Vet ni en sak jag hatar?

Jag hatar att jag VET att E läser min BDB och borde förstå att det handlar om honom. Jag skriver inte öppet. Som jag gör här. Men det är ändå rätt uppenbart tycker jag. Och ni vet när jag sa att han frågade om mig? Jo för han undrade om allt snack på BDB. Så jag VET att han läser, men han bryr sig inte. Det gör lite ont. Att jag inte betydde mer för honom. Allt han någonsin sagt känns nu som massa lögner, och det gör ont. Att han ljög. Jag minns en gång när vi smsade och han sa att han skulle gå och lägga sig och jag skulle försöka skoja och fråga med vem. Egentligen var det inget skämt från min sida, men jag låtsades. Han blev jättearg på mig då och frågade vad jag egentligen trodde om honom. Han skulle minsann aldrig göra det. Nu känns allt som lögner. Jag var ingenting. Eller jag kanske var. Men nu är jag ingenting.

v

Fan vad jag ältar.

Hursomhelst. Idag pratade jag och min mamma om hennes bekanta vars dotter har anorexi. Hon har precis "blivit upptäckt" och fått börja på mando och hennes mamma hjälper henne rätt mycket för att hon ska bli frisk. Då säger min mamma, rätt och slätt "tänk om du hade vart ätstörd, jag hade fan låst in dig direkt för jag hade aldrig orkat lägga ner tid på att dalta och försöka hjälpa dig. det är tur att du älskar att äta"..

Och det enda jag kunde tänka var "tack. tänk om du visste"

Jag vet inte när jag kände mig riktigt glad senast. Just nu känner jag mig bara så jävla ensam, så trött på att inte ha någon. Alla försvinner en efter en, ingen orkar kämpa.

Jag saknar stunden av  att känna sig uppskattad. Genom ett sms. Ett blogginlägg. En facebookstatus. Vafan som helst, bara den här lilla biten genom att visa "ja, du betyder något för mig". Jag skiter om världen ser det - jag vill känna det. Jag har väl alltid känt mig ensam på ett visst vis, genom att inte kunna prata om såna saker som min vikt t.ex På det viset ensam.

Men nu handlar det om allt. Jag känner mig alltid ensam. Jag har ingen.

Visst, jag har mitt jobb där jag träffar massa människor, men jag känner mig inte som en av dem. Jag är aldrig lika bra. Det är rätt tragiskt egentligen. Att jag som 19årig känner mig ensam. Nu ska jag umgås med vänner och ha massa pojkar springandes runt mig. Precis som det ska vara när man är tonåring. Men nej, istället har jag ingenting. Inte ens min mamma vill umgås med mig.

Det är bara att inse. Jag har ingen. BästaVän bryr sig inte längre (hon har ju sina nya vänner och sin pojkvän). E är borta. BästaVän verkar inte heller bry sig (hon har ju sitt på G nu). Ni verkar ju inte heller bry er om mig (men varför skulle ni? ni känner inte mig) Och .. that's it.

Jävla meningslösa tragiska liv. Hur fan kunde det bli såhär?

Jag är så sliten. Börja misstänka feber. Vafan, jag har vart förkyld i över tre veckor nu. Borde det inte räcka snart? Jag orkar inte hosta, snyta mig och bara ligga ner men jag har ingen energi att göra någonting heller.

Nu ska jag lyssna på musik, gråta lite och tycka synd om mig själv.

Jag har ont i bröstet. Jag vet inte om det beror på min förkylning och hostan eller om det sitter längre in. Djupare. Hur kan man se skillnad? Smärta som smärta. Spelar det någon roll om det är i själen eller i kroppen. Eller är det så enkelt att psykisk smärta kan visa sig även fysiskt? Är det därför jag är förkyld, för att min insida är ungefär lika sargad som min näsa?

Jag har ingen aning. Lyssnar på Dum av dig. Jag är en sån person som måste läsa texten samtidigt som jag lyssnar på en låt, iallafall en gång. Helst första gången jag lyssnar. Jag vet inte varför egentligen. Antagligen för att jag vill veta om det ens är värt att lyssna på. För texten gör så mycket. I alla fall min värld. Det är väl därför jag älskar Håkan Hellström's låtar. Så fina texter, så fint budskap - sen att han inte kan sjunga perfekt skiter jag i. För man brukar ju säga att ingen är perfekt. Men vem har avgjort att ingen är perfekt, för om ingen är perfekt, hur vet vi då att alla är operfekta? Om det inte finns något att jämföra med? Det är som att säga att man inte tycker om en maträtt man aldrig smakat. Hur kan man vara säker när man aldrig provat?

Så hur kan man veta att alla är operfekta, när det inte finns något att jämföra med?

Ja.. Ehm.. Vart ska jag börja? Mitt liv har rasat. Allt känns helt bortblåst. Så gillar ni ordbajs, gillar ni inte det - sluta läs nu.

Jag har inga vänner. Helt seriöst. Jag har alltid haft två vänner, de som funnits där för mig och de som sårat mig. Nu har de sårat mig, den ena mer än de andra: båda har gjort de det de lovade att aldrig att göra - sätta sina pojkvänner före mig.

Den ena offrar flera tusen kronor i månaden på honom, han är det enda hon pratar om och hon har aldrig tid att träffa mig. På vardagarna hinner vi inte eftersom vi båda jobbar (olika tider, jag dag och hon kväll - förutom fredagar) och på helgerna åker hon till honom. Han bor lite längre bort (typ 10 mil skulle jag säga att det är?) så därför är hon ofta borta från fredag efter jobbet till söndagkväll. Då hörs vi inte alls. Annars smsar vi.

Den andre säger att ingen förstår henne och det spelar ingen roll för den enda som ska förstå är hon. Fine, jag måste inte förstå MEN som den vän jag försöker vara så VILL jag förstå hur hon tänker. Men ju mer hon skriver/säger så ju mer slutar jag bry mig. Henne må jag träffa lite oftare, men det är ju inte så att hon verkar ha kul i mitt sällskap längre. Vi gör ingenting och när vi väl gör något så är hon inte intresserad.

De här två personerna gör att jag tappar hela tiden en liten bit av hjärtat. Ett hjärta jag inte har kvar längre. Som redan börjat falla isär. Det är ihåligt. Jag orkar inte ens vara ledsen. Jag orkar ingenting.

Jag kanske är svartsjuk, eller rädd att förlora de två som jag bryr mig allra mest om.  Alla andra försvinner ju bara plötsligt, ta t.ex E. Han skrev att han ville ha kontakt, BULLSHIT säger jag bara. Vi har inte hörts sen dess. Jag smsade värsta smset i lördagsnatt (på fyllan, hej dumbass) och har inte ens fått något svar. Så I guess it's bullshit.

Hela mitt liv faller isär och jag orkar inte känna någonting. Jag är bara tom. I början gjorde hjärtat ont. Själen gjorde ont. Jag är tom. Fast jag gråter ändå. Fjantigt, yeah right. Jag hatar allt. Jag hatar att jag inte har kontroll på någonting. Just för att jag inte orkar. Så hela mitt liv får rasa. Rasera. Raderas. Då kanske jag orkar känna igen.

Ni vet när man brukar säga: jag vill inte dö men jag vill inte heller leva.

Där har ni .. citatet? .. för mitt liv just nu. För det är ungefär så jag känner.