Jag står inför ett dilemma

Jag är inte kär - men jag tycker om honom.

Otroligt mycket. Det känns så lätt.

Jag har kul med honom, jag trivs.

På ett sätt som jag inte gjorde med Mr X.

MEN..

Han bor här. Och inte jag

Det blir isåfall ett jävla distansförhållande

Jag vet att jag skulle klarar det om jag ville

men jag skulle nog vara nojig 99% av tiden

Jag litar på honom. Det gör jag.

Men det är ändå jobbigt. Jag önskar att avståndet inte var så stort. För hur ska jag kunna veta att han inte gör någonting med någon annan? Det är något med honom som gör att jag egentligen är villig att chansa, men jag är fortfarande rädd att bli sårad. Hur ska man veta? Hur ska man veta om man ska chansa?

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill inte backa ur helt. För jag tycker om honom. Men jag vill inte ha något halvt heller. Jag vill ha seriöst. Ni vet, "facebook-seriöst" (ni vet "åh, jag såg det på facebook"-seriöst..?) Alltså, inte för att jag behöver visa hela världen. Men jag VILL visa hela världen att jag tycker om en sån här underbar människa.

Hur gör man? Jag vill att han ska förstå - samtidigt som jag inte är redo att ta det vi har till ett förhållande än. Jag vill lära känna honom. Just nu skulle jag vilja kalla honom pojkvän. Jag vill pussa honom öppet på stan. Jag vill.. Men jag vågar inte ta det steget. Inte än.

Jag vågar inte prata med mina vänner, för de säger bara att jag ska lyssna på mitt hjärta. Men när hjärtat inte vet? Vad gör man då? Jag behöver någon slags .. vägledning. Någon slags hjälp. Jag vet ju inte själv. Jag.. jag vet inte.

Det här är ordbajs så det sjunger om det. Men det är såhär jag tänker just nu. När jag ligger i hans säng, luktar på kudden som luktar som honom, saknar honom. Jag vill bara att han ska öppna dörren och säga hej på det sättet bara han kan.

Jag känner mig helt förvirrad.