Det här skulle kunna vara "the time of my life"

Jag umgås med någon som jag tror kan vara världens finaste och ändå känns livet segt. Surt. Sorligt. Visst, jag ler och skrattar när jag är med honom, men det räcker att han lämnar rummet och då känns det tomt igen. Hur blir det då när jag åker hem? Varför utsätter jag mig för det här?

Varför river jag inte muren?

Visar vem jag är och hoppas på det bästa?

Varför känns det som att jag inte tillåter mig att njuta för att jag är rädd att bli sårad?

Jag är så jävla rädd. Så jävla rädd för att gråta över en kille. Men chansar jag inte, så får jag inte heller veta vad som skulle kunna hända? Den här killen är så långt ifrån Mr X så det är inte sant (förutom med alkoholen..) men ändå är jag rädd att han ska göra som Mr X.

Den här killen visar att han tycker om mig. Han presenterade mig för hans vänner. Bara med mitt namn, men det räckte. Jag är rädd att han känner sig pressad att han måste göra det. Men ändå, han fick mig att sitta i hans knä, han pussade mig inför ALLA, han väckte mig klockan fem för att han ville pussa mig. Det är så mycket annorlunda.

.. men jag är fortfarande rädd för att lita på honom. för jag är fortfarande rädd att han ska såra mig.