Den här veckan har inte varit bra

Jag har känt mig äcklig och jättefet.

Och nu börjar jag bli sjuk också.

Livet är en fest. Jajamän. Eller inte.

Jag förstår inte vad som hände. Jag förstår inte varför allt gick så fel. Jag förstår inte vart du tog vägen. Jag vet att du har det jobbigt, jag vet att du mår dåligt. Cuz' you told me. Däremot vet jag inte vad du vill att jag ska göra. Vad tycker du att jag ska göra? Säga?

Första gången jag träffade dig var 2007. Du visste vad du ville och många kan säkert påstå att du verkar bitchig, lite stilen "du får tycka vad du vill så länge du tycker som mig". Jag vet att jag tyckte det första gången jag träffade dig. Men så fort man pratat så insåg man att du var en glad, skämtsam tjej med drömmar och självförtroende. Att vara med dig var som att vara med sig själv. Du hade en sån varm personlighet.

Sen träffade du honom. Så länge allt var bra mellan er så var du den där personen som jag lärde känna. Men i somras började en period när du inte var den här personen längre. Sen var det som en berg- och dalbana. Vi träffades inte så ofta, men vi pratade i stort sett varje dag ändå.

När det var dåligt för er så försvann du och du blev en person som var paranoid, en person som ringde honom 30 gånger för att han inte svarade på ett sms. Du blev arg, vilket gick utöver andra. Vilket i många fall är förstårligt. Men ditt självförtroende försvann sakta men säkert.

Sen försvann han. Han lämnade dig. För att du inte var du. Du va inte längre personen han blev kär i. Han var inte längre kär. Du föll. Jag vet att du sa att om han lämnar dig klarar du det inte. Då tar du livet av dig. Du kan inte längre stå på dina egna ben utan honom. Du sa det, och jag blev så förvånad. För när jag lärde känna dig hade du så starka ben. När du va du, och inte du.

För inte länge sen satt du i min säng och sa att du fått självmordstankar. Jag grät. Visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag blev rädd. För jag vet att du skulle våga, för du vågade allt. Även negativa saker. Men jag vet inte längre vem du är. Eller vad du vågar.

Jag vet inte längre vad jag ska göra, för jag känner inte dig. Och jag vet inte vad du vågar eller vill. För vi pratar inte. Vi "bråkade" på nyårsafton för att jag är ledsen. Jag vill ha tillbaka dig. Jag saknar DIG. Och jag är rädd att du aldrig kommer tillbaka.. 

Vi kommer aldrig bli dem vi va. Vi kommer antagligen aldrig kunna bli som vi var. Och jag är så rädd att förlora dig att jag inte längre vågar prata med dig. För jag är rädd för den dagen du inte längre svarar. För att vi bråkar. Jag vill aldrig ha den dagen, så jag vågar inte fixa det heller. Jag hatar att jag alltid måste höra av mig, för jag är lika rädd varje gång för hur du ska svara.

Jag hatar att jag förlorar dig bit för bit, pga att du försvann. Jag saknar dig. Oss. Som vi va för ett halvår sen. Eller mindre.