ibland saknar jag den där känslan när jag kände mig oövervinnlig för några hekto varje morgon. hur jag stod utanför vårat hus och hoppade hopprep i 40 minuter som att det vore ingenting. när jag kom in och mamma bad mig äta något. svarade med att jag skulle göra det efter duschen - duschade längre - gick och la mig och mamma hade glömt vad hon sa.

att hela tiden tänka på vad man äter, dricker, rör sig. visst sitter tankarna kvar men inte lika hårt. men jag vet att jag kan hamna där hur lätt som helst. men jag är rädd att hamna för långt ner. rädd att inte kunna sluta. därför vågar jag inte satsa helhjärtat just nu.. jag är påväg för långt mer i det mörka för att jag ska våga satsa på att vara här nere. vill inte stanna här nere. vill ta mig upp, men ändå gå ner i vikt. göra det på riktigt. inte som förut.

jag måste lära mig träna regelbundet

och inte ge upp.

jag vet att jag kan.

vet inte vad jag känner

det är en sån där obeskrivlig känsla

tomhet. ensamhet

bara som ett svart jävla moln runt allt

vad hände med att allt skulle bli bra i år?

det är februari och allt är redan sabbat

framtiden är påväg. men jag står stilla.

"jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här"

sjöng Melissa Horn i duetten med Lars Winnerbäck

det stämmer

jag är rädd för framtiden

rädd att det är lika svart där som i mitt förflutna

hur tar man sig upp? hur går man vidare?

när man inte ens förstår varför man mår dålig

kommer jag någonsin nå mina mål? mina drömmar?

eller är jag för misslyckad för att lyckas?

kommer de svarta molnen någonsin lämna mig?

haha, klart. när jag skrivit "han har inte svarat" så loggar jag in på facebook och vips - han hade visst svarat. han va inte arg iallafall, så inatt har jag sovit gott. eller de fyra timmarna jag har sovit, haha.

Annars så - Godmorgon. Sitter här och dricker te, ska snart röra mig mot jobbet. Det är fan galet att börja såhär tidigt. Tycker jag.. Men vad gör man inte? Hatar däremot att jag vet att Peter08 (Ni vet Kissies bror?) får ungefär lika mycket i lön för att skriva åt finest som jag får av att jobba på mitt jobb. Livet är fan inte rättvist. Kul för honom - sugigt för mig. Borde satsat på att blogg seriöst.. Fast... det hade inte gått. Jag har ingenting som Kenza (utseendet), Kissie (elakheten) eller Blondinbella (karriären) har. Men men. Jag har ett jobb iallafall.

Ha en fin måndag. PUSS

Drog iväg ett facebook-mail till grabben ändå. Skönt att han inte svarade, på riktigt alltså. Jag ville bara be om ursäkt för hur jag betedde mig, inte ha kontakt med snubben. Så nu kanske jag kan sova utan att drömma om honom och hans arga släktingar och vänner och allt.

Jag är inte trött. Alls. Och jag ska upp halv sex imorgon ungefär. Fan va skönt. Vet inte alls vad jag ska göra. Kan inte sluta tänka på hur tjock jag är just nu. Alltså seriöst. Har inte tränat vattengympa på två veckor, och ingenting annat heller. Måste komma igång igen. Men jag har tappat suget för allt. Jag orkar inte tänka på framtiden för jag vet inte vad jag vill. Jag vet ingenting. Svacka. Mörk jävla svacka. Du är inte välkommen, men jag orkar inte säga emot. Falling down down down..

I fredags när jag va ute, innan jag började ragga på RE, så pratade jag LÄNGE med en astrevlig kille. alltså riktigt trevlig. sen började jag ragga på RE av någon anledning och den här andra killen blev riktigt besviken. han sa det till mig. jag vet inte alls varför jag har fastnat på det här. jag har drömt i TVÅ nätter om den här killen och hur jag gör honom besviken. jag har dåligt samvete. som fan. vet inte alls vad jag ska göra. vet vad han heter, har hittat han på facebook. men jag kan ju inte bara skriva förlåt? han fick mitt nummer, men jag antar att han struntade i att höra av sig. eller skrev jag fel nummer? nä.. eller?

är det fel att be om ursäkt att man betedde sig som jag gjorde via facebook till en kille som inte sa vad han hette i efternamn utan som man letat upp via birthday.se och sen hittat? (för ja, han sa när han fyllde år och vart han bodde. och förnamnet visste jag ju..) eller ska jag bara skita i det? Jag menar.. det är ju ingen jag kommer träffa igen antagligen.

På riktigt.. Hjälp!

inatt hade jag vääääääääääärldens chans att få ligga. alltså, okej. inte för att jag direkt behöver det för att jag är kåt, utan jag MÅSTE få bort tanken på E och att veta att han är senast gör ont. Så därför raggade jag upp den största playern jag känner. Dansade. Pratade. Lät han tro att han fångat mig. Just för att jag vet att det skulle gå. Han raggade på mig i somras och då vågade jag inte för att jag hoppades E skulle komma tillbaka.

precis när jag sagt hejdå fick jag ett sms "kan jag inte följa med dig hem? ;)" visst svarade jag. sen slutade han svara. jag var tvungen att åka hem med mina kompisar eftersom vi inte hittade honom.

idag fick jag ett sms om att hans mobil "dog" och att det var synd för att det hade varit mysigt. Vet inte vad jag ska tro actually. Kan lika gärna vara att han drog till någon annan. Egentligen spelar det ingen roll. Bara drygt att jag för en gångsskull trodde jag skulle lyckas få bort känslan om E.

Va hemma sex imorse. Låg i sängen. Tänkte. Plötsligt, som ett slag, fick jag ont i hjärtat. Och i magen. Plötsligt slog en saknad sig in i min kropp. En förbjuden saknad. Som jag bannlyst. Jag försökte slå bort tanken. Det är inte okej. Jag får inte. Började skriva ett sms. Insåg vad jag gjorde. Slog av mobilen. Vände mig om. Försökte somna. Jobbigt. Men somnade.

.. jag kunde bara inte sluta sakna E just då.

otroligt jävla glad. panikbokade två biljetter nyss till daniel adams-ray på cirkus den 24 mars. jag ska äntligen få se honom. bäst. jag och BästaVän ska se honom.