just nu gör det ont

riktigt jävla ont

jag vill inte ge upp E, men det känns som det enda rätta. det är inte för att jag förtjänar bättre, det är för att han förtjänar bättre.

Åh, fina fina ni <3 vet ni att ni är fina?

Godmorgon, hoppas ni sovit gott inatt. :) Det.. har inte jag, tyvärr. För mycket att tänka och då kan man inte slappna av och så poff så ligger man och stirrar in i väggen alldeles för länge. Så var det iallafall inatt.

Jag tror jag börjat inse att E och jag aldrig kommer hända. Vi lever för olika liv. För långt bort ifrån varandra. Men han gav mig 10 galet underbara dagar. Dagar som jag är glad att jag fick. För han är en sån bra person.. Visst, skulle han ba "nu kör vi" så skulle jag inte banga, men det känns som att jag måste acceptera att det inte kommer hända. Synd är det..

Det snöade här idag! GALET! Det får inte snöa. Jag blir lack. Dumma snö. Imorgon iallafall ska jag väga mig, och jag väger väl iallafall 62+ som det känns nu. Efter all påskhets. Men det är bara att ta nya tag. Aldrig ge upp. "Fortsätta" kämpa. Till slut lyckas man. Till slut måste man lyckas, och jag tänker fan lyckas.

(nattens inlägg, skit i och läs.. jag behöver bara skriva av mig)

Jag är kanske inte den som i verkligheten bryter ut i tårar för minsta lilla (förutom under pms-period). Jag hatar att gråta in för andra, jag hatar att visa mig svag. Mest för att jag vet att det inte hjälper. När jag smsade min vän när jag mådde lite sämre så fick jag till svar att jag lät gnällig - då lär man sig. Man bygger sin lilla mur.

Problemet är att jag inte är någon bra murare, för min mur bryts ner. Den bryts ner så fort jag är ensam. Typ som nu. Men jag har ingen jag kan vända mig till, för jag vågar inte. Och då blir det nattinlägg som det här.

Jag vet inte ens vad jag vill skriva. För jag har ingen aning själv. Jag behöver bara skriva. Underhålla mig med något. För att glömma lite av det jag har inombords, för att kunna hantera allt som händer.

Är jag verkligen så ful och tråkig att jag inte är värd att göra ett försök med? Varför känns det som att jag är den enda 19åringen i världen som aldrig haft ett förhållande? Varför vill ingen ha mig? Om det inte beror på att jag är ful och tråkig, vad beror det då på? "du har bara inte hittat den rätta än, lis". Men jag kräver inte någon Mr Perfect. Jag är 19 fucking år och jag vill prova ha ett förhållande. Jag vill känna mig lite älskad, jag vill prova. Jag vill vara kär. Besvarad kärlek på riktigt.  Iallafall en stund. Det behöver inte hålla föralltid, jag är fortfarande ung. Varför ger alla upp på mig?

Det känns lite som är jag var 13 år och hade självmordstankar.. Jag förstår inte varför jag finns. Jag förstår inte vad livet har för mening. Har livet en mening? Visst, jag älskar min familj och mina vänner mer än allt annat. Alltså jag vill inte dö. Jag vill bara ha en mening. Jag vill ha ett mål (som jag tidigare pratat om..). Men man kan inte leva sitt liv p.g.a någon annan, man måste väl ändå vilja leva själv?