt. Jag är egentligen rätt normal. tror jag. Jag har tidigare under min tid på den här bloggen ändrat väldigt mycket på min historia. Inte om det jag vart med om eller hur jag känt, utan snarare namn och släktrelationer oftast....